fredag 31 oktober 2008

Vinter

Usch, vad det blev vinter idag!

Det har inte kännts som att det varit så sent på året som det faktiskt är förrän nu. Plötsligt var snön bara här, och nu är klockan 16.45 och det är redan mörkt ute. Var det så igår också? Om det var det så har då inte jag tänkt på det i alla fall. Konstigt...

Men nu är vintern här, och det känns inte kul. Visst kan det vara fina vinterdagar ibland, men för det mesta så är det bara kallt och mörkt. Jag tillhör inte den sportiga skaran som spänner på sig pjäxorna och stövlar iväg upp i närmsta backe med skidor och kälke. Men jag älskar faktiskt att åka pulka, även om det blir alldeles för lite av den saken. Skidor vågar jag inte ge mig på, för står det ett träd i backen så nog sjutton åker jag in i det. Jag kan ju inte ens styra en kälke med ratt; någon gång skall jag kanske berätta den historien men inte nu.

För nu skall jag göra mig i ordning för att gå ner och handla. Sambon är på g att åka hem från jobbet och vi skall stråla samman i affären. Så jag måste göra mig vackrare (!) och dessutom gräva fram vinterkängorna som står längst in i någon garderob. Men vi hörs kanske senare...





intressant.se

Happy Halloween...

...på er kära läsare!

Så var då den rysliga helgen här igen, och det blev ju en riktig rysare i och med att snön kom. Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag tyckte det var roligt när jag tittade ut genom fönstret på morgonen och såg vad som kommit dit under natten.

En annan överraskning bjöds det också på direkt när jag slog upp ögonen. Nja, egentligen vet jag inte om jag redan vaknat eller om jag vaknade av den. Överraskningen bestod av en krasch från vardagsrummet och i min sömndruckna värld tog det lite tid för min reaktion att nå fram genom alla hjärnans startkablar. Men till sist insåg jag i alla fall att det inte skall komma några krascher från vardagsrummet i vanliga fall, och det var inte så svårt att gissa vilka som var i farten. Mycket riktigt; Putte och Pelle hade förstås varit på nya äventyr och den här gången hade de undersökt bokhyllan och vält ner ett inglasat foto på golvet. Tack och lov hade glaset hållit så de hade inte gjort sig illa, men ramen var trasig så det blir till att skaffa en ny. Tråkigt när saker och ting går sönder. Varför kan inte kissar hålla sig i skinnet?

Idag hade jag tänkt göra några ärenden inne i stan, men så som vädret blivit så skjuter jag nog på det. Har ingen lust att åka buss i det här vädret; då vet man aldrig vad som händer. Speciellt inte om jag är med; då brukar det hända konstiga saker. Fråga nurseblog - hon vet! :)

Så det blir nog till att sitta här idag i alla fall och ta det lugnt. Det kan jag behöva för jag har fått problem med ryggen igen. Det kommer och går, men idag är det i alla fall lite bättre än igår.

Nu skall jag springa ner i källaren och fortsätta med eldandet. Annars blir det inte varmt i huset!





intresant.se

Halloween (2007 remake)

Det är Halloween idag och vad passar väl bättre då än en rescension av nyinspelningen av John Carpenters klassiker från 1978 - "Halloween", eller "Alla Helgons blodiga natt" som den heter på svenska.

Att göra en nyinspelning av en sådan monumental klassiker som "Halloween" är väl verkligen att ta sig vatten över huvudet, men jag måste ändå säga att Rob Zombie har klarat sig med äran i behåll. Filmen är välgjord och ett gediget hantverk. Men den klassiska berättelsen har i Zombies händer inte blivit mer än en ordinär skräckfilm. Och mellan de båda inspelningarna finns en stor skillnad...

Rob Zombie har i sin inspelning öppnat upp historien mera och framför allt lagt tonvikten mera på Michael Myers. Första halvtimmen av filmen ägnas åt Myers barndom och de händelser som gör honom till den fullblodspsykopat han är. Zombie försöker helt enkelt förklara varför Myers är det han är, och i och med det försvinner en del av mystiken kring Myers. I Carpenters film finns ondskan bara där, men vi får aldrig någon förklaring på varför det just blir Laurie Strode och hennes vänner som råkar illa ut - vilket gör det hela ännu värre. Ondskan finns där och har du otur så blir det just du som blir dess offer. Skrämmande!

Exakt samma "problem" fanns i nyinspelningen av "Black Christmas" - "Stilla natt, blodiga natt". Man försökte förklara och förstå ondskan. I remaken blev det dessutom så makabert att vi, som publik, nästan förväntades tycka synd om mördaren, medan vi i originalet aldrig ens fick se hans ansikte. Han bara fanns där på vinden, och vi fick aldrig veta varför han valde att klättra in just i det huset.

Och här tror jag att en stor anledning till de äldre filmernas klass ligger. Regissörerna låter våran egen fantasi sättas i rörelse, medan de modernare filmerna försöker förklara allting. Varför det är så vet jag inte, men nog sjutton är de äldre filmerna mycket mer intressanta och spännande. Man försöker förstå men får inga givna svar.

Dock är "Halloween" av årgång 2007 klart sevärd och jag blev positivt överraskad. Jag kan klart rekommendera den. Men jag tror att jag om 20 år fortfarande väljer att se om John Carpenters klassiker när jag vill se "Halloween". Ursäkta Zombie, men gammal är äldst fortfarande...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,





intressant.se

torsdag 30 oktober 2008

Tack...

...för alla trevliga kommentarer jag fått till mitt förra inlägg. Skönt att höra att det inte bara är jag som tycker att jag inte är någon "snuskgubbe". :)

Idag har det varit en tämligen seg dag. Det har inte hänt något roligt alls. Och inte kommer det bli roligare heller. Min sambo skall iväg på ett styrelsemöte så det blir till att sitta själv här ikväll. Lajbans värre alltså! Funderar på att ta mig iväg ner till affären och köpa "Spindelmannen 3" som kommer med Aftonbladet idag. Den kan man ju alltid roa sig med om inte annat.

I morgon skall jag i alla fall åka in till stan och uträtta några ärenden som jag borde fixat för längesedan. Men det har inte blivit tillfälle till det. Skall försöka lura med sambon till "Kupolen" och fönstershoppa lite också. Det vore roligt. Orkar inte bara sitta här en dag till.

Nej, nu är det dags för lite fika tror jag. Det kurrar i magen så jag tror jag skall ta mig en smörgås. Sedan blir det en cykeltur till affären.


intressant.se

måndag 27 oktober 2008

Är jag en snuskgubbe??

Blev faktiskt något bestört när jag hittade en kommentar till mitt inlägg "Fredagen den 13:e del 2" där jag blev kallad "snuskgubbe"!

"Vad har du att göra på min sida? Håll dig till tanter i din egen ålder!" fortsatte skribenten som ville vara anonym - vilket hon inte lyckades särskilt bra med. Det var ju bara att följa länken...

Förmodligen har väl jag surfat runt i vanlig ordning och hittat något inlägg som varit intressant och kommenterat det, så som jag brukar göra. Och genast blir man kallad "snuskgubbe" för att man gör det. Det tycker jag är väldigt tråkigt. Tråkigt också att skribenten haft intentionen att vara anonym. Hur skall jag då kunna undvika att göra samma "misstag" igen?

Vidare undrar jag varför man direkt måste dömas ut som "snuskgubbe" bara för att man råkar skriva en kommentar. Måste man vara en "snuskgubbe" bara för att man är över 40 år och skriver en kommentar till ung tjej? Varför kan en kommentar inte bara vara en vanlig kommentar, som det nu var i det här fallet? Måste det finnas fula baktankar bakom allting? Jag vill minnas att jag önskade personen i fråga en trevlig dag eller något i den stilen för jag tror att hon skulle på någon utflykt eller något sådant; tyvärr minns jag inte. Men "Anonym" är välkommen hit igen och citera den om hon vill så kan jag förklara den om hon så önskar.

Nu vet ju inte jag vad "Anonym" har för bakgrund alls; hon kanske har haft problem med sin blogg med otrevliga personer som skriver "tråkiga" kommentarer. Då kan jag självklart förstå om man reagerar som hon nu har gjort. Men jag tycker ändå att man kan lugna sig med att skicka en sådan kommentar tills det verkligen står klart att man har med en "snuskgubbe" att göra. I det här fallet tror jag dessutom att de flesta som känner mig väl skrattar gott just nu när de läser det här för de förstår att "Anonym" är ute i helt ogjort väder.

Till sist vill jag bara säga till "Anonym" att du kan känna dig helt lugn vad det gäller din blogg. Jag är ingen "snuskgubbe" och jag kommer inte att skriva några kommentarer i fortsättningen på den. Du kanske rentav skulle ta bort kommentarfunktionen om du inte vill att man skall skriva till dig, eller kanske ha någon liten notis någonstans, väl synlig, där du undanber dig kommentarer från män i min ålder. Då behöver inte problemet uppstå i fortsättningen...


intressant.se

måndag 20 oktober 2008

Moderniserad trailer

När jag skrev mitt förra inlägg om "Fredagen den 13:e del 2" och letade efter en trailer, så hittade jag även en modernare variant av en sådan.

Så i mitt förra inlägg kan ni se originaltrailern till filmen från 1981, men här nedan kan ni se en nyklippt version av modernare snitt. Tänk vad mycket klippning och musik kan göra för en gammal film...





intressant.se

Fredagen den 13:e del 2

Att det skulle bli en uppföljare på "Fredagen den 13:e" var det ju ingen tvekan om, och 1981 gick den upp på biograferna.

Det beslutades att man absolut inte skulle ändra på någonting i det vinnande konceptet från originalfilmen. Så här finns följdaktligen ett läger och några ungdomar samt Jason som vässar knivarna i buskarna. Och eftersom "Fredagen den 13:e del 2" också blev en succé så ser fortfarande alla "Fredagen den 13:e"-filmerna likadana ut. Varför ändra på någonting som fungerar...?!

Det är bara i "Fredagen den 13:e del 6" som man vågat lägga till en massa svart humor som fungerar alldeles utmärkt och som gör filmen väldigt rolig. En av de bästa i serien!

Paul (John Furey) och Ginny (Amy Steele) skall tillsammans leda en utbildning för lägerledare vid Crystal Lake. De känner väl till händelserna vid Camp Crystal Lake, och de är också medvetna om att de är de första som återvänder till sjön efter de blodiga händelserna där. Camp Crystal Lake är förseglat och förbjudet område och Paul är övertygad om att ingenting skall hända.

Dock har det redan hänt saker, faktiskt innan ens förtexterna hunnit rulla. Vi får i en lång inledande sekvens följa Alice (Adrienne King), flickan som överlevde Camp Crystal Lake. Hon plågas av minnena från de förfärliga händelserna och är fortfarande orolig att Jason skall komma efter henne. Och den här kvällen ringer plötsligt telefonen - men när hon svarar är ingen där...

"Fredagen den 13:e del 2" är en film som är stöpt efter mall 1 A. Här finns allt det som vi förväntar oss skall finnas i en uppföljare till "Fredagen den 13:e". Regissören Steve Miner har dock gjort ett gediget hantverk och filmen är välgjord. Amy Steel glänser i rollen som Ginny och hon bär hela filmen på sina axlar. Här finns många actionscener och slutet är faktiskt mera spännande än i originalfilmen.

Dock blir aldrig personerna lika engagerande som i den första filmen. Ungdomarna här blir tämligen anonyma då de är alldeles för många att hålla reda på. Detta drar ner betyget en hel del.

Kort sagt kan man alltså säga att "Fredagen den 13:e del 2" är precis som man kan vänta sig, och du som gillade den första filmen blir definitivt inte besviken.

I ett avseende överraskar dock filmen rejält, och det är med den inledande sekvensen med Adrienne King. Här har Steve Miner lyckats iscensätta en scen som är så fruktansvärt spännande att jag nästan är glad att inte hela filmen är i samma stil; det hade man aldrig klarat av. Den är något av det mest nervpirrande jag har sett.

Denna scen skvallrar om att "Fredagen den 13:e del 2" hade kunnat bli något alldeles exceptionellt om Steve Miner hade hållit samma höga klass filmen igenom. Min teori är dock att producenterna ville att den skulle se ut som den gör för att inte förlora publiken från föregångaren. Tråkigt, men det är bara att njuta av den "lilla" pärlan innan förtexterna. Se till att ha kudden i beredskap...



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


intressant.se

lördag 18 oktober 2008

Kalle Anka

Kvällen går lite långsamt idag; man är ju inte van att vara ledig liksom...! Inte är det något särskilt att se på TV heller.

Vad kan då vara mer rätt än lite "Kalle Anka" på Youtube? Hittade några riktiga klassiker där och en av dem måste jag bara dela med mig av. Kolla in och njut!



intressant.se

torsdag 16 oktober 2008

Hemlängtan...

Bara för att jag skrev det förra inlägget så började jag tänka på Stockholm och "hemma". Så nu sitter jag här och längtar hem!

Missförstå mig rätt nu; jag trivs jättebra här i Borlänge, men nu är det ju en gång så att jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag hann ju bo där i 39 år innan jag flyttade hit, så då är det väl inte så konstigt om man plötsligt fylls av hemlängtan då och då...

Finns väl inte så mycket mer att säga om den saken så jag avslutar med en vacker bild. Och inom er kan ni, om lyssnar ordentligt, höra Monica Zetterlund sjunga "Sakta vi gå genom stan".





Läs även andra bloggares åsikter om ,


intressant.se

Minnen...




Satt och surfade runt på Youtube här nu på kvällskvisten, och plötsligt fann jag mig själv sitta och kolla in den här gamla videon med ABBA. Och i bakhuvudet började gamla minnen plötsligt röra på sig...

Det var nämligen så att min kära mor arbetade i Sportpalatset i Stockholm under 70-talet, och i det huset fanns det en gammal biograf som hette Riverside (om jag inte minns helt galet). Nåväl, den där gamla biografen köpte ABBA 1978 och byggde om till studio och när den var färdig bjöds hela huset in på förevisning.

Jag var ett stort ABBA-fan på den här tiden, och jag blev helt salig när jag fick veta att mamma ordnat så att även jag skulle få gå med på den där visningen.

Givetvis hoppades jag att ABBA skulle vara där, men sådan tur hade jag ju inte. Men bara att få gå omkring i deras studio var ju, naturligtvis, en jättestor grej för mig...

...och det är precis i den studion som videon till "Gimme, gimme, gimme!" är inspelad. Så då förstår ni varför minnena kommer smygande när man ser den. Det känns faktiskt lite speciellt att veta att man har varit där en gång...

Men i ärlighetens namn har "Gimme, gimme..." aldrig varit någon favoritlåt för mig. Nog blev den mycket bättre när Madonna satte tänderna i den. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om ,


intressant.se

Till minne av Madeleine Deckert


Bland mina favoritbloggar finns det idag en ny länk som jag skulle önska att alla som läser min blogg besökte.

Bloggen heter Enbart och den som skriver den är en man vid namn Peter. Jag hittade dit via en kommentar till mitt förra inlägg om filmen "Finding Neverland" - och jag blev oerhört gripen av det jag fick läsa där.

Peter skriver om en ung kvinna vid namn Madeleine Deckert och hennes öde. Hon dog för en månad sedan i cancer och på bloggen finns länkar, både till hennes pojkvän Davids blogg samt till en insamling till Barncancerfonden som Peter Carlsson startat.

Besök bloggen och läs själva om Madeleine; det går inte att beskriva här vad man känner när man gör det


Tillagt i efterhand: Hittade alldeles nyss Madeleine Deckerts egen blogg som ni kan besöka på jagefrisk.blogg.se


Bilden är tagen av Sebastian Lamotte och hämtad från en artikel om Madeleine som man kan läsa på ttela.se.


Läs även andra bloggares åsikter om ,


intressant.se

onsdag 15 oktober 2008

Finding Neverland

Jag har egentligen aldrig varit någon större vän av berättelsen om "Peter Pan"; vet egentligen inte varför men det bara är så. Inte så att jag tycker illa om den - tvärtom. Men den har egentligen aldrig gjort något större intryck på mig. Det finns många andra klassiska berättelser som jag tycker mycket bättre om än den.

Därför var det roligt att se den här filmen som handlar om mannen bakom "Peter Pan" - J. M. Barrie. I filmen gestaltas han mycket bra av Johnny Depp.

Filmen "Finding Neverland" handlar om skapelseprocessen bakom "Peter Pan". Barrie har skrivit en teaterpjäs som floppar totalt och plötsligt är hela hans tillvaro på glid. Hans äktenskap är inte lyckligt och ingenting tycks plötsligt fungera.

En dag när han sitter i parken och arbetar möter han plötsligt Sylvia Llewelyn Davies (Kate Winslet), en änka med fyra söner. Eller egentligen möter han först hennes son, Peter, och utan att någon riktigt förstår hur det går till är han plötsligt väldigt involverad i familjens liv. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av omgivningen som tittar väldigt snett på deras förehavanden.
Llewelyn Davies mor (Julie Christie) kan bara med fasa se hur skandalen blir större och större.

Men egentligen är det som omgivningen ser som skandal väldigt oskyldigt. Barrie blir väldigt förtjust i Sylvias barn och de leker och har roligt hela dagarna. Och först efter väldigt lång tid inser Barrie och Sylvia att de är kära i varandra. Och hur skulle det kunna gå på något annat vis? De är ju tvillingsjälar, och Sylvia kan förstå Barrie på det sätt som hans hustru (Radha Mitchell) vill göra men inte förmår.

Och medans allt detta händer inser plötsligt Barrie vad hans nästa pjäs skall handla om - embryot till "Peter Pan" föds.

Men resan till premiärkvällen är lång och mycket hinner hända på vägen dit, men Barrie tror stenhårt på sitt manus och kämpar för att få andra att förstå att det kommer att bli en succé.

På premiärkvällen står lille Peter i foajén tillsammans med Barrie som berättar om hur han gått tillväga för att skapa sin pjäs.
- Kära nån! säger någon och pekar på Peter. - Då måste ju det här vara Peter Pan!
Peter tittar långt på henne.
- Nej, svarar han och pekar på Barrie. - Det är det han som är!

Hur mycket sanning som ligger bakom den här filmen vet jag inte, men den är väldigt underhållande, vacker och tänkvärd. Det är roligt att se hur alla karaktärerna i "Peter Pan" har sina levande förebilder och man får en helt annan insikt i historien. Om filmen återger de verkliga händelserna så levde Barrie ett väldigt fascinerande liv, och jag måste säga att jag har blivit nyfiken på att få veta mer om hur det egentligen gick till när "Peter Pan" föddes...



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


intressant.se

söndag 12 oktober 2008

"Summer nights" igen!

Här kommer ytterligare en intressant variant på "Summer nights" samt några andra klassiker från "Grease".






intressant.se

Den lurande bloggdöden.

Enligt IDG så är det många stackars bloggar som går en säker död till mötes idag pga att deras innehavare bara lämnar dem åt sitt öde; jämmer och elände!

Detta vill vi ju inte skall ske med den här bloggen (och risken är inte särskilt stor om jag skall vara ärlig), men för att riktigt vara på den säkra sidan så lägger jag in en bild från den härliga gårdagskvällen som jag hämtat från Hectors syndrom. På det viset så blir det ju ytterligare ett inlägg idag - det gillar vi!!!




intressant.se

"Grease" is STILL the word

Så tog det då slut till sist i alla fall - men vilket slut det blev!!! Jag har aldrig, under alla mina år på Borlänge Musikteater, upplevt något liknande på gamla kära Maxim. Att kåken står kvar idag är ett under.

Till publikens jubel genomförde ensemblen den sista föreställningen som var laddad med både energi och hyss som lyfte det hela till svindlande höjder. De föregående föreställningarna har varit fantastiska, men den här sista saknar motstycke; den var helt otrolig!

Och medan jag satt där och såg föreställningen så kände jag att hur skall man kunna komma igen efter det här? Hur skall man någonsin kunna toppa det? Något liknande kommer man nog aldrig att få uppleva på Maxim igen. När jag sade det till Micke Luwigsson (producenten) efteråt så höll han med mig och sade: "Det här blir svårslaget!"

Det tyckte även Ullis Andersson (regissören) som höll ett jättefint tal till ensemblen på avslutningsfesten efteråt. Hon sade precis det som jag också ville säga, och det var bara att sitta och hålla med. :)

Det har varit en otrolig resa från början till slut, men jag är otroligt glad att jag vågade hoppa på. Jag skulle inte vilja vara utan den här tiden.

Tack allesammans i ensemblen och teamet runt "Grease" för den här tiden. Precis som Ullis sade så har ni en alldeles speciell plats i mitt hjärta också och det är många härliga minnen att se tillbaka på.

Och glöm nu inte att "Grease" is STILL the word!!!




Den översta bilden är hämtad från Cammmen och den nedre bilden från Hectors syndrom


intressant.se

fredag 10 oktober 2008

"Grease" i Lego-version

Här kommer en scen ur "Grease" - på ett något annorlunda vis än vi är vana att se den...!





Läs även andra bloggares åsikter om


intressant.se

Näst, näst sista föreställningen!

Så har sista helgen kommit. Vad konstigt det känns! Jag har bara en föreställning kvar att spela, och den är i morgon - på dagen. Sedan är det slut.

I morgon kväll blir det avslutningsfest och sedan är den här resan över. Men det har verkligen varit jätteroligt, och jag kommer sakna den här tiden.

För mig började nog resan ganska precis för ett år sedan. Då gick jag på Sjöviks folkhögskola och det hände ofta att jag samåkte med Anders Ludwigsson till och från skolan. Anders är son till Micke Ludwigsson som varit producent för "Grease".

Vi kom ju naturligtvis att prata om "Grease" under de där resorna, och när Anders berättade att han ville vara pianist så föddes plötsligt tanken hos mig att jag kanske skulle sköta sånginstuderingen. Det var inte något snabbt beslut. Jag har ju alltid kännt mig obekväm som ledare för saker och ting och vill gärna gömma mig bakom någon annan. Men plötsligt kände jag att "Det här vill jag göra!". Musiken i "Grease" känner jag ju utan och innan sedan gammalt och jag tänkte att "Är det någon musikal jag skulle kunna sköta sånginstuderingen på så är det den!"
Och ju mer jag tänkte på det, desto mer beslutsam blev jag. Jag skulle göra det!

Och nu står jag här och har gjort det! Hur jag har lyckats som ledare överlåter jag åt ensemblen att bedöma, men jag är stolt över resultatet. Det låter precis som jag ville att det skulle göra. Tack alla i ensemblen; ni är superduktiga och jag är kanonnöjd med era insatser. Kram på er allihopa! :)

Jag åkte ju också på att spela klaviatur på "Grease" vilket också har varit en upplevelse. Anders var i början osäker på om han skulle kunna vara med alla helger. Men då sade jag att jag kunde ta de helger som han inte kunde, och så blev det.

I början kändes det väldigt pirrigt och ovant, men när man så småningom blev varm i kläderna så var det hur kul som helst. Att bränna iväg i "Born to hand-jive" är ju bara underbart, och de kickar man fått ibland där på musikerläktaren har varit helt enorma. Går väl närmast att beskriva som glädje-fnatt! *garvar* Tack alla härliga musiker för den här tiden, och kramar på er också.

Något som känns tråkigt dock är att jag inte fått spela någon föreställning ihop med Jorma (våran basist i "Pralin" som också är med i "Grease"). Våra scheman har legat helt olika och det har inte blivit något tillfälle. Jag går dock och hoppas på att det kanske är vi som kör på min sista föreställning i morgon; jag vet inte ännu hur det blir. Vi får väl se...


Bilden är tagen av Andreas Carlsson och hämtad från www.borlangmusikteater.se


intressant.se

måndag 6 oktober 2008

Maria

Ikväll plingade det till i min MSN som för ovanlighetens skull var påslagen. Var mycket inloggad där förut, men nuförtiden har det inte blivit av. Vet inte varför...

Kände på mig redan när jag gick mot skrivbordet vem det var som vibbade - och mycket riktigt; det var Maria - Rizzo i "Grease".

När sambon och jag åkte in till stan i förmiddags så kom vi att prata om Maria, och vi sade båda två att hon verkligen är en trevlig tjej med båda fötterna på jorden; vi tycker jättemycket om henne. Och den känslan bara förstärktes under det här samtalet som vi kom att ha på MSN nu under kvällen.

Vill bara säga: "Tack för att du finns, Maria, och tack för att du är den du är; fortsätt att vara det. Tack för att jag får vara din vän."

Bilden är tagen av Marias pojkvän, Alex, och hämtad från hennes blogg -
http://mariajonasson.blogg.se/index.html





intressant.se

söndag 5 oktober 2008

The End!

Ok! Nu är det bara så att resan med "Grease" snart är över. Nästa helg är den sista; sedan är det slut.

Det känns konstigt, som det alltid gör när ett musikalarbete lider mot sitt slut. Jättetråkigt att man inte skall få spela mera, sorgligt att skiljas från alla härliga människor, och samtidigt rätt skönt också. För hur det än är så tar det en hel del på krafterna också. Lördagarna när man har kört två föreställningar på raken har varit riktigt tuffa, och idag kände jag mig nästan bakis när jag klev ur sängen. Nacken och axelpartiet värkte, vilket antagligen beror på att man omedvetet sitter och spänner sig när man spelar piano.

Men vilken föreställning vi gav igår kväll. Det var helt underbart. Själv spelade jag som aldrig förr, vilket berodde på att jag hade spelat så mycket fel i de två andra föreställningarna som vi gett den här helgen. Gjorde några riktiga tabbar och var arg på mig själv, så jag var taggad till tusen inför kvällsföreställningen. Bra att vara förbannad ibland. *garvar*

Men så hade vi en underbar publik också. Det kändes redan efter öppningsnumret att de var med på noterna och gillade det de såg på scenen. Det var helt klart den bästa publiken vi haft sedan föreställningen då Fame-ensemblen var och tittade på oss.

Publiken på gårdagens första föreställning överraskade mig på ett annat sätt. De verkade måttligt roade, men när föreställningen var slut ställde sig alla upp. Det hade jag absolut inte väntat mig.

Idag blir det bara en föreställning och nu skall jag ladda inför den så den blir lika bra som igår kväll. Men innan skall jag till Missionskyrkan och uppträda med Karin i gudstjänsten. Det blir en bra uppvärmning...*skrattar*

Glöm nu inte att köpa biljetter till "Grease" nästa helg så ni hinner se den medan ni fortfarande har chansen.

intressant.se

fredag 3 oktober 2008

Lyckliga gatan/Anna-Lena Löfgren

Som en liten förlängning på mitt förra inlägg kommer här en låt med Anna-Lena Löfgren.

Lite kuriosa i sammanhanget är att när jag var liten var det här en av de första låtarna jag hörde. Minns att mamma hade den på skiva...




intressant.se

Bara ett inlägg...

...hittills i oktober! Det måste vi genast råda bot på.

Men skam att säga så har jag blivit dålig på att blogga. Förut skrev man nästan varje dag, men det blir inte så längre. Nyhetens behag har väl mattats av en del kanske.

Fast egentligen så tycker jag det är himla roligt att skriva. Har alltid gillat det. När jag var i tonåren så bodde jag vid skrivmaskinen och skrev böcker så det stod härliga till. Hade en kompis som också gjorde det, och på kvällarna så ringde vi upp varandra och läste upp dagens alster. Det var superkul! Det tyckte dock inte mamma och pappa som förfasade sig över räkningarna och att ingen kunde ringa till oss då det ständigt var upptaget. Det var tider det!

Oj, nu fick jag en sådan där flashback av barndomshemmet. Känns så konstigt att veta att det inte finns kvar längre. Eller det gör det ju förstås - men mamma bor ju inte där längre. Pappa gick bort för sex år sedan och förra året flyttade mamma till en mindre lägenhet i samma område.

Har svårt att vänja mig vid att man aldrig kommer att få se det igen, och känna den lyckan som man gjorde under åren där. Tror inte att någon plats kommer att kunna kännas lika "hemma"...

Men mamma har fått det riktigt bra i sin nya lägenhet. Ni som följer bloggen vet ju redan att hon har flyttat till ett äldreboende i samma område. Det var det bästa hon kunde ha gjort att flytta dit. Jag har, förståss, varit där och hälsat på henne flera gånger och hon har fått det så trivsamt. Och det känns inte ett dugg konstigt att se alla sakerna från barndomshemmet i hennes nya lägenhet. Tvärtom!

Första gången jag var där och hälsade på så sade hon någonting om att nu var det här mitt hem också (nu när barndomshemmet var borta), men då menade jag att "hemma" kommer det ju aldrig att kunna bli. Hur skulle det kunna bli det? Men jag trivs väldigt, väldigt bra där när jag hälsar på.

Se där! Nu kom jag igång att skriva och har alldeles glömt av att jag måste ner i källaren och titta till pannan. Så nu måste jag sätta punkt.


intressant.se

torsdag 2 oktober 2008

Fredagen den 13:e

Det var längesedan jag hade någon filmrescension här på sidan, så nu är det dags igen.

I slutet på 80-talet kom John Carpenters klassiker "Halloween" och vände upp och ned på allt vad skräckfilmer hette. Filmen blev stilbildande och självklart så kom där många efterapningar i dess kölvatten. En av dem var Sean S. Cunninghams "Fredagen den 13:e".

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag såg "Fredagen den 13:e" första gången. Handlingen är som gjord för att kunna skapa en skräckfilm av riktigt höga mått, men jag tyckte att Cunningham sjabblade bort den, och avfärdade därför filmen som skräp. Det är först på senare år som jag har reviderat min uppfattning om den och faktiskt insett att den har sina kvalitéter.

Steve Christy (Peter Brouwer) har bestämt sig för att renovera ett gammalt läger, Camp Crystal Lake, för att öppna det igen. Han anställer sju stycken ledare och tillsammans skall de under några veckor ställa i ordning det för att sedan kunna ta emot barn.

Lägret har en dyster historia. En sommar drunknar en pojke, och året efter mördas två ledare under mystiska omständigheter. Mördaren blir aldrig gripen. Detta skrämmer dock inte Crhisty som trots att allmänheten avrått honom bestämt sig för att färdigställa sin plan.

Men han kommer snart att inse att han borde ha lyssnat på dem som varnade honom. Någon vill inte att Camp Crystal Lake skall öppnas igen, och den personen är beredd att ta till vilka medel som helst...

"Fredagen den 13:e" blev en gigantisk succé när den hade premiär i början på 80-talet. Främst blev den omtalad för sina extrema våldsscener, och kanske var det dem som bidrog till att filmen blev så populär. Gillar man inte slasher-filmer skall man definitivt välja en annan film.

Med undantag av Betsy Palmer (som är mycket bra i rollen som Mrs. Voorhees) består rollistan av, vid den här tiden, helt okända personer.
Lägg märke till Kevin Bacon som här gör sin debut på vita duken.
I en av rollerna syns också Harry Crosby, son till Bing Crosby.
Samtliga i ensemblen gör ett bra jobb och lyckas fint med att skapa sina karaktärer. Inga stora prestationer förstås men fullt godkännt ändå.

Filmen har stora logiska luckor (dock få) som man får ha överseende med, och ibland reagerar personerna totalt ologiskt vilket är litet irriterande. Ett praktexempel är när Alice (Adrienne King), under stort ståhej, barrikaderar ingången till ett hus för att hindra mördaren att ta sig in till henne, för att sedan grabba tag i sitt baseballträ och försiktigt smyga in i ett angränsande rum för att kolla om mördaren gömmer sig där...hmm...!!!

På det hela taget är dock "Fredagen den 13:e" en tämligen underhållande upplevelse som, bitvis, är både bra och riktigt spännande. Jag rekommenderar den.

Ett stort minus dock för musiken, som i och för sig inte är dålig, men den skräms inte särskilt mycket. Lite större orkester hade kanske varit på sin plats, men det hade man väl inte råd med. Det är ju en lågbudgetfilm och det får man väl inte glömma bort...

En remake är på gång men jag tror att det kommer att visa sig, som vanligt, att gammal är äldst.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

intressant.se