Julafton...

Mats är lång, längre, längst....

Satt just och läste ett blogginlägg av Milla (därav rubriken på det här blogginlägget) där hon beklagade sig över att hon är så kort. Jag kan ju tala om att det, i ärlighetens namn, inte är så himla kul att vara lång heller.

Två frågor har förföljt mig under livets gång. Den ena är: "Hur lång är du?", och den andra lyder: "Spelar du basket?".

För er bloggläsare som inte känner mig kan jag berätta att svaret på den första frågan är 2 meter, och jag kan väl erkänna att det först är nu som jag börjat trivas med dessa 2 meter. Det har jag inte alltid gjort skall ni veta.

Jag har har alltid varit väldigt lång. Redan på första gruppfotot från Lekis så var jag huvudet längre än alla andra. Och så har det fortsatt. När man tittar på gruppfoton från min skoltid så hittar man mig lätt; jag står alltid i mitten längst bak. :)

När vi pratar skoltid kan jag också nämna i sammanhanget att seriefiguren Långben aldrig har varit någon favorit för mig. Jag tror ni förstår varför...

En period tyckte mamma att det var jätteroligt att presentera mig som "sin minsta" - jag är ju yngst i brödraskaran. :/

Kläder har alltid varit ett problem. Vet inte hur många klädaffärer man gått in i, och lika snabbt kommit ut ifrån. Detta har dock blivit bättre med åren, och idag är det inte särskilt svårt att hitta det man för tillfället söker. Byxor är inte något problem numera; det är snarare att hitta skjortor och tröjor som är tillräckligt långa i ärmarna som kan vara svårt.

Några särskilda fördelar med att vara lång kan jag faktiskt inte komma på, men när man är i stora folkmassor, eller trängs i någon fullpackad buss eller tunnelbana, så är det faktiskt skönt att ha huvudet ovanför alla andra måste jag säga. Det är ju också bra om man går på någon konsert eller så, för man ser ju alltid bra. :D

Till sist är det väl kanske så att man aldrig är nöjd hur man än ser ut; gräset är väl alltid grönare på andra sidan. Men idag trivs jag faktiskt med min längd, men det har tagit några år att komma dit hän.

Och så fick ju Milla mig att inse ytterligare en bra sak med att vara lång i sitt inlägg; man når boken på översta hyllan i bokhandeln...

...och jag har försonats med Långben!!! :D






intressant.se

Aj, aj, aj!!!

Idag kan jag säga som Lena Ph - "Det gör ont!"

Vaknade i någon skum ställning i sängen och när jag rullade över på rygg så började nacken protestera och där är vi nu. Var tvungen att gå upp och ta en tablett och nu börjar det kännas lite bättre. Skönt, för det blir en lång dag med aktiviteter ända fram till ikväll.

Först skall jag träffa Linn (Sandy i "Grease") och öva inför en gudstjänst på söndag. Vi har en tradition i Missionskyrkan att varje år sjunga in julen tillsammans. Alla församlingens musikaliska förmågor får vara med och uppträda, men man brukar också bjuda in folk utifrån att medverka - och det är där Linn kommer in i bilden. Hon har valt en jättefin låt som heter "När julen snart är här" ("When christmas comes to town" från filmen "Polarexpressen") och det skall bli så kul att framföra den på söndag. Det kommer bli jättebra.

Maria (Rizzo från "Grease") skall också vara med och sjunga "När det lider mot jul" och det kommer också bli hur bra som helst. Vi uppträdde förresten tillsammans i fredags som "förband" åt Borlänge Lucia i Hagakyrkan. Vi hade knappt förberett oss ett dugg och när jag sitter där vid flygeln och skall börja spela "Julen är här" så inser jag att jag knappt kan sticket som jag skall sjunga. Anledningen är att när vi kör den med "Pralin" så har jag mest sjungit andra versen och Rosali har tagit sticket så därför har jag aldrig lärt mig det riktigt. Detta inser jag när jag sitter där vid flygeln - och vem har inte något textpapper??

Som tur är fungerar hjärnan hyfsat bra ibland och undanstuvat i något förråd längst bak i huvudet fanns texten som jag omedvetet hade memorerat under "Pralins" övningar och jag lyckades ta mig igenom låten utan att någon (förhoppningsvis)märkte att jag hade noll koll. *garvar*

När jag övat färdigt med Linn skall jag träffa Karin som jag brukar sjunga med i Missionskyrkan. Vi skall inte öva inför söndagen; vi skall öva inför nyårsafton för det har fallit på våran lott att sjunga då. Och någonstans mellan alla dessa övningar skall jag hinna med att pytsa på lite kaffe åt Kören som kommmer och övar 18.30. Så det blir full fart idag innan jag får åka hem vid 20.00. Tur att det bara är roliga saker alltihopa, annars hade det kännts drygt.

Vi får väl se om Maria dyker upp när Linn skall öva, för vi skulle också behöva öva på hennes sång. Men hon kände sig vissen igår så vi får väl se hur det blir med det. Hoppas bara att hon inte blir ordentligt sjuk så hon inte kan vara med på söndag; det vore riktigt tråkigt.

Nej, nu är det dags att kuta ner i källaren och pytsa in mer briketter i pannan så det blir varmt i kåken. Sedan skall jag hänga tvätt. Skönt att jag börjar känna mig bättre i nacken nu; verkar som tabletterna hjälper.

Men medan jag springer iväg kan ju ni sitta kvar och lyssna på "Det gör ont!" med Lena Ph. Men vi tar en lite stillsammare version eftersom jag fortfarande har lite ont...





Läs även andra bloggares åsikter om Lena Ph, Orup


intressant.se

ABBA - Last Song (2004)

Hittade det här roliga klippet på Youtube alldeles nyss och tänkte att man kunde pigga upp den gråa dagen med det lite.




Läs även andra bloggares åsikter om ABBA


intressant.se

Huset som Gud glömde 2

Uppföljare brukar sällan bli bra, men här har vi faktist en som vida överträffar originalfilmen.

"Amityville 2 - The possesion" är ingen fortsättning på "The Amityville Horror" från 1979 utan en s k prequel; dvs den utspelas före den första filmen.

I "The Amityville Horror" flyttade familjen Lutz in i det hemsökta huset trots att de visste att det hade ett mörkt förflutet. Året innan hade en hel familj mördats där, och det är deras historia vi får följa i "Amityville 2 - The possesion".

"The Amityville Horror" fick snabbt ett rykte om sig att bygga på verkliga händelser, och samma sak är det med "Amityville 2". Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att händelserna bakom den första filmen visade sig vara en bluff, medan de händelser som "Amityville 2" bygger på verkligen har ägt rum. Dock utger sig inte filmen för att berätta sanningen på något sätt, och man skulle snarare kunna säga att filmen är inspirerad av de verkliga händelserna.

Precis som familjen Lutz har familjen Montelli fastnat för det vackra huset nere vid floden och de slår snabbt till när priset visar sig vara förmånligt. De hinner dock knappt flytta in förrän de börjar undra om de verkligen är ensamma om att bo där.

Familjen Montelli är ingen lycklig familj, vilket familjer brukar vara i sådana här filmer. Här är istället en familj där många mörka hemligheter döljer sig. Utåt sett verkar familjen som alla andra, men bakom fasaden finns bland annat barnaga och hustrumisshandel. Främst den äldste sonen har dåliga band till föräldrarna. Fadern är en riktig "buffel" medan modern kämpar för att hålla ihop den trasiga familjen. De trassliga familjerelationerna blir en utmärkt jordmån för Ondskan att agera utifrån och det dröjer inte länge förrän familjen är helt i dess våld...

Historien är exakt densamma som i den första filmen, men där Stuart Rosenberg aldrig lyckades få till sin film riktigt har Damiano Damiani istället visat var skåpet skall stå. "Huset som Gud glömde 2" är den definitivt bästa i serien, och faktiskt en av de bästa skräckfilmer som finns. I sin genre, dvs spökfilmer, har den definitivt en av topplaceringarna.

Istället för att ta till braskande specialeffekter har Damiani valt att arbeta med ensemblen, suggestiva kameravinklar och musiken och på det sättet lyckats få fram en stämning som garanterat får dig att sitta på helspänn efter en stund. Dessutom följer han inga filmiska regler utan vågar ta ut svängarna ordentligt, vilket naturligtvis gör filmen ännu bättre.

Man skulle kunna säga att "Huset som Gud glömde 2" är indelad i två akter. Den första akten visar familjens upplevelser i huset; den andra akten visar prästens kamp mot ondskan. Att få dessa två delar att hänga ihop är givetvis ingen lätt uppgift men regissören Damiani lyckas utmärkt med sin uppgift även om den andra akten helt klart är svagare än den första. Vissa kritiker menar att filmen skulle vara slut när den döda flickan visat sig för prästen i ytterdörren och jag är benägen att hålla med. Filmen skulle helt klart blivit ännu bättre då. Ni förstår vad jag menar när ni ser den.

Musiken till filmen är gjord av Lalo Schifrin och han har gjort ett strålande arbete. Han tog helt enkelt musiken från den första filmen och gick hem, arbetade om det och kom tillbaka med ett helt "nytt" soundtrack. I "Huset som Gud glömde" finns musiken bara där och är egentligen mer stämningsfull än skrämmande. I "Huset som Gud glömde 2" är musiken mycket viktig och en av de komponenter som Damiani använder för att ingjuta rädsla i oss. Schifrin har lyckats fylla sin musik med mycket mer skräck och den fungerar alldeles utmärkt ihop med det vi ser (och inte ser).

Sammantaget kan sägas att "Huset som Gud glömde 2" är absolut en av de bästa skräckfilmer som finns, även om den har sina brister här och där. När det gäller skådespeleriet finns det ett och annat att säga. Burt Young är mycket bra i rollen som fadern, liksom Jack Magner i rollen som Sonny Montelli. Diane Franklin gör ett strålande jobb i rollen som Patricia Montelli och bär en stor del av filmen på sina axlar. James Olson är godkänd i rollen som Father Adamsky medan Rutanya Alda spelar över något fruktansvärt emellanåt i rollen som modern. Hon skiftar häftigt mellan mycket bra och mycket dålig. Dock skall det understrykas att hennes roll är väldigt svår, men tyvärr lyckas hon inte hålla ihop den. De två yngsta barnen spelas av Erika Katz och Brent Katz, och speciellt Erika är värd att nämnas i rollen som Jan. Hon gör ett lysande jobb trots sin låga ålder.

Jag rekommenderar verkligen "Huset som Gud glömde 2". Ge den en chans trots att den är en uppföljare. Gillar du skräckfilmer kommer du garanterat inte bli besviken. Den är helt klart den bästa i serien.





Läs även andra bloggares åsikter om Amityville 2 - The possesion, Damiano Damiani, James Olson, Lalo Schifrin, Burt Young, Rutanya Alda, Diane Franklin


intressant.se

Huset som Gud glömde

Huset i Amityville på Long Island verkar helt perfekt där det ligger så vackert nere vid floden. Men i sådana här filmer får lyckan aldrig vara beständigt - och skenet bedrar...!

George och Kathy Lutz tror sig ha hittat sitt drömhus, och när priset visar sig vara otroligt lågt behöver de inte fundera särskilt länge innan de bestämmer sig för att slå till. Några veckor senare flyttar de in i det underbara huset tillsammans med Kathys tre barn från ett tidigare äktenskap.

Allting skulle kunna vara perfekt - men huset har en tragisk historia. Ett år tidigare har en hel familj mördats där, och det dröjer inte länge förrän familjen Lutz börjar undra om de verkligen är ensamma i huset...!

1979 kom Stuart Rosenbergs numera klassiska filmatisering av Jay Ansons bok "The Amityville Horror" med James Brolin och Margot Kidder i huvudrollerna. Filmen blev mycket omtalad när den kom på grund av att den sades bygga på verkliga händelser. I dag vet man att allting var en gigantisk bluff och att det inte finns någon sanning bakom de påstådda spökerierna i huset. Att en hel familj mördades där är dock sant och för den som vill läsa mer om huset och dess historia går det bra att besöka The Amityville Murders - The Story Behind the Haunted House and Murders.

Själva filmen skräms inte särskilt mycket idag, och frågan är om den egentligen gjorde det redan när den kom. Som skräckfilm är den relativt snäll och framför allt fri från våld. Själva historien är dock bra och förmår fortfarande att fascinera, och både James Brolin och Margot Kidder är bra i huvudrollerna. Tempot är dock väldigt långsamt vilket i och för sig brukar vara bra i den här typen av filmer. Rosenberg förmår dock inte bygga upp någon vidare skräckstämning och det hela känns mest segt. Dock överträffar den här versionen den nyinspelning som gjordes häromåret. Skall du se "Huset som Gud glömde" skall du definitivt välja originalet framför remaken.






Läs även andra bloggares åsikter om The Amityville Horror, Stuart Rosenberg, James Brolin, Margot Kidder


intressant.se

En kämpe

Tim Ahlgren, 11 år,fick den 3 november 2004 veta att han har en hjärntumör, Medulloblastom, i lillhjärnan. Redan dagen efter opererades han i 15 timmar.

Många behandlingar senare så har Tim nu fått ett allvarligt bakslag. Han har 20 nya tumörer i hjärnan...

Ens egna bekymmer krymper och blir så små när man hör om människor som Tim och deras öden. Jag vet inte vad jag skall skriva mer för ord blir också så futtiga.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Tim får bli frisk igen...

Tim är en kämpe och han har skrivit en sång om sin kamp. Här nedan kan du lyssna när han sjunger den.




Besök Tims hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om Tim Ahlgren


Barncancerfonden


intressant.se

Marina

Ytterligare ett namnsdagsbarn att uppmärksamma. Idag är det Marina, en av mina allra bästa vänner, som har namnsdag.

Försöker minnas hur länge jag har känt Marina, men det är svårt att sätta fingret exakt på när vi träffades. I alla fall kom vi i kontakt med varandra i egenskap av arbetskamrater och jag tror att det var någon gång 90-91. Jag arbetade på en förskola och Marina började som förskollärare på den avdelningen där jag jobbade.

Tillsammans med oss på avdelningen jobbade Ullis, men hur det var i början har jag faktiskt lite svårt att minnas idag. Vi var väl som arbetskamrater är mest kan jag tänka.

Men någonstans under resans gång hände det någonting, och idag är vi tre faktiskt fortfarande vänner och träffas minst en gång om året. 1993 slutade vi jobba tillsammans (femton år sedan), men vi hade faktiskt en reunion som arbetskamrater 2001 och vi arbetade då tillsammans i ett år. Sedan flyttade jag hit upp till Borlänge.

Marina är en jättehärlig tjej och så totalt bottenärlig med vad hon tycker och tänker. Hon är en av de personer som jag verkligen litar på. Vi har haft våra små duster under årens lopp men hon står fortfarande kvar vid min sida, liksom jag vid hennes, och det uppskattar jag verkligen. En bättre vän kan man inte tänka sig.

Det finns mycket mer jag skulle vilja berätta om Marina, men hur sammanfattar man en vänksap som nu varat i 17 år? Det är svårt. Så jag tror det får räcka så här, och jag hoppas att Marina har haft en riktigt, riktigt bra namnsdag.


intressant.se

Elisabet

Idag har min brorsdotter namnsdag; hon heter Elisabet.

Jag har två bröder - Lasse, som är äldst, och Rolf. Jag är minstingen i syskonskaran. Elisabet är dotter till Lasse.

Det är inte ofta som jag träffar Elisabet men i år sågs vi faktiskt på mammas släktträff i våras. Det blir ju tyvärr så att man ses alltför sällan då man bor så långt ifrån varandra som vi gör...

Elisabet, och hennes äldre bror Stefan, har på något vis alltid varit tidsmätare för mig. Jag menar att det är på dem jag ser att åren går. Låter kanske knasigt men jag skall förklara hur jag menar.

Jag var sju år när Stefan föddes, och Elisabet kom tre år senare. När vi var barn träffades vi väldigt ofta och vi sågs i stort sett varje lov och större helg kan man väl säga. Vi hade mycket roligt tillsammans och idag kan man se tillbaka på härliga minnen från t ex. somrar på Öland och jular i Örebro.

Med andra ord har jag sett Elisabet och Stefan sedan de var riktigt, riktigt små - och idag är de plötsligt vuxna med egna barn och familjer. Mamma brukar alltid säga att "I mina ögon blir Rolf och du aldrig vuxna" (jag brukar alltid bli irriterad när hon säger så...*ler*) - men när jag själv ser på Elisabet och Stefan så kan jag faktiskt förstå hur hon menar. De är ju mina brorsbarn som jag har sett sedan de gick i blöjor; hur kan de då plötsligt vara vuxna? Konstigt, men så är det.

Det är på så vis jag menar att det är på dem jag ser att åren går och att man faktiskt själv blir äldre. Inget negativt på något sätt alls; bara ett faktum men när jag ser dem så blir det så konkret.

Var du än är och gör idag, Elisabet, så hoppas jag att du får en riktigt, riktigt fin namnsdag. Se till att du blir firad ordentligt. Massor med kramar från "farbror" Mats. :D


intressant.se

Bortglömd?

Satt och läste gamla blogginlägg här, och det slog mig att vad man bloggade stadigt när bloggen var precis ny. Nu har man helt kommit ur den där trallen känns det som. Och det lustiga är att när man kollar runt bland andra bloggar så verkar många sitta i samma sits som jag just nu. Man har börjat "slarva" med bloggandet! Undrar vad det beror på?

Kanske är en del av orsaken att det har börjat bli mörkare ute, och att hösten sveper in oss i sin gråa, regniga filt. Dessutom är vi i mitten på november och det blir allt mer för folk att göra i takt med att julen närmar sig. Själv väntar jag på det kaos som brukar utbryta vid den här årstiden, och man plötsligt får mycket mer att göra än vad man hade planerat.

Så det kanske inte är så konstigt att bloggandet knuffas undan i ett hörn för att allt annat skall få plats. Men det är ju synd för det är ju roligt att blogga. Och det är ännu roligare att läsa alla andras bloggar. Just nu längtar jag efter att nurseblog skall komma med ett nytt inlägg. Där har det varit tyst väldigt länge nu...


intressant.se

Time/Alan Parsons Project

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Parsons Project


intressant.se/intressant

En natt i New York

Paul (Griffin Dunne) är en man som lever ett väldigt ensamt liv i New York. Han går till jobbet på morgnarna, tillbringar dagen där, för att sedan gå hem och somna i TV-soffan. Nästa dag är precis likadan. Det är en underdrift att säga att Paul längtar efter någonting mer i sin tillvaro.

Men så en kväll så beslutar sig plötsligt Paul för att bryta sitt invanda mönster, och han går ner och sätter sig på ett närbeläget café i stället för att, som vanligt, sätta sig i TV-soffan. Och där på caféet träffar han Marcy (Rosanna Arquette). De börjar småprata med varandra om en bok. Och när Paul kommer hem så gör han ytterligare en ovanlig sak den här kvällen. Han ringer till Marcy...

...men om detta egentligen var så klokt kan man ju diskutera. Telefonsamalet till Marcy blir början på en rikigt mardrömslik natt för stackars Paul.

Martin Scorseses komedi från 1985 är en väldigt, väldigt annorlunda film kan man lugnt säga. När jag såg den första gången så förstod jag den inte alls och tyckte att den bara var väldigt obehaglig. Inte så att filmen är otäck som en skräckfilm eller så, men den var klaustrofobisk. Paul finner sig plötsligt omgiven av idel "konstiga" människor som alla agerar, i hans ögon, irrationellt. Och här i ligger filmens underbara humor. Karaktärerna är kanske inte så konstiga, men i mötet med varandra uppstår plötsligt absurda situationer som blir vansinnigt roliga när personerna inte förstår varandra. När jag såg om filmen några år senare skrattade jag så tårarna rann, och jag kan lugnt säga att filmen tillhör en av de roligare jag har sett. Man kanske helt enkelt behöver se den några gånger för att förstå dess storhet.

Jag rekommenderar den varmt.





Läs även andra bloggares åsikter om After Hours, Martin Scorsese, Griffin Dunne, Rosanna Arquette


intressant.se

Sång och musik för hela slanten

Nu är det verkligen dags för ett nytt inlägg. Jag har inte skrivit sedan i förra veckan; skäms på mig.

Nåja, här kommer i alla fall en liten uppdatering om vad som hänt de senaste dagarna. I fredags började "Pärlorna" spela in julskivan i Torsångs kyrka, och det gick jättebra. Vi höll på till 21.00 ungefär i alla fall och fick mycket gjort.

Med nya, friska tag samlades vi på lördagsmorgonen igen och fortsatte arbetet. Och när klockan var 14.00 hade vi minsann fått ihop våran skiva och jag tror att vi alla kände oss riktigt nöjda. Vid det laget var jag jättetrött och kände att jag inte förmådde ta en ton till. Det var riktigt, riktigt jobbigt att sjunga den sista sången. Inte så att jag hade ont i halsen eller så, men jag var helt slut i rösten efter alla timmar som vi sjungit.

Nu ser jag fram emot att få höra det färdiga resultatet, och få se hur skivan ser ut. Det skall bli riktigt spännande!

Söndagen blev också fylld med sång och musik. Först träffade jag "Pralin" och vi sade det allihopa att det kändes så längesedan vi sågs. Det har verkligen inte blivit mycket "Pralin" den här hösten. Tråkigt...

Nu har vi i alla fall en spelning i Missionskyrkan att se fram emot 23 november. Då medverkar vi i en gudstjänst 11.00. Kom och lyssna på oss då vetja!

Efter övningen gick jag, Patrik och Rosali till en närbelägen pizzeria och åt lunch tillsammans och sedan var det bara att hoppa in i bilen och susa iväg till nästa övning med "Stora Tuna Cantores". Vi håller på att öva inför två konserter nu i helgen i Rättvik och Stora Tuna kyrka.

Så min helg har verkligen varit fylld av sång och musik. Härligt! Roligt också att det är så olika typer av musik man får hålla på med. Julsånger, pop och klassiskt; det är så jag vill ha det - det skall vara variation på det hela.

Nu skall jag gå och sätta på perculatorn. Det är inte ens ljust ute ännu och jag håller på och eldar. Vi fuskade igår kväll och det känns i huset nu. Men snart blir det varmt och gott och då skall jag njuta av någon film tänkte jag. Vi får se vad det blir...

Öppen monolog på gott och ont

Alldeles nyss så läste jag ett inlägg på Millas blogg där hon berättade att hon tycker om att sitta och kolla runt bland sina favoritbloggar och läsa vad andra skriver.

Det gör jag också. Det är himla mysigt att sitta, gärna med en kopp kaffe, och läsa dagens "nyheter" bland bloggarna, och det hur numera till den dagliga rutinen.

Samtidigt är man nyfiken på vilka som läser ens egen blogg. Jag kan ju se att jag har ett antal läsare som återkommer och det vore så roligt att veta vilka ni är. Skriv gärna en kommentar och ge er till känna. :)

Milla tycker i sitt inlägg att det är lite underligt det här med "öppen monolog som alla vill och kan gå in och läsa". Och jag kan hålla med henne för någonstans blir det ju en väldigt tillrättalagd bild som man visar upp av sig själv. Jag menar; man skriver ju inte vad som helst på sin blogg. I alla fall gör inte jag det, och ibland kan jag tycka att det gör den tråkig, ja slätstruken. Nu är jag lite ute på hal is känner jag för jag kan inte riktigt förklara hur jag menar, men jag hoppas att ni förstår ändå även om det blev luddigt. Men jag tror att Milla sätter fingret på vad jag menar när hon i slutet av sitt inlägg skriver att hon gärna skulle vilja läsa allt det där som man inte skriver på sin blogg, det man skriver i sin dagbok som ingen annan får läsa...

Blogg och dagbok är, som Milla säger, kusiner med varandra. Men på något sätt tror jag att bloggen inte kan bli mer än en censurerad version av dagboken. I alla fall blir inte min det.

Men det är ju bara man själv som sätter gränserna...!


PS. Om ni inte har kollat in Millas blogg än så ta och gör det nu!!!


intressant.se

"Pärlorna" på nya äventyr

Sedan några år tillbaka är jag med i en sångensemble som heter "Pärlorna" vilket självklart är jätteroligt; jag tycker det är superkul att sjunga i kör, och ju mindre den är, desto större utmaning är det ju.

I Allhelgona-helgen nu så medverkade vi i en andakt i Gustafs kyrka vilket gick jättebra. Och igår så hade vi övning då vi började kika på julsånger. Och det fanns en liten speciell anledning till att vi gjorde det...

Visserligen börjar det ju närma sig jul nu och i stort sett alla körer är väl i full gång med att öva på julrepertoaren nu, men vi i "Pärlorna" skall också spela in en julskiva nu i helgen. Spännande! Jag ser verkligen fram emot inspelningen och att få höra det färdiga resultatet. Känns som att vi har valt ut ett knippe fina sånger, och att det kan bli en stämningsfull julskiva. Det blir ju en bra julklapp om inte annat. Ooops! Det skulle jag kanske inte ha skrivit här...! *garvar*

Övandet gick jättebra och det mesta satt där det skulle; det är ju sånger som man sjungit i många år så de sitter i ryggmärgen vid det här laget. Det kommer säkert gå jättebra i helgen.



Den här bilden togs vid våran midsommarkonsert i Stora Tuna Kyrka i somras.



intressant.se

Vinter

Usch, vad det blev vinter idag!

Det har inte kännts som att det varit så sent på året som det faktiskt är förrän nu. Plötsligt var snön bara här, och nu är klockan 16.45 och det är redan mörkt ute. Var det så igår också? Om det var det så har då inte jag tänkt på det i alla fall. Konstigt...

Men nu är vintern här, och det känns inte kul. Visst kan det vara fina vinterdagar ibland, men för det mesta så är det bara kallt och mörkt. Jag tillhör inte den sportiga skaran som spänner på sig pjäxorna och stövlar iväg upp i närmsta backe med skidor och kälke. Men jag älskar faktiskt att åka pulka, även om det blir alldeles för lite av den saken. Skidor vågar jag inte ge mig på, för står det ett träd i backen så nog sjutton åker jag in i det. Jag kan ju inte ens styra en kälke med ratt; någon gång skall jag kanske berätta den historien men inte nu.

För nu skall jag göra mig i ordning för att gå ner och handla. Sambon är på g att åka hem från jobbet och vi skall stråla samman i affären. Så jag måste göra mig vackrare (!) och dessutom gräva fram vinterkängorna som står längst in i någon garderob. Men vi hörs kanske senare...





intressant.se

Happy Halloween...

...på er kära läsare!

Så var då den rysliga helgen här igen, och det blev ju en riktig rysare i och med att snön kom. Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag tyckte det var roligt när jag tittade ut genom fönstret på morgonen och såg vad som kommit dit under natten.

En annan överraskning bjöds det också på direkt när jag slog upp ögonen. Nja, egentligen vet jag inte om jag redan vaknat eller om jag vaknade av den. Överraskningen bestod av en krasch från vardagsrummet och i min sömndruckna värld tog det lite tid för min reaktion att nå fram genom alla hjärnans startkablar. Men till sist insåg jag i alla fall att det inte skall komma några krascher från vardagsrummet i vanliga fall, och det var inte så svårt att gissa vilka som var i farten. Mycket riktigt; Putte och Pelle hade förstås varit på nya äventyr och den här gången hade de undersökt bokhyllan och vält ner ett inglasat foto på golvet. Tack och lov hade glaset hållit så de hade inte gjort sig illa, men ramen var trasig så det blir till att skaffa en ny. Tråkigt när saker och ting går sönder. Varför kan inte kissar hålla sig i skinnet?

Idag hade jag tänkt göra några ärenden inne i stan, men så som vädret blivit så skjuter jag nog på det. Har ingen lust att åka buss i det här vädret; då vet man aldrig vad som händer. Speciellt inte om jag är med; då brukar det hända konstiga saker. Fråga nurseblog - hon vet! :)

Så det blir nog till att sitta här idag i alla fall och ta det lugnt. Det kan jag behöva för jag har fått problem med ryggen igen. Det kommer och går, men idag är det i alla fall lite bättre än igår.

Nu skall jag springa ner i källaren och fortsätta med eldandet. Annars blir det inte varmt i huset!





intresant.se

Halloween (2007 remake)

Det är Halloween idag och vad passar väl bättre då än en rescension av nyinspelningen av John Carpenters klassiker från 1978 - "Halloween", eller "Alla Helgons blodiga natt" som den heter på svenska.

Att göra en nyinspelning av en sådan monumental klassiker som "Halloween" är väl verkligen att ta sig vatten över huvudet, men jag måste ändå säga att Rob Zombie har klarat sig med äran i behåll. Filmen är välgjord och ett gediget hantverk. Men den klassiska berättelsen har i Zombies händer inte blivit mer än en ordinär skräckfilm. Och mellan de båda inspelningarna finns en stor skillnad...

Rob Zombie har i sin inspelning öppnat upp historien mera och framför allt lagt tonvikten mera på Michael Myers. Första halvtimmen av filmen ägnas åt Myers barndom och de händelser som gör honom till den fullblodspsykopat han är. Zombie försöker helt enkelt förklara varför Myers är det han är, och i och med det försvinner en del av mystiken kring Myers. I Carpenters film finns ondskan bara där, men vi får aldrig någon förklaring på varför det just blir Laurie Strode och hennes vänner som råkar illa ut - vilket gör det hela ännu värre. Ondskan finns där och har du otur så blir det just du som blir dess offer. Skrämmande!

Exakt samma "problem" fanns i nyinspelningen av "Black Christmas" - "Stilla natt, blodiga natt". Man försökte förklara och förstå ondskan. I remaken blev det dessutom så makabert att vi, som publik, nästan förväntades tycka synd om mördaren, medan vi i originalet aldrig ens fick se hans ansikte. Han bara fanns där på vinden, och vi fick aldrig veta varför han valde att klättra in just i det huset.

Och här tror jag att en stor anledning till de äldre filmernas klass ligger. Regissörerna låter våran egen fantasi sättas i rörelse, medan de modernare filmerna försöker förklara allting. Varför det är så vet jag inte, men nog sjutton är de äldre filmerna mycket mer intressanta och spännande. Man försöker förstå men får inga givna svar.

Dock är "Halloween" av årgång 2007 klart sevärd och jag blev positivt överraskad. Jag kan klart rekommendera den. Men jag tror att jag om 20 år fortfarande väljer att se om John Carpenters klassiker när jag vill se "Halloween". Ursäkta Zombie, men gammal är äldst fortfarande...


Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Alla Helgons blodiga natt, Rob Zombie, John Carpenter





intressant.se

Tack...

...för alla trevliga kommentarer jag fått till mitt förra inlägg. Skönt att höra att det inte bara är jag som tycker att jag inte är någon "snuskgubbe". :)

Idag har det varit en tämligen seg dag. Det har inte hänt något roligt alls. Och inte kommer det bli roligare heller. Min sambo skall iväg på ett styrelsemöte så det blir till att sitta själv här ikväll. Lajbans värre alltså! Funderar på att ta mig iväg ner till affären och köpa "Spindelmannen 3" som kommer med Aftonbladet idag. Den kan man ju alltid roa sig med om inte annat.

I morgon skall jag i alla fall åka in till stan och uträtta några ärenden som jag borde fixat för längesedan. Men det har inte blivit tillfälle till det. Skall försöka lura med sambon till "Kupolen" och fönstershoppa lite också. Det vore roligt. Orkar inte bara sitta här en dag till.

Nej, nu är det dags för lite fika tror jag. Det kurrar i magen så jag tror jag skall ta mig en smörgås. Sedan blir det en cykeltur till affären.


intressant.se

Är jag en snuskgubbe??

Blev faktiskt något bestört när jag hittade en kommentar till mitt inlägg "Fredagen den 13:e del 2" där jag blev kallad "snuskgubbe"!

"Vad har du att göra på min sida? Håll dig till tanter i din egen ålder!" fortsatte skribenten som ville vara anonym - vilket hon inte lyckades särskilt bra med. Det var ju bara att följa länken...

Förmodligen har väl jag surfat runt i vanlig ordning och hittat något inlägg som varit intressant och kommenterat det, så som jag brukar göra. Och genast blir man kallad "snuskgubbe" för att man gör det. Det tycker jag är väldigt tråkigt. Tråkigt också att skribenten haft intentionen att vara anonym. Hur skall jag då kunna undvika att göra samma "misstag" igen?

Vidare undrar jag varför man direkt måste dömas ut som "snuskgubbe" bara för att man råkar skriva en kommentar. Måste man vara en "snuskgubbe" bara för att man är över 40 år och skriver en kommentar till ung tjej? Varför kan en kommentar inte bara vara en vanlig kommentar, som det nu var i det här fallet? Måste det finnas fula baktankar bakom allting? Jag vill minnas att jag önskade personen i fråga en trevlig dag eller något i den stilen för jag tror att hon skulle på någon utflykt eller något sådant; tyvärr minns jag inte. Men "Anonym" är välkommen hit igen och citera den om hon vill så kan jag förklara den om hon så önskar.

Nu vet ju inte jag vad "Anonym" har för bakgrund alls; hon kanske har haft problem med sin blogg med otrevliga personer som skriver "tråkiga" kommentarer. Då kan jag självklart förstå om man reagerar som hon nu har gjort. Men jag tycker ändå att man kan lugna sig med att skicka en sådan kommentar tills det verkligen står klart att man har med en "snuskgubbe" att göra. I det här fallet tror jag dessutom att de flesta som känner mig väl skrattar gott just nu när de läser det här för de förstår att "Anonym" är ute i helt ogjort väder.

Till sist vill jag bara säga till "Anonym" att du kan känna dig helt lugn vad det gäller din blogg. Jag är ingen "snuskgubbe" och jag kommer inte att skriva några kommentarer i fortsättningen på den. Du kanske rentav skulle ta bort kommentarfunktionen om du inte vill att man skall skriva till dig, eller kanske ha någon liten notis någonstans, väl synlig, där du undanber dig kommentarer från män i min ålder. Då behöver inte problemet uppstå i fortsättningen...


intressant.se

Moderniserad trailer

När jag skrev mitt förra inlägg om "Fredagen den 13:e del 2" och letade efter en trailer, så hittade jag även en modernare variant av en sådan.

Så i mitt förra inlägg kan ni se originaltrailern till filmen från 1981, men här nedan kan ni se en nyklippt version av modernare snitt. Tänk vad mycket klippning och musik kan göra för en gammal film...





intressant.se

Fredagen den 13:e del 2

Att det skulle bli en uppföljare på "Fredagen den 13:e" var det ju ingen tvekan om, och 1981 gick den upp på biograferna.

Det beslutades att man absolut inte skulle ändra på någonting i det vinnande konceptet från originalfilmen. Så här finns följdaktligen ett läger och några ungdomar samt Jason som vässar knivarna i buskarna. Och eftersom "Fredagen den 13:e del 2" också blev en succé så ser fortfarande alla "Fredagen den 13:e"-filmerna likadana ut. Varför ändra på någonting som fungerar...?!

Det är bara i "Fredagen den 13:e del 6" som man vågat lägga till en massa svart humor som fungerar alldeles utmärkt och som gör filmen väldigt rolig. En av de bästa i serien!

Paul (John Furey) och Ginny (Amy Steele) skall tillsammans leda en utbildning för lägerledare vid Crystal Lake. De känner väl till händelserna vid Camp Crystal Lake, och de är också medvetna om att de är de första som återvänder till sjön efter de blodiga händelserna där. Camp Crystal Lake är förseglat och förbjudet område och Paul är övertygad om att ingenting skall hända.

Dock har det redan hänt saker, faktiskt innan ens förtexterna hunnit rulla. Vi får i en lång inledande sekvens följa Alice (Adrienne King), flickan som överlevde Camp Crystal Lake. Hon plågas av minnena från de förfärliga händelserna och är fortfarande orolig att Jason skall komma efter henne. Och den här kvällen ringer plötsligt telefonen - men när hon svarar är ingen där...

"Fredagen den 13:e del 2" är en film som är stöpt efter mall 1 A. Här finns allt det som vi förväntar oss skall finnas i en uppföljare till "Fredagen den 13:e". Regissören Steve Miner har dock gjort ett gediget hantverk och filmen är välgjord. Amy Steel glänser i rollen som Ginny och hon bär hela filmen på sina axlar. Här finns många actionscener och slutet är faktiskt mera spännande än i originalfilmen.

Dock blir aldrig personerna lika engagerande som i den första filmen. Ungdomarna här blir tämligen anonyma då de är alldeles för många att hålla reda på. Detta drar ner betyget en hel del.

Kort sagt kan man alltså säga att "Fredagen den 13:e del 2" är precis som man kan vänta sig, och du som gillade den första filmen blir definitivt inte besviken.

I ett avseende överraskar dock filmen rejält, och det är med den inledande sekvensen med Adrienne King. Här har Steve Miner lyckats iscensätta en scen som är så fruktansvärt spännande att jag nästan är glad att inte hela filmen är i samma stil; det hade man aldrig klarat av. Den är något av det mest nervpirrande jag har sett.

Denna scen skvallrar om att "Fredagen den 13:e del 2" hade kunnat bli något alldeles exceptionellt om Steve Miner hade hållit samma höga klass filmen igenom. Min teori är dock att producenterna ville att den skulle se ut som den gör för att inte förlora publiken från föregångaren. Tråkigt, men det är bara att njuta av den "lilla" pärlan innan förtexterna. Se till att ha kudden i beredskap...



Läs även andra bloggares åsikter om Friday the 13th, Friday the 13th part 2, Steve Miner, Adrienne King


intressant.se

Kalle Anka

Kvällen går lite långsamt idag; man är ju inte van att vara ledig liksom...! Inte är det något särskilt att se på TV heller.

Vad kan då vara mer rätt än lite "Kalle Anka" på Youtube? Hittade några riktiga klassiker där och en av dem måste jag bara dela med mig av. Kolla in och njut!



intressant.se

Hemlängtan...

Bara för att jag skrev det förra inlägget så började jag tänka på Stockholm och "hemma". Så nu sitter jag här och längtar hem!

Missförstå mig rätt nu; jag trivs jättebra här i Borlänge, men nu är det ju en gång så att jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag hann ju bo där i 39 år innan jag flyttade hit, så då är det väl inte så konstigt om man plötsligt fylls av hemlängtan då och då...

Finns väl inte så mycket mer att säga om den saken så jag avslutar med en vacker bild. Och inom er kan ni, om lyssnar ordentligt, höra Monica Zetterlund sjunga "Sakta vi gå genom stan".





Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Monica Zetterlund


intressant.se

Minnen...

Satt och surfade runt på Youtube här nu på kvällskvisten, och plötsligt fann jag mig själv sitta och kolla in den här gamla videon med ABBA. Och i bakhuvudet började gamla minnen plötsligt röra på sig...

Det var nämligen så att min kära mor arbetade i Sportpalatset i Stockholm under 70-talet, och i det huset fanns det en gammal biograf som hette Riverside (om jag inte minns helt galet). Nåväl, den där gamla biografen köpte ABBA 1978 och byggde om till studio och när den var färdig bjöds hela huset in på förevisning.

Jag var ett stort ABBA-fan på den här tiden, och jag blev helt salig när jag fick veta att mamma ordnat så att även jag skulle få gå med på den där visningen.

Givetvis hoppades jag att ABBA skulle vara där, men sådan tur hade jag ju inte. Men bara att få gå omkring i deras studio var ju, naturligtvis, en jättestor grej för mig...

...och det är precis i den studion som videon till "Gimme, gimme, gimme!" är inspelad. Så då förstår ni varför minnena kommer smygande när man ser den. Det känns faktiskt lite speciellt att veta att man har varit där en gång...

Men i ärlighetens namn har "Gimme, gimme..." aldrig varit någon favoritlåt för mig. Nog blev den mycket bättre när Madonna satte tänderna i den. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om ABBA, Madonna


intressant.se

Till minne av Madeleine Deckert

Bland mina favoritbloggar finns det idag en ny länk som jag skulle önska att alla som läser min blogg besökte.

Bloggen heter Enbart och den som skriver den är en man vid namn Peter. Jag hittade dit via en kommentar till mitt förra inlägg om filmen "Finding Neverland" - och jag blev oerhört gripen av det jag fick läsa där.

Peter skriver om en ung kvinna vid namn Madeleine Deckert och hennes öde. Hon dog för en månad sedan i cancer och på bloggen finns länkar, både till hennes pojkvän Davids blogg samt till en insamling till Barncancerfonden som Peter Carlsson startat.

Besök bloggen och läs själva om Madeleine; det går inte att beskriva här vad man känner när man gör det


Tillagt i efterhand: Hittade alldeles nyss Madeleine Deckerts egen blogg som ni kan besöka på jagefrisk.blogg.se


Bilden är tagen av Sebastian Lamotte och hämtad från en artikel om Madeleine som man kan läsa på ttela.se.


Läs även andra bloggares åsikter om Madeleine Deckert, Barncancerfonden


intressant.se

Finding Neverland

Jag har egentligen aldrig varit någon större vän av berättelsen om "Peter Pan"; vet egentligen inte varför men det bara är så. Inte så att jag tycker illa om den - tvärtom. Men den har egentligen aldrig gjort något större intryck på mig. Det finns många andra klassiska berättelser som jag tycker mycket bättre om än den.

Därför var det roligt att se den här filmen som handlar om mannen bakom "Peter Pan" - J. M. Barrie. I filmen gestaltas han mycket bra av Johnny Depp.

Filmen "Finding Neverland" handlar om skapelseprocessen bakom "Peter Pan". Barrie har skrivit en teaterpjäs som floppar totalt och plötsligt är hela hans tillvaro på glid. Hans äktenskap är inte lyckligt och ingenting tycks plötsligt fungera.

En dag när han sitter i parken och arbetar möter han plötsligt Sylvia Llewelyn Davies (Kate Winslet), en änka med fyra söner. Eller egentligen möter han först hennes son, Peter, och utan att någon riktigt förstår hur det går till är han plötsligt väldigt involverad i familjens liv. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av omgivningen som tittar väldigt snett på deras förehavanden.
Llewelyn Davies mor (Julie Christie) kan bara med fasa se hur skandalen blir större och större.

Men egentligen är det som omgivningen ser som skandal väldigt oskyldigt. Barrie blir väldigt förtjust i Sylvias barn och de leker och har roligt hela dagarna. Och först efter väldigt lång tid inser Barrie och Sylvia att de är kära i varandra. Och hur skulle det kunna gå på något annat vis? De är ju tvillingsjälar, och Sylvia kan förstå Barrie på det sätt som hans hustru (Radha Mitchell) vill göra men inte förmår.

Och medans allt detta händer inser plötsligt Barrie vad hans nästa pjäs skall handla om - embryot till "Peter Pan" föds.

Men resan till premiärkvällen är lång och mycket hinner hända på vägen dit, men Barrie tror stenhårt på sitt manus och kämpar för att få andra att förstå att det kommer att bli en succé.

På premiärkvällen står lille Peter i foajén tillsammans med Barrie som berättar om hur han gått tillväga för att skapa sin pjäs.
- Kära nån! säger någon och pekar på Peter. - Då måste ju det här vara Peter Pan!
Peter tittar långt på henne.
- Nej, svarar han och pekar på Barrie. - Det är det han som är!

Hur mycket sanning som ligger bakom den här filmen vet jag inte, men den är väldigt underhållande, vacker och tänkvärd. Det är roligt att se hur alla karaktärerna i "Peter Pan" har sina levande förebilder och man får en helt annan insikt i historien. Om filmen återger de verkliga händelserna så levde Barrie ett väldigt fascinerande liv, och jag måste säga att jag har blivit nyfiken på att få veta mer om hur det egentligen gick till när "Peter Pan" föddes...



Läs även andra bloggares åsikter om Finding Neverland, Johnny Depp, Kate Winslet, Julie Christie, Peter Pan, J.M. Barrie


intressant.se

"Summer nights" igen!

Här kommer ytterligare en intressant variant på "Summer nights" samt några andra klassiker från "Grease".






intressant.se

Den lurande bloggdöden.

Enligt IDG så är det många stackars bloggar som går en säker död till mötes idag pga att deras innehavare bara lämnar dem åt sitt öde; jämmer och elände!

Detta vill vi ju inte skall ske med den här bloggen (och risken är inte särskilt stor om jag skall vara ärlig), men för att riktigt vara på den säkra sidan så lägger jag in en bild från den härliga gårdagskvällen som jag hämtat från Hectors syndrom. På det viset så blir det ju ytterligare ett inlägg idag - det gillar vi!!!




intressant.se

"Grease" is STILL the word

Så tog det då slut till sist i alla fall - men vilket slut det blev!!! Jag har aldrig, under alla mina år på Borlänge Musikteater, upplevt något liknande på gamla kära Maxim. Att kåken står kvar idag är ett under.

Till publikens jubel genomförde ensemblen den sista föreställningen som var laddad med både energi och hyss som lyfte det hela till svindlande höjder. De föregående föreställningarna har varit fantastiska, men den här sista saknar motstycke; den var helt otrolig!

Och medan jag satt där och såg föreställningen så kände jag att hur skall man kunna komma igen efter det här? Hur skall man någonsin kunna toppa det? Något liknande kommer man nog aldrig att få uppleva på Maxim igen. När jag sade det till Micke Luwigsson (producenten) efteråt så höll han med mig och sade: "Det här blir svårslaget!"

Det tyckte även Ullis Andersson (regissören) som höll ett jättefint tal till ensemblen på avslutningsfesten efteråt. Hon sade precis det som jag också ville säga, och det var bara att sitta och hålla med. :)

Det har varit en otrolig resa från början till slut, men jag är otroligt glad att jag vågade hoppa på. Jag skulle inte vilja vara utan den här tiden.

Tack allesammans i ensemblen och teamet runt "Grease" för den här tiden. Precis som Ullis sade så har ni en alldeles speciell plats i mitt hjärta också och det är många härliga minnen att se tillbaka på.

Och glöm nu inte att "Grease" is STILL the word!!!




Den översta bilden är hämtad från Cammmen och den nedre bilden från Hectors syndrom


intressant.se

"Grease" i Lego-version

Här kommer en scen ur "Grease" - på ett något annorlunda vis än vi är vana att se den...!





Läs även andra bloggares åsikter om Lego Animation


intressant.se

Näst, näst sista föreställningen!

Så har sista helgen kommit. Vad konstigt det känns! Jag har bara en föreställning kvar att spela, och den är i morgon - på dagen. Sedan är det slut.

I morgon kväll blir det avslutningsfest och sedan är den här resan över. Men det har verkligen varit jätteroligt, och jag kommer sakna den här tiden.

För mig började nog resan ganska precis för ett år sedan. Då gick jag på Sjöviks folkhögskola och det hände ofta att jag samåkte med Anders Ludwigsson till och från skolan. Anders är son till Micke Ludwigsson som varit producent för "Grease".

Vi kom ju naturligtvis att prata om "Grease" under de där resorna, och när Anders berättade att han ville vara pianist så föddes plötsligt tanken hos mig att jag kanske skulle sköta sånginstuderingen. Det var inte något snabbt beslut. Jag har ju alltid kännt mig obekväm som ledare för saker och ting och vill gärna gömma mig bakom någon annan. Men plötsligt kände jag att "Det här vill jag göra!". Musiken i "Grease" känner jag ju utan och innan sedan gammalt och jag tänkte att "Är det någon musikal jag skulle kunna sköta sånginstuderingen på så är det den!"
Och ju mer jag tänkte på det, desto mer beslutsam blev jag. Jag skulle göra det!

Och nu står jag här och har gjort det! Hur jag har lyckats som ledare överlåter jag åt ensemblen att bedöma, men jag är stolt över resultatet. Det låter precis som jag ville att det skulle göra. Tack alla i ensemblen; ni är superduktiga och jag är kanonnöjd med era insatser. Kram på er allihopa! :)

Jag åkte ju också på att spela klaviatur på "Grease" vilket också har varit en upplevelse. Anders var i början osäker på om han skulle kunna vara med alla helger. Men då sade jag att jag kunde ta de helger som han inte kunde, och så blev det.

I början kändes det väldigt pirrigt och ovant, men när man så småningom blev varm i kläderna så var det hur kul som helst. Att bränna iväg i "Born to hand-jive" är ju bara underbart, och de kickar man fått ibland där på musikerläktaren har varit helt enorma. Går väl närmast att beskriva som glädje-fnatt! *garvar* Tack alla härliga musiker för den här tiden, och kramar på er också.

Något som känns tråkigt dock är att jag inte fått spela någon föreställning ihop med Jorma (våran basist i "Pralin" som också är med i "Grease"). Våra scheman har legat helt olika och det har inte blivit något tillfälle. Jag går dock och hoppas på att det kanske är vi som kör på min sista föreställning i morgon; jag vet inte ännu hur det blir. Vi får väl se...


Bilden är tagen av Andreas Carlsson och hämtad från www.borlangmusikteater.se


intressant.se

Maria

Ikväll plingade det till i min MSN som för ovanlighetens skull var påslagen. Var mycket inloggad där förut, men nuförtiden har det inte blivit av. Vet inte varför...

Kände på mig redan när jag gick mot skrivbordet vem det var som vibbade - och mycket riktigt; det var Maria - Rizzo i "Grease".

När sambon och jag åkte in till stan i förmiddags så kom vi att prata om Maria, och vi sade båda två att hon verkligen är en trevlig tjej med båda fötterna på jorden; vi tycker jättemycket om henne. Och den känslan bara förstärktes under det här samtalet som vi kom att ha på MSN nu under kvällen.

Vill bara säga: "Tack för att du finns, Maria, och tack för att du är den du är; fortsätt att vara det. Tack för att jag får vara din vän."

Bilden är tagen av Marias pojkvän, Alex, och hämtad från hennes blogg -
http://mariajonasson.blogg.se/index.html





intressant.se

The End!

Ok! Nu är det bara så att resan med "Grease" snart är över. Nästa helg är den sista; sedan är det slut.

Det känns konstigt, som det alltid gör när ett musikalarbete lider mot sitt slut. Jättetråkigt att man inte skall få spela mera, sorgligt att skiljas från alla härliga människor, och samtidigt rätt skönt också. För hur det än är så tar det en hel del på krafterna också. Lördagarna när man har kört två föreställningar på raken har varit riktigt tuffa, och idag kände jag mig nästan bakis när jag klev ur sängen. Nacken och axelpartiet värkte, vilket antagligen beror på att man omedvetet sitter och spänner sig när man spelar piano.

Men vilken föreställning vi gav igår kväll. Det var helt underbart. Själv spelade jag som aldrig förr, vilket berodde på att jag hade spelat så mycket fel i de två andra föreställningarna som vi gett den här helgen. Gjorde några riktiga tabbar och var arg på mig själv, så jag var taggad till tusen inför kvällsföreställningen. Bra att vara förbannad ibland. *garvar*

Men så hade vi en underbar publik också. Det kändes redan efter öppningsnumret att de var med på noterna och gillade det de såg på scenen. Det var helt klart den bästa publiken vi haft sedan föreställningen då Fame-ensemblen var och tittade på oss.

Publiken på gårdagens första föreställning överraskade mig på ett annat sätt. De verkade måttligt roade, men när föreställningen var slut ställde sig alla upp. Det hade jag absolut inte väntat mig.

Idag blir det bara en föreställning och nu skall jag ladda inför den så den blir lika bra som igår kväll. Men innan skall jag till Missionskyrkan och uppträda med Karin i gudstjänsten. Det blir en bra uppvärmning...*skrattar*

Glöm nu inte att köpa biljetter till "Grease" nästa helg så ni hinner se den medan ni fortfarande har chansen.

intressant.se

Lyckliga gatan/Anna-Lena Löfgren

Som en liten förlängning på mitt förra inlägg kommer här en låt med Anna-Lena Löfgren.

Lite kuriosa i sammanhanget är att när jag var liten var det här en av de första låtarna jag hörde. Minns att mamma hade den på skiva...




intressant.se

Bara ett inlägg...

...hittills i oktober! Det måste vi genast råda bot på.

Men skam att säga så har jag blivit dålig på att blogga. Förut skrev man nästan varje dag, men det blir inte så längre. Nyhetens behag har väl mattats av en del kanske.

Fast egentligen så tycker jag det är himla roligt att skriva. Har alltid gillat det. När jag var i tonåren så bodde jag vid skrivmaskinen och skrev böcker så det stod härliga till. Hade en kompis som också gjorde det, och på kvällarna så ringde vi upp varandra och läste upp dagens alster. Det var superkul! Det tyckte dock inte mamma och pappa som förfasade sig över räkningarna och att ingen kunde ringa till oss då det ständigt var upptaget. Det var tider det!

Oj, nu fick jag en sådan där flashback av barndomshemmet. Känns så konstigt att veta att det inte finns kvar längre. Eller det gör det ju förstås - men mamma bor ju inte där längre. Pappa gick bort för sex år sedan och förra året flyttade mamma till en mindre lägenhet i samma område.

Har svårt att vänja mig vid att man aldrig kommer att få se det igen, och känna den lyckan som man gjorde under åren där. Tror inte att någon plats kommer att kunna kännas lika "hemma"...

Men mamma har fått det riktigt bra i sin nya lägenhet. Ni som följer bloggen vet ju redan att hon har flyttat till ett äldreboende i samma område. Det var det bästa hon kunde ha gjort att flytta dit. Jag har, förståss, varit där och hälsat på henne flera gånger och hon har fått det så trivsamt. Och det känns inte ett dugg konstigt att se alla sakerna från barndomshemmet i hennes nya lägenhet. Tvärtom!

Första gången jag var där och hälsade på så sade hon någonting om att nu var det här mitt hem också (nu när barndomshemmet var borta), men då menade jag att "hemma" kommer det ju aldrig att kunna bli. Hur skulle det kunna bli det? Men jag trivs väldigt, väldigt bra där när jag hälsar på.

Se där! Nu kom jag igång att skriva och har alldeles glömt av att jag måste ner i källaren och titta till pannan. Så nu måste jag sätta punkt.


intressant.se

Fredagen den 13:e

Det var längesedan jag hade någon filmrescension här på sidan, så nu är det dags igen.

I slutet på 80-talet kom John Carpenters klassiker "Halloween" och vände upp och ned på allt vad skräckfilmer hette. Filmen blev stilbildande och självklart så kom där många efterapningar i dess kölvatten. En av dem var Sean S. Cunninghams "Fredagen den 13:e".

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag såg "Fredagen den 13:e" första gången. Handlingen är som gjord för att kunna skapa en skräckfilm av riktigt höga mått, men jag tyckte att Cunningham sjabblade bort den, och avfärdade därför filmen som skräp. Det är först på senare år som jag har reviderat min uppfattning om den och faktiskt insett att den har sina kvalitéter.

Steve Christy (Peter Brouwer) har bestämt sig för att renovera ett gammalt läger, Camp Crystal Lake, för att öppna det igen. Han anställer sju stycken ledare och tillsammans skall de under några veckor ställa i ordning det för att sedan kunna ta emot barn.

Lägret har en dyster historia. En sommar drunknar en pojke, och året efter mördas två ledare under mystiska omständigheter. Mördaren blir aldrig gripen. Detta skrämmer dock inte Crhisty som trots att allmänheten avrått honom bestämt sig för att färdigställa sin plan.

Men han kommer snart att inse att han borde ha lyssnat på dem som varnade honom. Någon vill inte att Camp Crystal Lake skall öppnas igen, och den personen är beredd att ta till vilka medel som helst...

"Fredagen den 13:e" blev en gigantisk succé när den hade premiär i början på 80-talet. Främst blev den omtalad för sina extrema våldsscener, och kanske var det dem som bidrog till att filmen blev så populär. Gillar man inte slasher-filmer skall man definitivt välja en annan film.

Med undantag av Betsy Palmer (som är mycket bra i rollen som Mrs. Voorhees) består rollistan av, vid den här tiden, helt okända personer.
Lägg märke till Kevin Bacon som här gör sin debut på vita duken.
I en av rollerna syns också Harry Crosby, son till Bing Crosby.
Samtliga i ensemblen gör ett bra jobb och lyckas fint med att skapa sina karaktärer. Inga stora prestationer förstås men fullt godkännt ändå.

Filmen har stora logiska luckor (dock få) som man får ha överseende med, och ibland reagerar personerna totalt ologiskt vilket är litet irriterande. Ett praktexempel är när Alice (Adrienne King), under stort ståhej, barrikaderar ingången till ett hus för att hindra mördaren att ta sig in till henne, för att sedan grabba tag i sitt baseballträ och försiktigt smyga in i ett angränsande rum för att kolla om mördaren gömmer sig där...hmm...!!!

På det hela taget är dock "Fredagen den 13:e" en tämligen underhållande upplevelse som, bitvis, är både bra och riktigt spännande. Jag rekommenderar den.

Ett stort minus dock för musiken, som i och för sig inte är dålig, men den skräms inte särskilt mycket. Lite större orkester hade kanske varit på sin plats, men det hade man väl inte råd med. Det är ju en lågbudgetfilm och det får man väl inte glömma bort...

En remake är på gång men jag tror att det kommer att visa sig, som vanligt, att gammal är äldst.




Läs även andra bloggares åsikter om Friday the 13th, Sean S. Cunningham, Betsy Palmer, Adrienne King

intressant.se

Ängeln i rummet/Eva Dahlgren

Tänk vad praktiskt det är med Youtube! Inför söndagen nu behöver jag lära mig Eva Dahlgrens "Ängeln i rummet"; den skall framföras av mig och Karin Nolåkers (en god vän) i Missionskyrkan på gudstjänsten. Och är det en låt som Mats har på skiva? Svar: Vet inte! Den kan finnas någonstans i gömmorna, men var i så fall?

De flesta av mina skivor ligger fortfarande nedpackade sedan jag flyttade hit för ca. sex år sedan. Det har inte blivit av att jag har packat upp dem för det finns ingen plats att ha dem på, och i ärlighetens namn så lyssnar jag inte sådär jättemycket på musik. Och vill man göra det så finns det ju utmärkta sidor att gå in på på nätet och leta fram det man vill ha.

Och Youtube är ju just en sådan sida där man kan hitta precis det man vill ha. Så på någon minut hade jag letat fram Eva Dahlgren - så här kommer hon nu...





intressant.se

"Grease"-helg igen!

Ojojoj, vad trött jag känner mig ikväll. Det tar verkligen på krafterna att köra "Grease" en hel helg. Man känner att man lever. Men så är det vansinnigt roligt också.

Men i fredags var det inte sådär jätteroligt precis. För det första så krånglade ljudet uppe hos oss på musikerläktaren. En av högtalarna till medhörningen satte igång att brumma och det gick omöjligt att få ordning på den.

För det andra så hade det hänt någonting så att ljudet från scenen inte gick upp till oss på musikerläktaren; vi kunde inte höra vad solisterna sjöng därnere. Detta gjorde mig jättestressad för i ett av numren är jag helt beroende av att höra vad Sandy sjunger nere på scenen då det är hon och inte jag som styr tempot.

Det var flera saker utöver detta som krånglade också, men utifrån de förutsättningarna så levererade vi nog en hyfsad föreställning i alla fall. Men jag var inte glad när jag åkte hem.

Desto gladare var jag då igår eftermiddag när vi avslutat helgens fyra föreställningar. Lördagens föreställningar gick kanonbra. Ljudsystemet hade blivit uppdaterat och fungerade nu perfekt vilket gjorde att allt, förståss, kändes lättare på musikerläktaren. Sedan fick vi också ett otroligt gensvar från publiken; framför allt på lördagskvällens föreställning. Då var nämligen ensemblen från "Fame" i Gagnef på plats och de gjorde ju förståss att det spred sig en otrolig stämning i salongen. Jag svävade hem på små moln efter den föreställningen.

Och lika bra gick det igår också, även om det nu börjat bli lite glesare i bänkraderna. Det märks att föreställningen har gått ett tag. Men ensemblen är på topp varenda gång i alla fall och spelar med samma glädje som alltid. De är verkligen jätteduktiga.

Jag ser redan fram mot nästa helg...:P


Bilden är tagen av Andreas Carlsson och hämtad från www.borlangemusikteater.se


intressant.se

Mormors namnsdag

Såg i almanackan här bredvid att min mormor har namnsdag idag.

Mormor hette Tekla, men vem, och hur hon var som person vet jag inte för jag fick aldrig lära känna henne. Hon dog när jag var två år.

Jag har aldrig fått ha vare sig mor- eller farföräldrar. Alla var redan borta när jag var fyra år. Då dog morfar och han var den sista av dem. Honom har jag väldigt få och diffusa minnen av; det måste vara bland de första minnen jag har. Mormor minns jag ingenting alls av.

Bilder har jag ju förståss sett på henne, och jag tycker att hon ser väldigt snäll ut. Hon ser ut på det där sättet som en mormor skall göra tycker jag, vilket väl inte är så konstigt. För mig är hon ju urbilden av en mormor. Tyvärr har jag ingen bild på henne som jag kan visa upp.

Just nu, när jag sitter här och skriver, så kan jag undra hur det hade varit om mormor hade fått vara med oss längre. Hur hade allting varit då? Hur hade mamma varit? Faktiskt har jag aldrig tänkt den här tanken förut, och det är rätt roligt att göra det nu. Tyvärr har jag inte något svar på den frågan och vi får aldrig veta det heller.

Men idag är det i alla fall mormors namnsdag; Tekla Söderberg hette hon - och jag tycker vi avrundar det här inlägget med en fin låt för mormor.





intressant.se

Dear Mr. President/Pink

intressant.se

Långtråkigt! :(

Det är lördag och jag sitter här och har långtråkigt.

Och hur kommer det sig? Jo, sambon är och jobbar på "Grease" och det är inte jag för det är inte min spelhelg. Och inte kan jag ta mig någonstans heller för det går inga bussar på helgerna.

Egentligen borde jag städa lite för i morgon kommer Rosali och Per hit och hälsar på. Vi skall ha ett möte om "Pralin" inför hösten. Tyvärr kan inte Jorma vara med för han är i Finland. Så egentligen borde jag väl städa lite kanske, men det mesta har jag ju redan gjort. Det skall bara dammsugas och det kan jag göra i morgon förmiddag innan de kommer. Men lite småplock finns det väl alltid att göra - men det har jag ingen lust med...*småskrattar*

Usch, klockan är ju bara 17.00! Det kommer dröja minst fem timmar till innan sambon kommer hem. De spelar ju två föreställningar idag. Egentligen vill jag vara där, men att bara gå och drälla runt utan att ha något vettigt för sig är ju inte heller kul. Då är man bara ivägen för alla andra. Och att se två föreställningar på raken av "Grease" är inte heller någon höjdare. Missförstå mig rätt nu; det är jätteroligt att titta på "Grease" men inte två föreställningar direkt efter varandra. Lagom doser är bäst. :)

Men typiskt nog så går det ju inte att bara åka med in och se en föreställning, för hur kommer man hem sedan då? Det var ju det där med bussar på helgerna...! Annars hade ju det varit ett bra alternativ, alltså att åka in och se en föreställning och sedan åka hem. Man skulle haft en moped att åka omkring med. Då hade allting varit mycket, mycket lättare.

Egentligen förstår jag inte att det inte går bussar härifrån på helgerna. Det måste väl vara fler än jag som bor här som inte är bilburna. Eller hur?

Märks det mycket att jag har långtråkigt och egentligen inte har något vettigt att skriva om? Tror att jag sätter punkt här nu innan jag förlorar mig fullständigt i någonting som det inte blir något vettigt av. *skrattar*


intressant.se

If your girl only knew/Aahliyah

Läs även andra bloggares åsikter om Aahliyah


intressant.se

Slut på morgongrubbel

Allting löser sig till sist, och nu har jag tagit tag i de "borden" som spökade för mig i morse och det är ingen fara på taket längre. Skönt! Tänk vad man kan jaga upp sig ibland...

Har passat på att uppdatera jukeboxen längst ner på sidan med lite ny skön musik. Det mesta är sig dock likt, men där finns några nya, sköna pärlor att lyssna på medan ni kollar runt här på bloggen. 

intressant.se

Morgongrubbel

Vaknade jättetidigt idag p g a att jag gick och lade mig så tidigt igår. Borde ju ha lärt mig vid det här laget att då blir det så men icke!

Nåväl, och som alltid när man vaknar sådär tidigt så börjar man grubbla på saker och ting som man kanske inte har lust att tänka på, och så blev det nu. Och när man ligger där i mörkret så blir alla problem så jättestora, och jag kom på en massa "borden" som jag borde gjort något åt, och "borden" som jag glömt att göra något åt - och så fick jag panik för det naturligtvis.

Med facit i handen så var det nog rätt bra att jag vaknade i alla fall och låg där och grubblade för jag kom på viktiga saker som jag faktiskt glömt att ta itu med och nu har jag ju chans att göra det under dagen. Så det blir nog bra i slutändan ändå - hoppas jag.

Idag är det dags för "Drömfabriken" igen och sedan är det Missionskyrkans kör direkt efter det, så det blir full fart ikväll. Kul! Och så närmar det sig helgen också, och då är det min tur att spela på "Grease" igen. Det ser jag fram emot! :)

intressant.se

Riktiga cat bloopers!

Apropå "Cat Bloopers" så får man själv se en hel del roliga saker om dagarna när våra små älsklingar håller igång.

Senast idag fick jag se en rolig "blooper" när Putte lekte i handfatet i badrummet. Han bara älskar vatten och kan hålla på hur länge som helst och leka med det. Riktigt roligt är det att välta ut vattenskålen och se vad som händer...

Men det allra bästa är förståss vatten som rinner ur kranen och det var därför som Putte befann sig i handfatet nu på förmiddagen. Och han satt där och slickade i sig det rinnande vattnet och slog på det med tassen för att sedan slicka av den. Ibland kom det små frustande ljud när vattnet kom i nosen på honom, men det var tydligen bara roligt.

Men så skulle han plötsligt ändra ställning - och det var då det inte gick riktigt som han hade tänkt sig. För ett, tu, tre så låg plötsligt hela katten i handfatet medan vattnet strilade över honom. Att jag skrattade gjorde honom högeligen förnärmad, men jag kunde inte låta bli.

Att de små liven har vuxit sedan senast kan ni se på bilden som jag tog igår. Visst är de söta! =)


intresant.se

Cat Bloopers

intressant.se

Rizzo blir Sandy!!!

Ikväll skall "Grease"-ensemblen uppträda på en välgörenhetsgala på Hagaskolan. Jätteroligt såklart - men igår kväll så plingade det plötsligt till i min MSN...

Det visade sig att det var Maria Jonasson, Rizzo i "Grease", som var på tråden och hon hade fått ett bekymmer på halsen.
"Jag måste vara Sandy på välgörenhetsgalan i morgon kväll!" skrev hon och jag satt där som ett levande frågetecken och fattade ingenting.

Så småningom så förstod jag dock hur det hängde ihop. Linn Andersson, som spelar Sandy i vanliga fall, hade fått veta att hon inte kunde få ledigt från sitt jobb för att uppträda på galan, och henne ersättare, Sanna Glans, är också upptagen ikväll - och som tredje reserv står Maria.

"Jag vill inte vara Sandy; jag vill vara Rizzo!" skrev Maria vilket jag självklart kan förstå. Naturligtvis vill man ha den rollen man spelar i vanliga fall. Det är inte enkelt att ställa om sig från det ena till det andra. Dessutom är ju Sandy och Rizzo så totalt olika karaktärer.

Efter att ha ringt några samtal bekräftade Maria för mig att det var bestämt att hon skulle vara Sandy på galan, och vi bestämde att vi skulle ses på Karlagatan idag för att gå igenom det som hon skall sjunga ikväll. Magnus Helm (Danny) kommer också dit vilket naturligtvis är jättebra. Då blir det ännu lättare för Maria att öva sångerna och de får chans att öva på agerandet också. Det här blir säkert jättebra när det väl gäller ikväll, men jag förstår att Maria känner sig obekväm. Maximal otur att både Linn och Sanna fick förhinder, men det är sånt som naturligtvis kan hända, även om det hör till ovanligheterna.

Synd att jag inte kan vara med och titta ikväll, men jag skall först öva med Drömfabriken, och sedan skynda iväg till Missionskyrkan för att träna med kören. Det är uppstart för dem ikväll och det skall bli roligt att träffa alla igen. Måste sätta mig en stund på förmiddagen nu och titta på vad vi skall öva för sånger. Några idéer har jag som skall bli spännande att se vad vi kan göra av. Om tre veckor så har vi vårat första uppträdande i Missionskyrkan och då skall det bli roligt att ha några nya, fräscha sånger att spela upp.


intressant.se

Musikalen "Fame" sätts upp i Gagnef!!!

I kölvattnet på succén med "Grease" kommer nu ytterligare en populär musikal att sättas upp i Dalarna. Den här gången handlar det om storsuccén "Fame" som kommer få premiär i Lindberghallen i Gagnef 081101.

"Fame" är en musikal som är minst lika populär som musikalen "Grease". För 7 år sedan sågs den av 10 000 personer när den spelades i Borlänge Musikteaters tappning på Maximteatern och den räknas som en av föreningens största succéer. 

Nu är det Lindberghallen i Gagnef som gäller för den duktiga ensemblen som består av 24 ungdomar, från olika delar av Dalarna, under ledning av Stina-Kari Axelsson.

I ensemblen hittar vi bl a Johannes Henningsson, Paola Ryttar, Edith Sjönneby och Magdalena Thors - samtliga kända från olika uppsättningar inom Borlänge Musikteater. Senast medverkade de alla i "Sabinas fall" från 2007. Den här gången har de dock valt att satsa på en uppsättning utanför föreningen, och vi håller naturligtvis tummarna för att "Fame" blir en riktigt, riktigt stor succé. 

Se till att boka dina biljetter i god tid!

Mera om musikalen och arbetet kring den kan du läsa om på www.fame-gagnef.se. 

Läs även andra bloggares åsikter om Fame i Gagnef, Gagnef, Lindberghallen

intressant.se