Torsdag idag, och ingenting vettigt har jag fått gjort den här veckan känns det som. Vi har bara flutit omkring här hemma och inte orkat ta oss för någonting. Jobbigt när det blir så.
I morgon blir det dock lite mera fart då hela eftermiddagen kommer fyllas av repetitioner med "Grease". Vi skall ha sångrep är det tänkt och då skall vi gå igenom precis alla nummer från början till slut. Känns riktigt skönt att få göra det.
Mycket verkar sitta kvar sedan vi gjorde sommaruppehåll vilket gör mig glad naturligtvis. Jag hade mina misstankar om några nummer, men de sitter där de skall. Ensemblen är riktigt, riktigt duktig!
Dock behöver vi gå igenom några saker i morgon som inte hanns med före semestern, men jag tror vi fixar till det snabbt. Det är inga svåra saker alls.
Lördag och söndag sedan blir det rep hela dagarna. Ullis, våran regissör, har sagt att vi kommer att börja vid 10.00 bägge dagarna och sedan gå igenom akt 1 på lördagen och akt 2 på söndagen. Någon sluttid har hon inte satt; hon tänker hålla på tills hon är nöjd. Det tycker jag är jättebra! Precis likadant tänker jag göra i morgon också. Visserligen har vi ett musikerrep som börjar 18.00 men jag vill hålla på tills vi är färdiga med sången. Musikerna kan repa utan mig tills vi är klara. Anders och jag delar ju på klaviaturen menar jag, så de är inte strandsatta på något sätt.
Samtidigt känner jag förståss att musikerrepet måste få ta sin tid också, men det är väl lika bra att vi får göra färdigt allting i morgon då så att det inte blir någonting som ligger kvar och skvalpar sedan. Det är så onödigt när vi nu har tid menar jag.
Jag skall ringa både Anders och Ullis i morgon så får vi se vad de säger. Det blir säkert jättebra i slutändan tror jag. =)
Just nu pågår en undersökning här på bloggen. Var med du också och rösta fram den bästa filmmusikalen genom tiderna. Är det "Grease", "Hair" eller "Chicago" eller något av de andra alternativen som bjuds?
Följ omröstningen som avslutas 2008-08-07 - 22.00.
intressant.se
torsdag 31 juli 2008
Grease
22 augusti har Borlänge Musikteater premiär på sin version av den klassiska musikalen "Grease", så därför måste jag ju bara klämma in en rescension av den, precis lika, klassiska filmversionen med John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna. Eller hur? Något annat vore ju otänkbart.Jämte "The sound of music" måste det här vara den bästa filmatisering som någonsin gjorts av en musikal. Filmen kom 1978 och det är förundransvärt hur fräsch den fortfarande känns. Den har inte åldrats en dag sedan den hade premiär för 30 år sedan. Jämför med "Saturday Night Fever" som kom några år tidigare...
Historien känner vi väl alla vid det här laget, och den behöver väl inte någon längre presentation. Danny och Sandy upplever en romantisk sommar på stranden, och när hösten kommer och det är dags att återvända till skolan skiljs deras vägar - för ett tag i alla fall. Olika omständigheter gör att Sandy hamnar på samma skola som Danny och det står inte på förrän de möts igen. Stor glädje förstås!
Men här börjar också problemen för det unga paret. Danny är inte den mjuke, charmige kille som han varit på stranden under sommaren. Här i skolan är han den tuffe gängledaren som har en stark image att leva upp till. I den bilden passar inte den blyga, väna Sandy in och motsättningarna är ett faktum mellan dem. Hur skall det hela sluta...??
När "Grease" kom för 30 år sedan gick det höga diskussioner om Sandys förvandling på slutet. "Måste hon verkligen bli en slampa (kritikernas ord; inte mitt) för att få den hon vill ha" menade kritikerna, och detta är ju något som man onekligen kan ifrågasätta.
Vad som drunknade i diskussionens vågor och försvann i skuggan av Sandys dramatiska förändring är den förvandling som faktiskt Danny också genomgår strax innan Sandy dyker upp i sin läckra svarta dress. För hennes skull är han beredd att lämna ledarposten för gänget, och istället bli sportfåne för att vinna hennes gunst. Faktiskt gör han ett precis lika stort offer som hon, men detta lägger man inte märke till lika mycket då allt fokus hamnar på Sandy i slutscenen.
Det ligger något tragiskt i detta; varför får de inte vara sig själva? Behöver jag säga mera?
Bortsett från detta är det en helt suverän film, som man, självklart, inte skall ta på alltför stort allvar. Den är ute för att underhålla, och det gör den verkligen bra. Filmen är fylld av ett myller av fina karaktärer, härliga sång- och dansnummer, mycket humor och - framför allt - den underbara musiken.
"Grease" är en film som fortfarande håller, och det kommer den göra om ytterligare 30 år skall ni se. Den är en tidlös klassiker!!!
"Grease is still the word"
Just nu pågår en undersökning här på bloggen. Var med du också och rösta fram den bästa filmmusikalen genom tiderna. Är det "Grease", "Hair" eller "Chicago" eller något av de andra alternativen som bjuds?
Följ omröstningen som avslutas 2008-08-07 - 22.00.
Läs även andra bloggares åsikter om Grease, Robert Stigwood, John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Saturday night fever
intressant.se
onsdag 30 juli 2008
Varmt...
Puh, vilken värmebölja! Man orkar ju ingenting just nu. Inte ens blogga!
Jodå, det orkar man väl. Men man orkar ju inte göra någonting annat, och följdaktligen så har man ingenting att skriva om när man väl kommer till skott. *suck*
Kattungarna tillbringar större delen av dagarna med att sova. De orkar ingenting i hettan, vilket jag helt och fullt förstår. De håller väl igång mer på nätterna när vi inte märker någonting. De vistas ju bara i en del av huset så på nätterna så hör vi ingenting vad de gör. Kanske inte alltid är så bra om de ställer till något ofog. Kissar, och i synnerhet kissebebisar, har ju den benägenheten ibland.
Häromdagen, när jag kom ut från köket, så fann jag Maja i full färd med att balansera på trappräcket. Där knallade hon omkring. Att det var fritt fall på 6 meter ner i hallen bekom henne inte särskilt mycket. Jag bara skrek när jag såg henne...!!!
Våran lilla Maja är den av kissarna som helt klart visar framtassarna på alla områden. Hon är smart, hon är envis, påhittig osv. Många bra egenskaper men inte när en och samma kisse har dem samtidigt. Hon lurar med brorsan sin på alla tokerier också. När han ser vad hon gör så måste ju han prova han också.
Pelle är mycket lugnare och lydigare till sin läggning. Bannar man honom så gör han i regel inte om samma sak igen. Maja tittar bara på en och fem sekunder senare är hon där igen. Detta kan bero på flera saker.
1. Hon förstår inte att man är arg på henne.
2. Hon förstår att man är arg på henne men struntar blankt i det.
3. Hon förstår att man är arg på henne men är alldeles för nyfiken för att låta bli det man inte vill att hon skall göra.
4. Hon har dåligt närminne.
Själv tror jag att det är något mellanting mellan det andra och tredje alternativet. Vad tror ni? Dum fråga förresten. Hur skall ni kunna svara när ni inte känner katten i fråga? *skrattar*
Hur som helst så håller de en sysselsatta. Det händer någonting hela tiden när de är vakna och man får vara på alerten. Förresten så har vi börjat gå ut med dem i band. De måste ju få en chans att vänja sig vid utemiljön innan de får börja gå på egna promenader. Framför allt så vill jag att de skall vänja sig vid tågen som vi har nära inpå knutarna. Just nu är jag rädd att kattorna bara skall skena när tåget kommer dundrande. De kommer att bli vettskrämda. Därför vill jag gå ut med dem i band första tiden.
Si där. Nu blev det ju ett inlägg i alla fall. Har man ingenting annat att skriva om så kan man alltid ta till kattungarna. Det är bra! Men kanske inte så himla kul att läsa om...
Nåja, den här bloggen är ju som en påse "Gott & Blandat" och då blir det sådana här inlägg då och då. Och det är ju nu så med en sådan påse; alla bitar är inte lika goda...
intressant.se
Jodå, det orkar man väl. Men man orkar ju inte göra någonting annat, och följdaktligen så har man ingenting att skriva om när man väl kommer till skott. *suck*
Kattungarna tillbringar större delen av dagarna med att sova. De orkar ingenting i hettan, vilket jag helt och fullt förstår. De håller väl igång mer på nätterna när vi inte märker någonting. De vistas ju bara i en del av huset så på nätterna så hör vi ingenting vad de gör. Kanske inte alltid är så bra om de ställer till något ofog. Kissar, och i synnerhet kissebebisar, har ju den benägenheten ibland.
Häromdagen, när jag kom ut från köket, så fann jag Maja i full färd med att balansera på trappräcket. Där knallade hon omkring. Att det var fritt fall på 6 meter ner i hallen bekom henne inte särskilt mycket. Jag bara skrek när jag såg henne...!!!
Våran lilla Maja är den av kissarna som helt klart visar framtassarna på alla områden. Hon är smart, hon är envis, påhittig osv. Många bra egenskaper men inte när en och samma kisse har dem samtidigt. Hon lurar med brorsan sin på alla tokerier också. När han ser vad hon gör så måste ju han prova han också.
Pelle är mycket lugnare och lydigare till sin läggning. Bannar man honom så gör han i regel inte om samma sak igen. Maja tittar bara på en och fem sekunder senare är hon där igen. Detta kan bero på flera saker.
1. Hon förstår inte att man är arg på henne.
2. Hon förstår att man är arg på henne men struntar blankt i det.
3. Hon förstår att man är arg på henne men är alldeles för nyfiken för att låta bli det man inte vill att hon skall göra.
4. Hon har dåligt närminne.
Själv tror jag att det är något mellanting mellan det andra och tredje alternativet. Vad tror ni? Dum fråga förresten. Hur skall ni kunna svara när ni inte känner katten i fråga? *skrattar*
Hur som helst så håller de en sysselsatta. Det händer någonting hela tiden när de är vakna och man får vara på alerten. Förresten så har vi börjat gå ut med dem i band. De måste ju få en chans att vänja sig vid utemiljön innan de får börja gå på egna promenader. Framför allt så vill jag att de skall vänja sig vid tågen som vi har nära inpå knutarna. Just nu är jag rädd att kattorna bara skall skena när tåget kommer dundrande. De kommer att bli vettskrämda. Därför vill jag gå ut med dem i band första tiden.
Si där. Nu blev det ju ett inlägg i alla fall. Har man ingenting annat att skriva om så kan man alltid ta till kattungarna. Det är bra! Men kanske inte så himla kul att läsa om...
Nåja, den här bloggen är ju som en påse "Gott & Blandat" och då blir det sådana här inlägg då och då. Och det är ju nu så med en sådan påse; alla bitar är inte lika goda...
intressant.se
måndag 28 juli 2008
Midnatt...
Det är måndag och snart dags att lägga sig.
Idag skulle jag ha åkt till Västerås och gått på orgelspelarkurs, men jag bestämde mig för att hoppa av den. Dels kände jag att jag inte hade råd med den, men jag kände även att det inte fanns så mycket att hämta för mig där, och då kändes det onödigt att lägga ut så mycket pengar när man har det lite knapert just nu.
Så därför kan ni nu se fram emot en strid ström av blogginlägg att förgylla er tillvaro med. *skrattar*
Mycket kommer att handla om "Grease" nu här framöver för nu går vi in i slutspurten med musikalarbetet. Hela helgen har vi haft repetitioner och jag har suttit på musikerläktaren och spelat. Jag och Anders Ludwigsson, kapellmästaren, skall ju dela på speljobbet och jag håller nu på för fullt att försöka lära mig alla låtarna. Det är inte helt enkelt alla gånger, men det skall nog gå bra. Skall försöka öva mycket på egen hand den här veckan, för jag vet ju hur de flesta låtarna går så det är inga problem att öva själv. Och har jag bara ett hum om vad jag skall spela så går det lättare när man övar med musikerna. Det säger ju sig självt! =)
Men nu skall jag krypa i säng. I morgon skall jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och sedan skall jag öva med Danny (Magnus Helm) en stund. Han hade några saker som han ville gå igenom på tu man hand. Så nu gäller det att vara pigg och vaken i morgon så jag inte missar bussen in till stan.
intressant.se
Idag skulle jag ha åkt till Västerås och gått på orgelspelarkurs, men jag bestämde mig för att hoppa av den. Dels kände jag att jag inte hade råd med den, men jag kände även att det inte fanns så mycket att hämta för mig där, och då kändes det onödigt att lägga ut så mycket pengar när man har det lite knapert just nu.
Så därför kan ni nu se fram emot en strid ström av blogginlägg att förgylla er tillvaro med. *skrattar*
Mycket kommer att handla om "Grease" nu här framöver för nu går vi in i slutspurten med musikalarbetet. Hela helgen har vi haft repetitioner och jag har suttit på musikerläktaren och spelat. Jag och Anders Ludwigsson, kapellmästaren, skall ju dela på speljobbet och jag håller nu på för fullt att försöka lära mig alla låtarna. Det är inte helt enkelt alla gånger, men det skall nog gå bra. Skall försöka öva mycket på egen hand den här veckan, för jag vet ju hur de flesta låtarna går så det är inga problem att öva själv. Och har jag bara ett hum om vad jag skall spela så går det lättare när man övar med musikerna. Det säger ju sig självt! =)
Men nu skall jag krypa i säng. I morgon skall jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och sedan skall jag öva med Danny (Magnus Helm) en stund. Han hade några saker som han ville gå igenom på tu man hand. Så nu gäller det att vara pigg och vaken i morgon så jag inte missar bussen in till stan.
intressant.se
fredag 25 juli 2008
Sista dagen på Tunaåstrand...
Sista dagen som jag går och jobbar på Tunaåstrand. Vad fort de här veckorna har gått! Som alltid så kändes tiden väldigt lång i början - men så sade det bara "plopp" i vanlig ordning.
På söndag kväll packar jag min väska, och på måndag bär det iväg till Västerås och orgelspelarkurs. Det skall bli roligt, men som alltid så tycker jag att det är jobbigt att resa bort. Vet inte varför, men jag har alltid varit sådan. Jag är nöjd med min lilla plätt här i världen och flyttar ogärna på mig.
Min mamma har berättat vid något tillfälle att min bror och jag var väldigt olika som små. När man satte ner brorsan så gick fötterna på honom innan han hunnit nå golvet. När man satte ner mig så kunde man fortfarande hitta mig på samma fläck där man satt mig en stund senare. Idag är det likadant. Brorsan flyger skytteltrafik mellan Italien och Stockholm på olika jobb, dessemellan hinner han med en del nöjesresor då och då, medan jag sitter här i Borlänge...*skrattar*
Huvudsaken är att vi är nöjda och att vi får leva de liv som vi vill leva. Jag gör det då i alla fall...!
Att jag åker på orgelspelarkurs innebär ju förståss att det blir några veckor utan några nya inlägg här på bloggen. Har vi tur så kommer jag kanske åt någon dator där i Västerås och kan hålla er uppdaterade om vad som händer på kursen. Annars får ni ge er till tåls tills jag kommer hem igen. Som det ser ut nu så kommer jag i alla fall hem till nästa helg, för det är ingen undervisning lördag och söndag. De har valt att göra så för att vi skall hinna med att öva.
Men då vet ni att det blir lite si och så med bloggandet nu under de kommande två veckorna.
Nu är det dags för lite kaffe...
intressant.se
På söndag kväll packar jag min väska, och på måndag bär det iväg till Västerås och orgelspelarkurs. Det skall bli roligt, men som alltid så tycker jag att det är jobbigt att resa bort. Vet inte varför, men jag har alltid varit sådan. Jag är nöjd med min lilla plätt här i världen och flyttar ogärna på mig.
Min mamma har berättat vid något tillfälle att min bror och jag var väldigt olika som små. När man satte ner brorsan så gick fötterna på honom innan han hunnit nå golvet. När man satte ner mig så kunde man fortfarande hitta mig på samma fläck där man satt mig en stund senare. Idag är det likadant. Brorsan flyger skytteltrafik mellan Italien och Stockholm på olika jobb, dessemellan hinner han med en del nöjesresor då och då, medan jag sitter här i Borlänge...*skrattar*
Huvudsaken är att vi är nöjda och att vi får leva de liv som vi vill leva. Jag gör det då i alla fall...!
Att jag åker på orgelspelarkurs innebär ju förståss att det blir några veckor utan några nya inlägg här på bloggen. Har vi tur så kommer jag kanske åt någon dator där i Västerås och kan hålla er uppdaterade om vad som händer på kursen. Annars får ni ge er till tåls tills jag kommer hem igen. Som det ser ut nu så kommer jag i alla fall hem till nästa helg, för det är ingen undervisning lördag och söndag. De har valt att göra så för att vi skall hinna med att öva.
Men då vet ni att det blir lite si och så med bloggandet nu under de kommande två veckorna.
Nu är det dags för lite kaffe...
intressant.se
torsdag 24 juli 2008
Stopp och belägg, Carolina Gynning!!!
I förrgår så satt jag på en restaurang här i Borlänge och åt lunch med sällskap av "Aftonbladet". Mina blickar råkade då falla på en kolumn som Carolina Gynning hade skrivit och jag blev nyfiken och började läsa.Carolina Gynning är för mig ett namn som figurerat här och där men jag har egentligen aldrig intresserat mig särskilt för henne och jag har, helt orättvist kanske, placerat henne i samma fack som Linda Rosing. Med andra ord; en person som suktar efter berömmelse och gör allt för att bli känd och synas.
Detta är kanske helt fel uppfattning från min sida (jag erkänner att jag inte har några som helst belägg för min ståndpunkt och ni får gärna skriva och kommentera och ge mig en mer nyanserad bild av henne om ni vill), men jag vill bara klargöra hur jag ser på Carolina Gynning innan jag ger mig in på det jag tänkte skriva om egentligen.
Jag började läsa hennes kolumn (har försökt länka till den här på nätet men har ännu inte hittat den någonstans). Rubriken var i alla fall: "Tack gud för att jag inte är man" och den publicerades i "Aftonbladet" 22-07-2008.
Carolina har funderat väldigt mycket den senaste tiden över om det teoretiskt är bättre att vara man eller kvinna. Att hon funderat mycket över detta beror på att hon befinner sig i "föda-barn-stadiet". Alla hennes väninnor har barn och Carolina själv sitter mest och undrar varför det är så förbaskat tråkigt att gå på krogen.
"Förmodligen för att det inte är så många tjejer i min egen ålder där nuförtiden."
Hur som helst så hamnade Carolina på en herrmiddag (i stort sett mutade hon sig in) som blev en smärre chock för henne i slutändan. Middagen började ganska lugnt, men så småningom fick herrarna en del innanför västen och stämningen blev högre i tak.
"Rösterna höjdes och slipsarna åkte av" enligt Carolina.
Och så småningom började en av herrarna berätta om när han skulle flyga hem från NYC. Han tog en riktigt stark sömntablett, men innan han somnat ordentligt så vaknade han till av att han satt och runkade.
"Tydligen hade han sprutat i håret på kvinnan som satt i sätet bredvid! När flygvärdinnan dykt upp hade han påstått att det måste varit hennes schampoo".
Denna berättelse sporrade de andra herrarna till att börja berätta om liknande saker, den ena värre än den andra. Till sist så lämnade Carolina middagen - glad att hon kommit därifrån förståss...
"...och tänkte, fan vad jag älskar min mens och att jag kan bli mamma".
Hon avslutar kolumnen med att skriva:
"Jag somnade med ett leende den natten och tänkte - tack gode gud för att jag är kvinna!"
Jag förstår att den här herrmiddagen var en hemsk upplevelse för Carolina; det hade jag själv tyckt om jag tvingats genomlida den. Sådant där snack är aldrig roligt. Men att tänka "Tack gode gud att jag är kvinna" innan man somnar är att hårddra det hela. Alla män är ju inte likadana som de som var på den där middagen. Detta förstår säkert Carolina också, och därför tycker jag att det är så onödigt att skriva en kolumn på det sättet som hon gör för hon är en ju offentlig person som många ser upp till och tar efter och varför då så split mellan könen? Att bara ta avstånd och förakta, som vi är väldigt bra på idag, leder ingenstans.
Borde man inte istället verka för ett samhälle där människor ser på varandra som individer, oavsett kön, och med ömsesidig respekt och förståelse? Långt dit, visst, men jag tror inte kolumner av den här karaktären gör att vi kommer dit fortare...
Vill avsluta med att ge Carolina en rejäl känga för inlägget "I don't do food!" på hennes blogg. Som förebild för unga tjejer bör man definitivt inte uppmana sina läsare att sluta äta för att bli smalare...!!!
intressant.se
tisdag 22 juli 2008
Inlägg nr. 100
Ja, nu har man väl kommit till en milstolpe i bloggens historia - det hundrade inlägget!!!
Dock skulle någon liten nitisk bloggläsare snabbt kunna konstatera att det inte finns 100 inlägg här på bloggen. Vet inte hur många de är, men av alla 100 inlägg som finns sparade i mitt arkiv har inte alla kommit upp på bloggen. Några har sållats bort innan de publicerats, något ligger och väntar på att bli färdigskrivet, och några har blivit påbörjade men slutat som utkast. Dock är detta, enligt räkningen inlägg nr 100 och det skall väl uppmärksammas tycker jag. =)
4.40 slog jag upp mina ljusblå i morse och sedan kunde jag inte somna om. Oroliga tankar malde i mitt huvud, det var nog därför jag vaknade och faktiskt så märkte jag inte först att jag var vaken. Jättekonstigt! Jag gled liksom bara ut ur John Blunds rike och var plötsligt här i verkligheten igen. Har aldrig hänt förut! Men faktiskt så läste jag på en blogg häromveckan att något liknande hade hänt en tjej. Skumt! Konstigt kändes det i alla fall.
Jobbigt när man inte får sova färdigt ordentligt. Det var olidligt varmt i rummet, men det var inte det som väckte mig, utan di där grubblande tankarna. Saker man måste ta tag i och som sätter press på en. Skall försöka ordna till det idag om jag hinner innan jag skall till jobbet.
Oroar mig lite för "Grease" också. Har inte hunnit repa så mycket med bandet och det är flera låtar som inte sitter som de skall. Skall försöka ringa till Anders Ludwigsson idag och höra när vi skall repa här framöver.
Och på måndag åker jag till Västerås och blir där i två veckor. Jag skall vara på en orgelspelarkurs, och när jag har gått färdigt den så får jag ge mig ut och vikariera som kantor på gudstjänster. Det skall bli jätteroligt, men som alltid tycker jag det är lite jobbigt att vara borta hemifrån. Jag trivs bäst hemma; så är det bara och så har det alltid varit. Men det blir säkert bra bara man kommer dit.
Orgelspelarkursen gör mig också lite stressad för hur skall det gå med sångrepen inför "Grease"? Det är ju viktigt att ensemblen får sin träning. Vi får helt enkelt lägga in sångrep i helgen mellan de här två veckorna som jag är i Västerås. Annars kommer det inte att fungera. Och då får det bli rejäla rep, så att vi hinner färdigt med allting så att de känner sig säkra på sina saker. Det löser sig säkert bara jag pratar igenom saker och ting med de andra i produktionsteamet.
Ler lite åt mig själv nu när jag tänker på vad Edith skrev på sin blogg häromdagen. Hon höll också på att oroa sig inför hösten och jag skrev till henne att man inte skulle göra det i onödan. Men nu sitter jag själv här och bekymrar mig för både det ena och det andra. Jag skulle behöva ta till mig mina egna råd märker jag. Eller hur Edith?? *skrattar*
Nä, nu är jag jättehungrig även om klockan bara är 7.30. Skall nog ta mig en kopp kaffe tror jag, och kanske en smörgås...
intressant.se
Dock skulle någon liten nitisk bloggläsare snabbt kunna konstatera att det inte finns 100 inlägg här på bloggen. Vet inte hur många de är, men av alla 100 inlägg som finns sparade i mitt arkiv har inte alla kommit upp på bloggen. Några har sållats bort innan de publicerats, något ligger och väntar på att bli färdigskrivet, och några har blivit påbörjade men slutat som utkast. Dock är detta, enligt räkningen inlägg nr 100 och det skall väl uppmärksammas tycker jag. =)
4.40 slog jag upp mina ljusblå i morse och sedan kunde jag inte somna om. Oroliga tankar malde i mitt huvud, det var nog därför jag vaknade och faktiskt så märkte jag inte först att jag var vaken. Jättekonstigt! Jag gled liksom bara ut ur John Blunds rike och var plötsligt här i verkligheten igen. Har aldrig hänt förut! Men faktiskt så läste jag på en blogg häromveckan att något liknande hade hänt en tjej. Skumt! Konstigt kändes det i alla fall.
Jobbigt när man inte får sova färdigt ordentligt. Det var olidligt varmt i rummet, men det var inte det som väckte mig, utan di där grubblande tankarna. Saker man måste ta tag i och som sätter press på en. Skall försöka ordna till det idag om jag hinner innan jag skall till jobbet.
Oroar mig lite för "Grease" också. Har inte hunnit repa så mycket med bandet och det är flera låtar som inte sitter som de skall. Skall försöka ringa till Anders Ludwigsson idag och höra när vi skall repa här framöver.
Och på måndag åker jag till Västerås och blir där i två veckor. Jag skall vara på en orgelspelarkurs, och när jag har gått färdigt den så får jag ge mig ut och vikariera som kantor på gudstjänster. Det skall bli jätteroligt, men som alltid tycker jag det är lite jobbigt att vara borta hemifrån. Jag trivs bäst hemma; så är det bara och så har det alltid varit. Men det blir säkert bra bara man kommer dit.
Orgelspelarkursen gör mig också lite stressad för hur skall det gå med sångrepen inför "Grease"? Det är ju viktigt att ensemblen får sin träning. Vi får helt enkelt lägga in sångrep i helgen mellan de här två veckorna som jag är i Västerås. Annars kommer det inte att fungera. Och då får det bli rejäla rep, så att vi hinner färdigt med allting så att de känner sig säkra på sina saker. Det löser sig säkert bara jag pratar igenom saker och ting med de andra i produktionsteamet.
Ler lite åt mig själv nu när jag tänker på vad Edith skrev på sin blogg häromdagen. Hon höll också på att oroa sig inför hösten och jag skrev till henne att man inte skulle göra det i onödan. Men nu sitter jag själv här och bekymrar mig för både det ena och det andra. Jag skulle behöva ta till mig mina egna råd märker jag. Eller hur Edith?? *skrattar*
Nä, nu är jag jättehungrig även om klockan bara är 7.30. Skall nog ta mig en kopp kaffe tror jag, och kanske en smörgås...
intressant.se
måndag 21 juli 2008
Kaffe MED mjölk...
...har jag fått idag så dagen har börjat som den skall. Hinner nog faktiskt med en kopp till innan det är dags att åka iväg till jobbet. Idag fick jag en timme extra hemma då sambon är snäll och skjutsar mig så jag slipper åka buss. Dagar kan börja sämre...
Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe
intressant.se
I love coffee, I love tea
I love the java jive and it loves me
Coffee and tea and the jivin' in me
A cup, a cup, a cup, a cup, a cup...
I love the java jive and it loves me
Coffee and tea and the jivin' in me
A cup, a cup, a cup, a cup, a cup...
Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe
intressant.se
söndag 20 juli 2008
Kaffe utan mjölk...
Isch! Inte kul när man måste börja dagen med en kopp kaffe utan mjölk. Roligare kan man ha det. Men det blir nog en bra dag i alla fall.
Tänker inte göra ett smack idag. Bara vara hemma och ta det lugnt känner jag. Har inte lust med någonting. Sambon surrade om gudstjänsten på Tunaåstrand, men det stället står sist på min lista över platser jag vill besöka idag. Missförstå mig rätt nu; jag älskar Tunaåstrand, men det är faktiskt min arbetsplats också och det är därför som jag inte känner för att åka dit på helgerna. Även om gudstjänsterna nu råkar vara förlagda dit.
Igår hade vi spelning med "Pralin" på Harnäsgården i Ludvika inför fullsatt salong. Fick höra efteråt att i vanliga fall brukade det komma 40 personer ungefär, men igår kväll var det 70 i salongen. Jag undrar vad det berodde på, och nu är jag inte ironisk eller mallig utan ärlig i min fråga. Nog för att vi varit ute och spelat lite grand, men i mina ögon har vi väl inte varit ute så himla mycket att vi börjat dra folk bara på vårat namn?? Tror nog mera att det beror på att Per och Rosali är lokala figurer och de har naturligtvis en vänkrets som kommer och lyssnar. Men 30 pers mer än vad det brukar vara...
Roligt är det ju såklart i alla fall och spelningen gick bra. En av våra bättre, vilket jag tror berodde på att vi träffades redan 14.30 och riggade varpå vi spelade igenom hela programmet och övade extra på det som inte satt ordentligt. Spelningen började inte förrän 19.00 så vi hade gått om tid att spela ihop oss och umgås, och detta märktes ju förståss sedan i uppträdandet. Problemet med "Pralin" är annars att vi aldrig övar. Vi har ju ingen tid! Rosali har sitt jobb med knasiga arbetstider, jag har Borlänge Musikteater, mina körer mm som alltid stjäl tid och Jorma har sin familj med tre barn som skall ha sitt (familjer har vi ju alla fyra förståss) och från och med den här veckan och framåt så har ju han och jag "Grease" som kommer bli en stor tidsslukare för oss båda. Så det är ett ständigt pyssel att få "Pralin" att fungera. Vi har inte lyckats särskilt bra...
Kaffet i koppen börjar lida mot sitt slut, och det gör det här inlägget också. Det kanske blir något mera under dagen. Ja, mera kaffe blir det säkert, men vi får väl se om det blir något mer skrivande på bloggen. :)
intressant.se
Tänker inte göra ett smack idag. Bara vara hemma och ta det lugnt känner jag. Har inte lust med någonting. Sambon surrade om gudstjänsten på Tunaåstrand, men det stället står sist på min lista över platser jag vill besöka idag. Missförstå mig rätt nu; jag älskar Tunaåstrand, men det är faktiskt min arbetsplats också och det är därför som jag inte känner för att åka dit på helgerna. Även om gudstjänsterna nu råkar vara förlagda dit.
Igår hade vi spelning med "Pralin" på Harnäsgården i Ludvika inför fullsatt salong. Fick höra efteråt att i vanliga fall brukade det komma 40 personer ungefär, men igår kväll var det 70 i salongen. Jag undrar vad det berodde på, och nu är jag inte ironisk eller mallig utan ärlig i min fråga. Nog för att vi varit ute och spelat lite grand, men i mina ögon har vi väl inte varit ute så himla mycket att vi börjat dra folk bara på vårat namn?? Tror nog mera att det beror på att Per och Rosali är lokala figurer och de har naturligtvis en vänkrets som kommer och lyssnar. Men 30 pers mer än vad det brukar vara...
Roligt är det ju såklart i alla fall och spelningen gick bra. En av våra bättre, vilket jag tror berodde på att vi träffades redan 14.30 och riggade varpå vi spelade igenom hela programmet och övade extra på det som inte satt ordentligt. Spelningen började inte förrän 19.00 så vi hade gått om tid att spela ihop oss och umgås, och detta märktes ju förståss sedan i uppträdandet. Problemet med "Pralin" är annars att vi aldrig övar. Vi har ju ingen tid! Rosali har sitt jobb med knasiga arbetstider, jag har Borlänge Musikteater, mina körer mm som alltid stjäl tid och Jorma har sin familj med tre barn som skall ha sitt (familjer har vi ju alla fyra förståss) och från och med den här veckan och framåt så har ju han och jag "Grease" som kommer bli en stor tidsslukare för oss båda. Så det är ett ständigt pyssel att få "Pralin" att fungera. Vi har inte lyckats särskilt bra...
Kaffet i koppen börjar lida mot sitt slut, och det gör det här inlägget också. Det kanske blir något mera under dagen. Ja, mera kaffe blir det säkert, men vi får väl se om det blir något mer skrivande på bloggen. :)
intressant.se
fredag 18 juli 2008
Pelle & Maja...
...där har ni namnen som vi valt till våra kissar!Det är en timme kvar av omröstningen om våra nya kattors namn, och de namn som ligger i toppen hittills (jag tror inte att någon större ändring kommer att ske den sista timmen) är "Sixten & Sessan".
Men som jag skrev tidigare på bloggen, i samband med att jag startade omröstningen, så är den inte på något sätt avgörande för vad vi döper kattorna till. Och nu har vi kännt de senaste dagarna att de namn som passar bäst på våra små kissar är Pelle och Maja, även om alla skrattar och himlar med ögonen när vi säger det. Ja, jag vet; "Pelle Svanslös" och allt det där!
Men titta på bilden här ovan och säg sedan att det inte är en Pelle och en Maja ni ser. Vi ser det hur klart som helst i alla fall. ;)
intressant.se
Ett tack till Linda Rosing
Får väl passa på att skicka en tacksamhetens tanke till Linda Rosing. När jag alldeles nyss var inne på Blogpatrol och kollade min bloggräknare så visade det sig att det sökord som drog mest folk till min blogg är just "Linda Rosing". Jag skrev ju ett inlägg på ett ganska tidigt stadium där hennes namn ingick i rubriken och det renderade tydligen en hel del besökare hit.Så alla ni som söker på "Linda Rosing"; här får ni nu en bild på henne - om det nu var det ni ville ha förståss. =)
Annars är det de mest konstiga saker som folk söker på som gör att de hamnar här. Ett tag var "Furix" ett ord som låg i toppen på min söklista. Jag skrev ju ett inlägg om våran kisse som blev hjärtsjuk och var tvungen att äta Furix det sista året av sitt liv.
Mina filmrescensioner har också renderat en hel del besökare hit. "Halloween", "Alla Helgons blodiga natt" och "Mörka natt, blodiga nyårsnatt" finns alla med på listan bland populära sökord.
Det är kul att kunna se vad som drar folk till bloggen och jag vet att man skall vara noga när man väljer rubriker och sådant för att få många hittar i sökmotorerna. Men det är ingenting som jag funderar på när jag sätter mina rubriker. Jag skriver mina inlägg och så blir rubrikerna därefter. Men som sagt; det är roligt att se vad folk söker på. Eller hur, nurseblog?? =)
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Rosing
intressant.se
torsdag 17 juli 2008
Gröna Lund
Satt och slösurfade lite här på nätet, så här på morgonkvisten, och hittade då den här vackra bilden av "Gröna Lund" i Stockholm. Och vips blev jag överrumplad av minnen, känslor och nostalgiska tankar.
Jag har faktiskt inte varit på "Grönan" sedan jag flyttade hit för sex år sedan. Förut, när jag bodde i Stockholm, så var jag där minst en gång om året. Sista året hade jag till och med Guldkort och kunde komma och gå som jag ville.
Jag älskar "Gröna Lund" och jag älskar att åka karusell. Ju vildare attraktioner, desto bättre. Speciellt sådana som snurrar runt och åker upp i luften. De är bäst!
Ibland kunde det hända att jag åkte ut till "Gröna Lund" någon eftermiddag (när jag hade Guldkortet alltså) och bara gick omkring där och insöp atmosfären av dofter, stämning och alla glada människor. Mysigt!
Många roliga minnen har man därifrån också. Speciellt minns jag en kväll när min bror och jag var där. Han var inte så pigg på att åka någonting först, men plötsligt tittade han på mig och sade:
"Du, nu köper vi varsitt åkband och så åker vi som fan!"
Och det gjorde vi. Jag tror vi åkte precis allting på hela "Gröna Lund" den där kvällen, både en och två gånger. Vi gjorde ett kort break för en öl, sedan körde vi hårt igen. Det var en helt underbar och magisk kväll.
Har även haft många roliga kvällar där tillsammans med nurseblog, då vi gått dit både för att åka och lyssna på konserter.
Jag älskar som sagt "Gröna Lund" och att åka karusell. Därför blir man så otroligt ledsen och illa berörd när man hör att någon olycka inträffat. Som nu häromdagen när "Rainbow" kraschade på Liseberg. Olyckor är alltid fruktansvärda, men när de händer på ett nöjesfält så blir de på något vis ännu värre, för dit går människor för att roa sig och vara glada. Kontrasterna blir så fruktansvärt stora.
Måste verkligen säga att min förtjusning i att åka karusell fick sig en kraftig törn i och med "Rainbow"-olyckan. Samtidigt har jag nog ändrat mig lite de senaste åren. Är väl inte lika vild på att åka som jag var förut. Det har väl att göra med att man blir äldre kanske, jag vet inte. =)
Hur som helst så kommer "Gröna Lund" alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, och jag har definitivt inte varit där för sista gången...
intressant.se
Jag har faktiskt inte varit på "Grönan" sedan jag flyttade hit för sex år sedan. Förut, när jag bodde i Stockholm, så var jag där minst en gång om året. Sista året hade jag till och med Guldkort och kunde komma och gå som jag ville.
Jag älskar "Gröna Lund" och jag älskar att åka karusell. Ju vildare attraktioner, desto bättre. Speciellt sådana som snurrar runt och åker upp i luften. De är bäst!
Ibland kunde det hända att jag åkte ut till "Gröna Lund" någon eftermiddag (när jag hade Guldkortet alltså) och bara gick omkring där och insöp atmosfären av dofter, stämning och alla glada människor. Mysigt!
Många roliga minnen har man därifrån också. Speciellt minns jag en kväll när min bror och jag var där. Han var inte så pigg på att åka någonting först, men plötsligt tittade han på mig och sade:
"Du, nu köper vi varsitt åkband och så åker vi som fan!"
Och det gjorde vi. Jag tror vi åkte precis allting på hela "Gröna Lund" den där kvällen, både en och två gånger. Vi gjorde ett kort break för en öl, sedan körde vi hårt igen. Det var en helt underbar och magisk kväll.
Har även haft många roliga kvällar där tillsammans med nurseblog, då vi gått dit både för att åka och lyssna på konserter.
Jag älskar som sagt "Gröna Lund" och att åka karusell. Därför blir man så otroligt ledsen och illa berörd när man hör att någon olycka inträffat. Som nu häromdagen när "Rainbow" kraschade på Liseberg. Olyckor är alltid fruktansvärda, men när de händer på ett nöjesfält så blir de på något vis ännu värre, för dit går människor för att roa sig och vara glada. Kontrasterna blir så fruktansvärt stora.
Måste verkligen säga att min förtjusning i att åka karusell fick sig en kraftig törn i och med "Rainbow"-olyckan. Samtidigt har jag nog ändrat mig lite de senaste åren. Är väl inte lika vild på att åka som jag var förut. Det har väl att göra med att man blir äldre kanske, jag vet inte. =)
Hur som helst så kommer "Gröna Lund" alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, och jag har definitivt inte varit där för sista gången...
intressant.se
onsdag 16 juli 2008
Ang. länk om "Wilhelm Gustloff"
Blev alldeles nyss väldigt upprörd när en god vän som läst min blogg påpekade för mig att en av länkarna i mitt inlägg, "Mer om "Wilhelm Gustloff" , går till en amerikansk nynazistorganisation.
Jag tog naturligtvis genast bort länken för jag har inte några som helst sådana sympatier.
Att denna länk smög sig in på min sida beror på rent slarv av mig. Jag skummade bara igenom början av innehållet på den länkade sidan och tyckte att den såg bra ut. Tänkte att jag skulle läsa den mer ordentligt senare då texten var så lång.
Detta blev dock en nyttig, men mycket obehaglig, läxa för mig och jag tänker i fortsättningen läsa igenom allting mycket noggrannt, från början till slut, innan jag lägger upp det på min blogg.
Först visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela och jag valde att ta bort Kenickies, min väns, kommentar där han påpekade mitt misstag för mig. Jag tänkte också att jag inte skulle skriva någonting om det utan bara radera länken och låta det hela passera.
Men så insåg jag att det är säkert flera som redan har läst den länkade sidan och naturligtvis nu undrar vem jag är och vad jag har för åsikter egentligen.
Till dessa vill jag nu säga att jag tar helt avstånd från nazismen och allt vad den står för.
Om någon har blivit upprörd över länken och dess innehåll så ber jag om ursäkt för detta. Den är nu borttagen och jag vill tacka min vän, Kenickie, för att han gjorde mig uppmärksam på mitt misstag.
intressant.se/intressant
Jag tog naturligtvis genast bort länken för jag har inte några som helst sådana sympatier.
Att denna länk smög sig in på min sida beror på rent slarv av mig. Jag skummade bara igenom början av innehållet på den länkade sidan och tyckte att den såg bra ut. Tänkte att jag skulle läsa den mer ordentligt senare då texten var så lång.
Detta blev dock en nyttig, men mycket obehaglig, läxa för mig och jag tänker i fortsättningen läsa igenom allting mycket noggrannt, från början till slut, innan jag lägger upp det på min blogg.
Först visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela och jag valde att ta bort Kenickies, min väns, kommentar där han påpekade mitt misstag för mig. Jag tänkte också att jag inte skulle skriva någonting om det utan bara radera länken och låta det hela passera.
Men så insåg jag att det är säkert flera som redan har läst den länkade sidan och naturligtvis nu undrar vem jag är och vad jag har för åsikter egentligen.
Till dessa vill jag nu säga att jag tar helt avstånd från nazismen och allt vad den står för.
Om någon har blivit upprörd över länken och dess innehåll så ber jag om ursäkt för detta. Den är nu borttagen och jag vill tacka min vän, Kenickie, för att han gjorde mig uppmärksam på mitt misstag.
intressant.se/intressant
"Alone"
Så har jag då gjort det för första gången - stått på scenen alldeles ensam!
Visst har jag uppträtt ensam förut i olika sammanhang, sjungit i gudstjänster och sådant - men igår kväll så stod jag på scenen alldeles solo! Och det var en alldeles underbar känsla; skitkul helt enkelt!
När man sjunger i en gudstjänst så krävs det inte mer av en än att man går upp där och sjunger sin sång/sånger och sedan är det inte mer. Du behöver inte säga någonting om du inte vill det själv. Men när man uppträder som jag gjorde igår kväll så krävs det ju genast lite mer av en. Den där jobbiga biten med mellansnack kommer ju som ett brev på posten, och det är väl den som har gjort att jag gärna uppträtt tillsammans med en sångerska förut för då kan man alltid gömma sig bakom henne. Sedan är det otroligt roligt att ha en sångerska med sig när man uppträder för det skapar ju så många musikaliska möjligheter som inte finns om man uppträder solo.
Detta var också en utmaning i sig. Hur får man Mats att vara musikaliskt intressant att lyssna på i 40 minuter utan kör eller ens ett uns av stämsång inom räckhåll?
Nåja, jag skall inte tråka ut er med en massa snack om mina förberedelser inför spelningen. Det fanns en del att bita i om vi säger så, men allt detta löste jag tämligen snabbt. Jag tillät mig inte att bli orolig helt enkelt, utan såg bara fram mot en spelning som jag tyckte skulle bli jätterolig. Jag kände mig, som jag skrivit i andra inlägg, redo helt enkelt.
Men visst pirrade det i magen när jag gick upp och skulle börja prata med publiken innan vi drog igång första låten. Men jag hade ju, som sagt, förberett mig och hade ett hum om vad jag skulle prata om. Och visst måste någon däruppe gilla mig, för när vi började spela så var det bara sex personer i lokalen och det kändes så skönt att börja prata i liten skala om vi säger så. Hade det suttit sjuttiotolv personer där så hade det nog inte kännts lika enkelt.
Och precis som jag planerat så började vi med "Alone" och det kändes så otroligt skönt att dra igång den. Tänk att piano, bas och trummor kan låta så mycket tillsammans. Och det var en sådan underbar känsla att stå där och vara frontfiguren för en gångs skull. Programmet fungerade jättebra; jag hade tro på mig själv, det gick bra att spela och när jag sjöng Lisa Nilssons "Vem" så hörde till och med jag att den satt precis där den skulle. Det var kvällens absoluta musikaliska höjdpunkt för mig.
När vi gick av scenen ungefär 40 minuter senare så kände jag mig både nöjd och stolt. Jag hade grejat det, och jag tror att publiken var rätt nöjd också. Det kändes så i alla fall. Spelar förresten ingen roll om de var det eller inte. Jag hade lyckats förmedla det som jag ville och det var huvudsaken.
Nu låter jag kaxig som skriver sådär, men det är inte alls så jag menar. Eller rättare sagt; jag menar det jag säger men inte på ett kaxigt sätt alls. Men kanske det var därför som spelningen gick så bra också. Jag hade saker som jag ville säga, och mitt fokus låg på sångtexterna, och jag glömde faktiskt totalt bort mig själv och bara var i musiken och hade roligt på scenen. Jag brydde mig inte ett smack om vad publiken tyckte eller tänkte. Jag bara gav, och det var en härlig känsla. Och det vill jag uppleva igen...
För mig var det här en stor personlig seger och jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva den här kvällen.
intressant.se
Visst har jag uppträtt ensam förut i olika sammanhang, sjungit i gudstjänster och sådant - men igår kväll så stod jag på scenen alldeles solo! Och det var en alldeles underbar känsla; skitkul helt enkelt!
När man sjunger i en gudstjänst så krävs det inte mer av en än att man går upp där och sjunger sin sång/sånger och sedan är det inte mer. Du behöver inte säga någonting om du inte vill det själv. Men när man uppträder som jag gjorde igår kväll så krävs det ju genast lite mer av en. Den där jobbiga biten med mellansnack kommer ju som ett brev på posten, och det är väl den som har gjort att jag gärna uppträtt tillsammans med en sångerska förut för då kan man alltid gömma sig bakom henne. Sedan är det otroligt roligt att ha en sångerska med sig när man uppträder för det skapar ju så många musikaliska möjligheter som inte finns om man uppträder solo.
Detta var också en utmaning i sig. Hur får man Mats att vara musikaliskt intressant att lyssna på i 40 minuter utan kör eller ens ett uns av stämsång inom räckhåll?
Nåja, jag skall inte tråka ut er med en massa snack om mina förberedelser inför spelningen. Det fanns en del att bita i om vi säger så, men allt detta löste jag tämligen snabbt. Jag tillät mig inte att bli orolig helt enkelt, utan såg bara fram mot en spelning som jag tyckte skulle bli jätterolig. Jag kände mig, som jag skrivit i andra inlägg, redo helt enkelt.
Men visst pirrade det i magen när jag gick upp och skulle börja prata med publiken innan vi drog igång första låten. Men jag hade ju, som sagt, förberett mig och hade ett hum om vad jag skulle prata om. Och visst måste någon däruppe gilla mig, för när vi började spela så var det bara sex personer i lokalen och det kändes så skönt att börja prata i liten skala om vi säger så. Hade det suttit sjuttiotolv personer där så hade det nog inte kännts lika enkelt.
Och precis som jag planerat så började vi med "Alone" och det kändes så otroligt skönt att dra igång den. Tänk att piano, bas och trummor kan låta så mycket tillsammans. Och det var en sådan underbar känsla att stå där och vara frontfiguren för en gångs skull. Programmet fungerade jättebra; jag hade tro på mig själv, det gick bra att spela och när jag sjöng Lisa Nilssons "Vem" så hörde till och med jag att den satt precis där den skulle. Det var kvällens absoluta musikaliska höjdpunkt för mig.
När vi gick av scenen ungefär 40 minuter senare så kände jag mig både nöjd och stolt. Jag hade grejat det, och jag tror att publiken var rätt nöjd också. Det kändes så i alla fall. Spelar förresten ingen roll om de var det eller inte. Jag hade lyckats förmedla det som jag ville och det var huvudsaken.
Nu låter jag kaxig som skriver sådär, men det är inte alls så jag menar. Eller rättare sagt; jag menar det jag säger men inte på ett kaxigt sätt alls. Men kanske det var därför som spelningen gick så bra också. Jag hade saker som jag ville säga, och mitt fokus låg på sångtexterna, och jag glömde faktiskt totalt bort mig själv och bara var i musiken och hade roligt på scenen. Jag brydde mig inte ett smack om vad publiken tyckte eller tänkte. Jag bara gav, och det var en härlig känsla. Och det vill jag uppleva igen...
För mig var det här en stor personlig seger och jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva den här kvällen.
intressant.se
tisdag 15 juli 2008
Morgonkaffe och blogg...
Det finns sämre sätt att börja en ledig dag än med kaffe och blogg.
En hel dag framför mig som jag ännu inte riktigt vet vad jag skall fylla den med. Gjorde mig ledig idag då jag skall uppträda på Tunaåstrand ikväll. Det blev så jobbigt förra gången jag sjöng, då man först skulle "husmora" i köket och samtidigt hinna ställa upp ljudet och repa lite inför kvällen. Så den här tisdagen kände jag att så ville jag inte ha det igen. Så Linnea går in istället för mig och arbetar idag. Det är vi tacksamma för. =)
Så ikväll blir det halva "Pralin" (jag och Jorma) som står på Tunaåstrand och spelar, utökat med en trummis som heter Samuel. Och ingen mer sångare än jag. Det känns jättespännande. Det blir både eget materiel och covers som kommer framföras, och det blir, i stort sett, låtar som jag aldrig framfört på Tunaåstrand förut. Roligt att förnya sig.
Skall ta en stund under dagen när jag funderar lite över vad jag skall säga mellan låtarna, och så måste jag göra en ordning också för det har jag inte gjort ännu kom jag på. Känns faktiskt jättespännande att stå där själv ikväll med två musiker. Jag i centrum; det är vi inte vana vid! Och det här med att stå på scenen själv är en tanke som verkligen mognat hos mig de senaste veckorna, och nu känner jag mig nästan bekväm med den. Är inte alls speciellt nervös inför kvällen. Känner att jag har bra låtar i bagaget och tar jag mig bara en funderare så kommer jag nog på vad jag skall säga också. Det är ju faktiskt bara att förbereda sig så går det nog bra. Varför har jag inte tänkt så förut?
När jag förbereder programmet till ikväll skall jag börja med att kolla om låtarna har någonting gemensamt textmässigt så får vi se vad vi kan göra av det. Sedan tänkte jag också nämna lite om vad de betyder för mig personligen. Krångligare behöver det inte vara tror jag. Man skall inte göra det för svårt för sig i början.
En låt som jag ser fram emot att sjunga är Mel C:s "I turn to you". Dels är det en fin låt, men så är texten så otroligt bra också. Sedan skall det bli kul att spela Hearts "Alone" också. Den tror jag att jag skall inleda hela spelningen med för då kan man börja snacket med att jag inte har någon sångerska med mig på scenen. Kan bli rätt kul...
När vi, jag och Jorma, åkte från Grangärde i torsdags kväll så råkade vi börja prata om Mariah Carey av någon anledning och då bad han mig sjunga "When you believe" ikväll. Vi skulle ha spelat den på midsommaraftonen men det blev aldrig av och han var så besviken för det, och då bestämde vi att den blir med nu istället. Tror den får bli avslutningslåten. Vi pratade vidare om Careys låtar och det slutade med att jag åkte på "My all" också vilket jag inte räknat med riktigt. Det kan bli riktigt spännande för den är definitivt inte enkel att göra. Men jag tror nog det skall funka det med. Man skall ha lite utmaningar också. *skrattar*
Nu är kaffet klart så nu skall jag njuta - och gulla med mina underbara kissar lite. Det går framåt för varje dag med dem. Nu har vi fått ordning på kisseriet med begränsat utrymme att vistas på och pottor både i köket och nere i "lekrummet" (hallen). Maja har fått kläm på det medan man måste påminna Pelle lite då och då. Tror de heter så nu för igår sade sambon de namnen också när vi pratade om kattorna i telefonen. Skall fråga sedan om vi bestämt oss nu eller hur det är. Själv gillar jag de namnen jättemycket.
intressant.se
En hel dag framför mig som jag ännu inte riktigt vet vad jag skall fylla den med. Gjorde mig ledig idag då jag skall uppträda på Tunaåstrand ikväll. Det blev så jobbigt förra gången jag sjöng, då man först skulle "husmora" i köket och samtidigt hinna ställa upp ljudet och repa lite inför kvällen. Så den här tisdagen kände jag att så ville jag inte ha det igen. Så Linnea går in istället för mig och arbetar idag. Det är vi tacksamma för. =)
Så ikväll blir det halva "Pralin" (jag och Jorma) som står på Tunaåstrand och spelar, utökat med en trummis som heter Samuel. Och ingen mer sångare än jag. Det känns jättespännande. Det blir både eget materiel och covers som kommer framföras, och det blir, i stort sett, låtar som jag aldrig framfört på Tunaåstrand förut. Roligt att förnya sig.
Skall ta en stund under dagen när jag funderar lite över vad jag skall säga mellan låtarna, och så måste jag göra en ordning också för det har jag inte gjort ännu kom jag på. Känns faktiskt jättespännande att stå där själv ikväll med två musiker. Jag i centrum; det är vi inte vana vid! Och det här med att stå på scenen själv är en tanke som verkligen mognat hos mig de senaste veckorna, och nu känner jag mig nästan bekväm med den. Är inte alls speciellt nervös inför kvällen. Känner att jag har bra låtar i bagaget och tar jag mig bara en funderare så kommer jag nog på vad jag skall säga också. Det är ju faktiskt bara att förbereda sig så går det nog bra. Varför har jag inte tänkt så förut?
När jag förbereder programmet till ikväll skall jag börja med att kolla om låtarna har någonting gemensamt textmässigt så får vi se vad vi kan göra av det. Sedan tänkte jag också nämna lite om vad de betyder för mig personligen. Krångligare behöver det inte vara tror jag. Man skall inte göra det för svårt för sig i början.
En låt som jag ser fram emot att sjunga är Mel C:s "I turn to you". Dels är det en fin låt, men så är texten så otroligt bra också. Sedan skall det bli kul att spela Hearts "Alone" också. Den tror jag att jag skall inleda hela spelningen med för då kan man börja snacket med att jag inte har någon sångerska med mig på scenen. Kan bli rätt kul...
När vi, jag och Jorma, åkte från Grangärde i torsdags kväll så råkade vi börja prata om Mariah Carey av någon anledning och då bad han mig sjunga "When you believe" ikväll. Vi skulle ha spelat den på midsommaraftonen men det blev aldrig av och han var så besviken för det, och då bestämde vi att den blir med nu istället. Tror den får bli avslutningslåten. Vi pratade vidare om Careys låtar och det slutade med att jag åkte på "My all" också vilket jag inte räknat med riktigt. Det kan bli riktigt spännande för den är definitivt inte enkel att göra. Men jag tror nog det skall funka det med. Man skall ha lite utmaningar också. *skrattar*
Nu är kaffet klart så nu skall jag njuta - och gulla med mina underbara kissar lite. Det går framåt för varje dag med dem. Nu har vi fått ordning på kisseriet med begränsat utrymme att vistas på och pottor både i köket och nere i "lekrummet" (hallen). Maja har fått kläm på det medan man måste påminna Pelle lite då och då. Tror de heter så nu för igår sade sambon de namnen också när vi pratade om kattorna i telefonen. Skall fråga sedan om vi bestämt oss nu eller hur det är. Själv gillar jag de namnen jättemycket.
intressant.se
måndag 14 juli 2008
Jango - lyssna på musik på "B-Flat's Blog"!!!
Nu går det att lyssna på musik här på bloggen medan du sitter och läser. Scrolla ner längs sidan tills du kommer till min Jango's Jukebox. Där kan du klicka på en av artisterna och luta dig tillbaka och njuta medan du kollar in mina (förhoppningsvis) intressanta inlägg. *skrattar*
Vill du skaffa dig en egen jukebox så kolla in Jango.
Läs även andra bloggares åsikter om Jango
intressant.se
Vill du skaffa dig en egen jukebox så kolla in Jango.
Läs även andra bloggares åsikter om Jango
intressant.se
Mer om "Wilhelm Gustloff"
Gårdagens inlägg handlade delvis om sänkningen av fartyget "Wilhelm Gustloff" i Östersjön under Andra Världskriget, en av de värsta fartygskatastroferna någonsin. För er som vill veta lite mer om tragedin har jag hittat några sidor på nätet som ni kan besöka för att få mer information.
"Wilhelm Gustloff"
Wikipedia, den fria encyklopedin
A memorial to the "Wilhelm Gustloff"
Läs även andra bloggares åsikter om Wilhelm Gustloff, fartygskatastrofer
intressant.se
"Wilhelm Gustloff"
Wikipedia, den fria encyklopedin
A memorial to the "Wilhelm Gustloff"
Läs även andra bloggares åsikter om Wilhelm Gustloff, fartygskatastrofer
intressant.se
söndag 13 juli 2008
Kattor, Edith och "Wilhelm Gustloff"
Det har varit en intensiv söndag, minst sagt.
För det första fick vi inte sova i natt, för mitt i natten så vaknade vi av att kissarna sprang omkring och lekte i våra sängar. Jag insåg ganska snabbt att "så här kommer de hålla på resten av natten". De hade ju i stort sett sovit sig igenom hela lördagen så nu var de pigga och alerta.
Så kissarna förpassades ut i köket och fick tillbringa natten där.
När jag kom tillbaka till sängen och kröp ner så kom nästa överraskning. Någon hade hunnit med att kissa där. Suck!!!
Trött och med ögon som ville sova ett par timmar till pallrade jag mig upp ur sängen för att efter frukost och hårtvätt tillsammans susa iväg mot Falun och uppträdandet på Gullnäs. Det var mycket trevligt, och jag måste säga att det är alltid trevligt att uppträda med Maria. Allt flyter så smidigt och enkelt, och hon är alltid väl förberedd.
Efter uppträdandet var det bara att skynda iväg till Maxim för att repa med musikerna i "Grease". Sommarlovet är nu slut för dem (läs "oss"; jag skall ju också vara med på ett hörn) och det är dags att börja öva. Det var förståss roligt men jag var både trött och hade ont i huvudet till följd av det jobbiga vädret. Sambon åkte hem till kissarna som, fick jag veta via telefon i pausen, hade hållit sig lugna under dagen.
Sedan blev det en slapp kväll vid datorn med "World of Warcraft" och lite MSN där jag chattade en lång stund med Edith som står bakom bloggen "Editheddan". Edith och jag har jobbat tillsammans två gånger på Maxim med musikalerna "Annie", 2004, och nu senast "Sabinas fall" som gick hösten 2007. Edith befinner sig just nu i London där hon jobbar som barnflicka och det är mycket roligt och intressant att läsa hennes blogg. Passa på att göra det du också.
Sedan blev jag att kolla runt lite på olika sidor och hamnade så småningom på Aftonbladet där jag läste om fartygskatastrofer. Har vetat sedan tidigare att några av historiens värsta fartygsolyckor har inträffat i Östersjön men det är först på senare tid som jag börjat läsa lite mer om dem. "Goya", "General Steuben" och "Wilhelm Gustloff" är namnen på några av de tyska flyktingfartyg som sänktes under Andra Världskriget. När det gäller dödsoffer så ligger den otroliga siffran på runt 10 000 döda på både "Goya" och "Wilhelm Gustloff". Man kan ju undra varför "Titanic"-katastrofen blivit så omskriven när dessa katastrofer nästan aldrig nämns ens...
Lite obehagligt att läsa om fartygskatastrofer så här sent på kvällen så jag avrundar mitt blogginlägg här då det är dags att krypa i säng. Men först blir det nog en kaka och lite mjölk, och lite gos med kissarna, innan jag smyger in till min säng.
Läs även andra bloggares åsikter om Goya, General Steuben, Wilhelm Gustloff, Titanic
intressant.se
För det första fick vi inte sova i natt, för mitt i natten så vaknade vi av att kissarna sprang omkring och lekte i våra sängar. Jag insåg ganska snabbt att "så här kommer de hålla på resten av natten". De hade ju i stort sett sovit sig igenom hela lördagen så nu var de pigga och alerta.
Så kissarna förpassades ut i köket och fick tillbringa natten där.
När jag kom tillbaka till sängen och kröp ner så kom nästa överraskning. Någon hade hunnit med att kissa där. Suck!!!
Trött och med ögon som ville sova ett par timmar till pallrade jag mig upp ur sängen för att efter frukost och hårtvätt tillsammans susa iväg mot Falun och uppträdandet på Gullnäs. Det var mycket trevligt, och jag måste säga att det är alltid trevligt att uppträda med Maria. Allt flyter så smidigt och enkelt, och hon är alltid väl förberedd.
Efter uppträdandet var det bara att skynda iväg till Maxim för att repa med musikerna i "Grease". Sommarlovet är nu slut för dem (läs "oss"; jag skall ju också vara med på ett hörn) och det är dags att börja öva. Det var förståss roligt men jag var både trött och hade ont i huvudet till följd av det jobbiga vädret. Sambon åkte hem till kissarna som, fick jag veta via telefon i pausen, hade hållit sig lugna under dagen.
Sedan blev det en slapp kväll vid datorn med "World of Warcraft" och lite MSN där jag chattade en lång stund med Edith som står bakom bloggen "Editheddan". Edith och jag har jobbat tillsammans två gånger på Maxim med musikalerna "Annie", 2004, och nu senast "Sabinas fall" som gick hösten 2007. Edith befinner sig just nu i London där hon jobbar som barnflicka och det är mycket roligt och intressant att läsa hennes blogg. Passa på att göra det du också.
Sedan blev jag att kolla runt lite på olika sidor och hamnade så småningom på Aftonbladet där jag läste om fartygskatastrofer. Har vetat sedan tidigare att några av historiens värsta fartygsolyckor har inträffat i Östersjön men det är först på senare tid som jag börjat läsa lite mer om dem. "Goya", "General Steuben" och "Wilhelm Gustloff" är namnen på några av de tyska flyktingfartyg som sänktes under Andra Världskriget. När det gäller dödsoffer så ligger den otroliga siffran på runt 10 000 döda på både "Goya" och "Wilhelm Gustloff". Man kan ju undra varför "Titanic"-katastrofen blivit så omskriven när dessa katastrofer nästan aldrig nämns ens...
Lite obehagligt att läsa om fartygskatastrofer så här sent på kvällen så jag avrundar mitt blogginlägg här då det är dags att krypa i säng. Men först blir det nog en kaka och lite mjölk, och lite gos med kissarna, innan jag smyger in till min säng.
Läs även andra bloggares åsikter om Goya, General Steuben, Wilhelm Gustloff, Titanic
intressant.se
lördag 12 juli 2008
Skön lördag...
Det har varit en lugn och skön dag; vi har varit hemma hela tiden.
När vi gick och lade oss igår kväll så tog det nog inte ens en minut förrän kissarna var i min sambos säng och rullade ihop sig vid fotändan efter att ha busat en liten stund först. Mysigt! Jag trodde inte att de skulle komma och lägga sig hos oss alls, utan sova tillsammans i soffan.
Idag har det varit stora sovdagen. De har väl varit helt utschasade efter flyttäventyret igår och de har sovit i långa perioder och lekt korta stunder däremellan. Och lilla Puff sov faktiskt i min famn nu på eftermiddagen. Hon gick inte dit själv och lade sig utan jag lyfte dit henne. Och hon rullade faktiskt ihop sig och somnade där; det var såååå mysigt. Hon är så söt.
Till och med Piff har blivit modigare idag och vi har fått gulla med honom också även om han är på sin vakt hela tiden. Han tittade väldigt när "Syrran" somnade på mig men han gjorde ingen ansats att komma och lägga sig där han också. Men det är bara att ge honom tid; förr eller senare kommer han också.
Jag har ändrat min arbetstid på måndag och har valt att jobba kväll istället. Detta för att kissarna skall slippa vara ensamma för länge. De behöver passning hela tiden nu i början tills vi ser att de fått ordning på det här med potta och annat nödvändigt. Så nu börjar jag 15.00 på måndag och jobbar till 20.30. Då blir de bara ensamma någon timme innan min sambo kommer hem från sitt jobb.
fredag 11 juli 2008
Nu är de här!!!
Våra nya kattor kom idag!!!
Det blev lite tidigare än vad vi hade planerat, men nu är de i alla fall här hos oss. Och de är så otroligt söta så man bara smäller av.
Det är en hane och en hona precis som vi misstänkte, men det roliga är att den vi trodde var en kille inte är det utan det är precis tvärtom. Och utan att jag kan förklara det så visste jag det redan på ett ganska tidigt stadium. Jag har väl haft katt så länge att jag kan se det utan att behöva lyfta på svansen. =)
De var jätterädda när de kom hit, och stackars Piff (de tidigare ägarna döpte dem till Piff och Puff) skrek hela vägen hem och var jätterädd. Han försökte bryta sig ut ur kattburen och började andas väldigt tungt mot slutet av färden. De stackars kissarna har ju knappt varit utanför huset, och vad en bil är hade de ju ingen aning om. De måste varit alldeles vettskrämda!
Puff är den coolare av de två och tog resan med jämnmod. Hon försökte till och med lugna sin oroliga bror genom att buffa lite snällt på honom. Och det hjälpte faktiskt.
Nu har de blivit lite varma i kläderna här och det är full fart i huset. De har lekt nere i hallen en lång stund och jag och min sambo fick också vara med. Finns det något gulligare än en kattunge som försöker fånga sin svans?
Men det är ett ständigt passande också. Man får vara på sin vakt hela tiden för kissar hittar saker och ställen som man inte ens visste själv att de fanns.
Nu piper Piff inne i sovrummet. Han ser inte sin syster och då blir han genast olycklig. Han kan inte vara ensam i ett rum...
Det är härligt att ha katt igen!
Missa inte omröstningen här intill. Jag har tänkt att ni skall få vara med och döpa våra kissar. Namnen som står där är förslag som vi diskuterat men i slutändan kanske det blir något helt annat. Med andra ord kanske vi inte väljer det förslaget som ni röstat fram men chansen är stor. Och ni i er tur kanske har några helt andra förslag som inte står med på listan. I så fall får ni gärna skicka dem till oss. Vi tar tacksamt emot dem. Lovar att meddela så fort vi bestämt oss för vad det blir.
Så småningom kommer det upp bilder också på våra ögonstenar. Har försökt att fota dem idag men de är för skygga än så länge.
Till sist vill jag bara säga; det är härligt att ha katt igen!
Här är våra små älsklingar!
Kolla, kolla, kolla!!!Har ni sett någonting så gulligt? Det här är våra nya små älsklingar, som än så länge går under namnen Piff och Puff. Det är Piff (hanen) som sitter till vänster. De är så söta så man bara smälter och tinar upp mer och mer för varje stund som går. Nu på morgonen så har vi fått gulla med Puff, som är den tuffare av de två. Piff vill inte bli klappad ännu men det kommer, bara han får tid på sig.
De leker precis hela tiden och när de inte gör det så sover de, eller passar på att kissa här och där där vi inte tänkt att de skall göra sådana saker. De har med andra ord inte riktigt koll på läget ännu och det blir till att lära dem var pottan står någonstans, vilket de i och för sig redan vet men struntar i för tillfället. Det är ju inte så lätt när man är liten och kommer till ett helt nytt hus och nya hussar. Då är det lätt att glömma var pottan står när det plötsligt tränger på. Jag tror att allting blir mycket lättare när de börjar gå ut sedan. Då kommer de nog att göra ifrån sig ute och bara använda pottan i nödfall som Kisse gjorde.
Nu leker de med en penna nere i hallen. De är helst därnere; jag vet inte varför. Större delen av morgonen har de suttit i ett av trappfönstren (där bilden är tagen) och tittat ut. Det var tydligen jättespännande.
Det har verkligen blivit liv och rörelse i huset, och jag är så glad att vi har fått hit dem.
torsdag 10 juli 2008
Överexponerad??
Klockan är 22.30 och jag borde gå och lägga mig, men ett litet inlägg vill jag hinna klämma ur mig innan det är dags att krypa ner mellan lakanen.
Det har varit en dag fylld av arbete, och på kvällen blev det spelning i Grangärde. Mitt band, "Pralin", hade en spelning på Grangärdefestivalen men det var inte så märkvärdigt som det kanske låter. Vi var ett av elva band/artister och fick köra tre låtar och sedan var det över. I ärlighetens namn tycker jag det kändes väldigt futtigt, och faktiskt onödigt att åka en halvtimme dit och en halvtimme hem bara för tre låtar. Sedan är det alltid kul att spela, men den här gången tycker jag nog att det smakade mer än det kostade.
På tisdag spelar jag på Tunaåstrand för sista gången den här sommaren. Sedan skall jag vila mig från soloframträdanden i församlingen under hösten. Känner mig faktiskt lite överexponerad nu; det har ju blivit så himla mycket under våren och sommaren, både i kyrkan och på Tunaåstrand, och man vill ju inte nöta ut sitt ansikte. Är lite rädd att folk skall tänka:
"Är det han nu igen?" när de ser affischerna.
Så nu drar jag mig tillbaka ett tag så får vi se hur det blir framöver...
Och nu drar jag mig tillbaka härifrån också. Vi hörs i morgon och då lovar jag att jag har spännande saker att berätta - för då......nja, det får ni veta i morgon......hehe...
onsdag 9 juli 2008
Chatta med mig i "B-Flat's Chat"!!!
Nu, kära läsare, kan vi prata med varandra direkt!
Alldeles under min bild här intill finns ett fönster som heter "B-Flat's Chat". Om ni skriver ett litet meddelande där så kommer jag att svara - under förutsättning att jag är online förståss. *ler*
Detta är en liten finurlig funktion som tillhandahålls av Google, och som de kallar "Google Talkback". Kolla in den och lägg in den på din blogg du med så kan dina läsare också prata med dig.
Du behöver inte ladda ner någonting för att kunna prata med mig; det är bara att skriva ett meddelande i rutan.
Så kom igen! Vad väntar du på...??
intressant.se
Alldeles under min bild här intill finns ett fönster som heter "B-Flat's Chat". Om ni skriver ett litet meddelande där så kommer jag att svara - under förutsättning att jag är online förståss. *ler*
Detta är en liten finurlig funktion som tillhandahålls av Google, och som de kallar "Google Talkback". Kolla in den och lägg in den på din blogg du med så kan dina läsare också prata med dig.
Du behöver inte ladda ner någonting för att kunna prata med mig; det är bara att skriva ett meddelande i rutan.
Så kom igen! Vad väntar du på...??
intressant.se
tisdag 8 juli 2008
Krock!!!
Satt och fixade med mina körbilder här i högerspalten. Lade in en ny bild på en av mina körer, "Stora Tuna Cantores", och då kom det återigen över mig hur typiskt det är när allting skall hända samtidigt.
Det är nämligen så här att jag är med i tre körer, "Borlänge Kammarkör", "Stora Tuna Cantores" och "Pärlorna". Sedan brukar jag hoppa in och hjälpa till i "Stora Tuna Kammarkör" också vid större evenemang. Och nu är det så typiskt att "Borlänge Kammarkör" skall sjunga i Dalhalla sista helgen i augusti. Då skall man framträda med P Floyd och sjunga en tribute-konsert som heter "Another wall". Jag blev jätteglad när jag fick höra det för jag älskar Pink Floyds "The Wall", och att få sjunga den i Dalhalla hade ju inte direkt varit helt fel.
Men lika ledsen blev jag när det stod klart för mig att just den helgen skall Cantores åka till Gotland för att sjunga i Visby Domkyrka...
Det är absolut inte fel att sjunga med Cantores i Visby Domkyrka; det är helt underbart kul och det var inte svårt för mig att avgöra vilket evenemang jag skulle vara med i. Man kan helt enkelt inte, i mitt läge, välja bort Cantores. Dels hade jag lovat dem först och dels så är de en mycket mindre kör än "Borlänge Kammarkör". Man kan, med andra ord, inte vara borta hursomhelst då man är två i varje stämma som ni kanske förstår. Men i ärlighetens namn hade jag hellre velat vara med på konserten i Dalhalla; det hade varit en upplevelse...
Men nu är det som det är och det är ingenting att hänga läpp för. Det är säkert någon mening med detta också; jag brukar tänka så. Och det är ju helt klart underbart att få åka till Gotland också. Visby är en fantastisk stad och jag tänker verkligen, i den mån jag kan, ta mig tid och gå runt och titta ordentligt. Jag har varit på Gotland förut, men bara som barn och jag minns inte sådär jättemycket. Och som vuxen upplever man det ju på ett annat sätt. Det skall bli roligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Borlänge Kammarkör, Stora Tuna Cantores, Pärlorna, Stora Tuna Kammarkör, Visby
måndag 7 juli 2008
Prom Night
Fyra barn, en pojke och tre flickor leker i ett gammalt övergivet hus. En liten flicka vill ansluta till leken men blir utmobbad av de fyra, något äldre, barnen. Det hela urartar fullständigt och innan de vet ordet av ligger den lilla flickan död utanför huset...Av rädsla för att ingen skall tro på vad som hänt bestämmer sig de fyra barnen för att aldrig någonsin berätta sanningen för någon. De svär en ed på detta och skiljs sedan åt.
Det antas att den lilla flickan fallit offer för en våldtäktsman och det hela stannar därvid - för tillfället...
Sex år senare är det dags för avgångsklassernas så kallade "Prom Night" och bland dessa finns de fyra barnen som nu blivit vuxna. Alla ser förståss fram mot festen - men någonstans i deras närhet finns någon som vet vad som hände i det gamla huset för sex år sedan, någon som nu tänker ta en gruvlig hämnd...
"Prom night" är egentligen en film som har oddsen emot sig. I rollistan ser vi återigen Jamie Lee Curtis i huvudrollen, och bara detta skulle kunna kännas tråkigt om det nu inte vore för att Curtis är en lysande skådespelerska. I rollen som hennes far ser vi, något oväntat, Leslie Nielsen som här visar att han även kan göra en seriös roll.
Konceptet talar också emot filmen; en mörk hemlighet från det förflutna kommer tillbaka och tar hämnd på några ungdomar. Vi har sett det förut...
Men "Prom Night" lyckas med det omöjliga att ändå bli intressant och riktigt, riktigt bra. Mycket tack vare bra regi och duktiga skådespelare. Men framför allt tack vare en välskriven story med finurlig twist som gör att filmen blir något utöver en vanlig teenage-slasher.
Vill du ha något riktigt spännande en fredagskväll är "Prom Night" ett alldeles utmärkt val.
Läs även andra bloggares åsikter om Prom Night, Jamie Lee Curtis, Leslie Nielsen
intressant.se/intressant
söndag 6 juli 2008
"Frivillig"...??
Har jobbat idag, fastän det är söndag. Det är en sådan där underbar dag när jag är frivillig förstår ni. Hmm...
Jobbade mellan 10.00 och 14.00. Sedan har vi varit hemma och gjort ingenting. Skönt! Igår fejade vi dock i köket och var ganska duktiga faktiskt. Ser lite finare ut här hemma nu.
Rosali ringde alldeles nyss och surrade om spelningen på torsdag i Grangärde. Vi skall stå på samma scen som i fredags, men den här gången med "Pralin". Tydligen är det någon festival av något slag vad jag förstod, och det är flera band som skall uppträda. Jag kände mest att jag inte orkade engagera mig. Visst är det kul att få komma ut och spela, men det har blivit lite för mycket av den varan på senaste tiden, och nu vill jag mest ha lugn och ro. Nu blir det spelning på torsdag, söndag och så nästa tisdag, och så den 19:e. De kommer slag i slag! Någon hejd får det vara nu.
Samtidigt skall jag absolut inte klaga. Det är kul att man är efterfrågad; det kunde ju vara tvärtom. Men det är lite jobbigt när allt kommer på en gång...
Om en liten stund skall vi tillbaka till jobbet. Jättekul! Det är en personal som är oerfaren av att stänga och då skall vi dit och hjälpa till lite. Men det tar inte så lång tid. Dessutom kan det vara mysigt med en kvällsfika. Ingenting ont som inte har något gott med sig.
fredag 4 juli 2008
Hair
Claude Hooper Bukowski (John Savage), en landsortskille från Oklahoma, kommer till New York för att tillbringa några dagar i storstaden innan han rycker in i Vietnam-kriget.I Central Park korsas hans väg av Berger (Treat Williams) och hans vänner. De lever som hippies och Claude dras in i deras krets och leverne, något som kommer att förändra hans liv totalt.
I parken får han dessutom syn på Sheila (Beverly D' Angelo) och det är kärlek vid första ögonkastet - åtminstone från hans sida...
"Hair" är en fantastisk och underbar film. Att beskriva den är omöjligt; den måste upplevas. När jag som 16-åring såg den på bio blev jag alldeles tagen och jag såg om den 5 gånger; jag fick inte nog. Jag har även sett den flera gånger sedan dess och kan säga att den håller än idag. Den har absolut inte förlorat sin aktualitet och fräschör.
Här finns allt - glädje och sorg, kärlek, humor, budskap och - naturligtvis - underbar musik. Många scener är oförglömliga och det är bara att njuta i fulla drag.
Utan att överdriva placerar sig "Hair" bland de främsta filmatiseringar som gjorts av en musikal. Se den!!!
Läs även andra bloggares åsikter om Hair, Milos Forman, John Savage, Treat Williams, Beverly D'Angelo, Annie Golden, Don Dacus
intressant.se
Grangärde Barnens Dag med Pain...
10.30 i förmiddags anlände jag och min sambo till Grangärde. Nu skulle här firas Barnens Dag. Solen strålade från en klarblå himmel och värmen var minst sagt - varm...!
Men på scenen där vi skulle uppträda var det riktigt skönt. Den var övertäckt och skuggig och värmen letade sig inte in där. Då var det mera synd om publiken som fick sitta i den stekande solen hela tiden.
Vi bar upp våra instrument och installerade oss på scenen medan artisterna bytte om till trollkläder. Ja, just det; det har jag ju inte berättat. Temat för dagen var just troll, och vårat program var förståss ett hopplock av olika trollsånger.
Ett riktigt trevligt program hade vi totat ihop, med en bra blandning av stillsam och fartig musik. Låtordning hade vi också!!! Dansnumren var kanske inte så märkvärdiga, men ändå effektiva och det kändes bara som att allting fungerade väldigt väl. Vi uppträdde ju på Barnens Dag redan förra året, och då var temat Astrid Lindgren. Det programmet var också bra, men det kändes som att årets uppträdande gick hem mycket bättre, trots att vi inte hade någon sammanbindande story den här gången. Jag var mycket nöjd efteråt.
Barnen var också jätteduktiga, och det var roligt att ha så många instrument med på scenen. Och sist men inte minst så hade vi med oss Pain. Och nu skall jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt vet vem han är, men om jag skall tro på Rosali så har jag idag stått på scenen med en världsartist! Jag vet inte om det stämmer, men är det så så är det ju jättekul.
Pain kommer ifrån Grangärde och när Rosali, som känner honom, fick veta att han också skulle vara med på Barnens Dag så ringde hon till honom och frågade om han inte kunde spela lite med oss, och det ville han. Trevlig var han, och han inledde uppträdandet med att hålla ett litet tal till publiken. Sedan gick vi på och körde vårat program. Pain hjälpte oss att spela i några låtar men i ärlighetens namn så hörde jag ingenting av honom för ljudet var så konstigt. Men publiken verkade digga i alla fall så det var säkert jättebra.
Lite dum känner man sig när man förstår att någon är väldigt känd och man själv inte har en aning om vem personen ifråga är. Rosalis dotter, Linda, skulle spela trummor och hon hade blivit alldeles till sig när hon fick höra att Pain skulle vara med. Han är tydligen hennes idol! Rosali var också excalterad - och så kommer jag och har inte en aning om vem det är....så typiskt!
Nåja, jag har i alla fall uppträtt med Pain idag, och nu får jag väl göra en liten koll här på nätet och se om jag kan ta reda på lite mer om honom och lyssna in mig på hans musik...
intressant.se
Men på scenen där vi skulle uppträda var det riktigt skönt. Den var övertäckt och skuggig och värmen letade sig inte in där. Då var det mera synd om publiken som fick sitta i den stekande solen hela tiden.
Vi bar upp våra instrument och installerade oss på scenen medan artisterna bytte om till trollkläder. Ja, just det; det har jag ju inte berättat. Temat för dagen var just troll, och vårat program var förståss ett hopplock av olika trollsånger.
Ett riktigt trevligt program hade vi totat ihop, med en bra blandning av stillsam och fartig musik. Låtordning hade vi också!!! Dansnumren var kanske inte så märkvärdiga, men ändå effektiva och det kändes bara som att allting fungerade väldigt väl. Vi uppträdde ju på Barnens Dag redan förra året, och då var temat Astrid Lindgren. Det programmet var också bra, men det kändes som att årets uppträdande gick hem mycket bättre, trots att vi inte hade någon sammanbindande story den här gången. Jag var mycket nöjd efteråt.
Barnen var också jätteduktiga, och det var roligt att ha så många instrument med på scenen. Och sist men inte minst så hade vi med oss Pain. Och nu skall jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt vet vem han är, men om jag skall tro på Rosali så har jag idag stått på scenen med en världsartist! Jag vet inte om det stämmer, men är det så så är det ju jättekul.
Pain kommer ifrån Grangärde och när Rosali, som känner honom, fick veta att han också skulle vara med på Barnens Dag så ringde hon till honom och frågade om han inte kunde spela lite med oss, och det ville han. Trevlig var han, och han inledde uppträdandet med att hålla ett litet tal till publiken. Sedan gick vi på och körde vårat program. Pain hjälpte oss att spela i några låtar men i ärlighetens namn så hörde jag ingenting av honom för ljudet var så konstigt. Men publiken verkade digga i alla fall så det var säkert jättebra.
Lite dum känner man sig när man förstår att någon är väldigt känd och man själv inte har en aning om vem personen ifråga är. Rosalis dotter, Linda, skulle spela trummor och hon hade blivit alldeles till sig när hon fick höra att Pain skulle vara med. Han är tydligen hennes idol! Rosali var också excalterad - och så kommer jag och har inte en aning om vem det är....så typiskt!
Nåja, jag har i alla fall uppträtt med Pain idag, och nu får jag väl göra en liten koll här på nätet och se om jag kan ta reda på lite mer om honom och lyssna in mig på hans musik...
intressant.se
torsdag 3 juli 2008
Sol ute, sol inne, sol i hjärtat!
Idag hade jag faktiskt rubriken klar först! Så brukar det inte vara annars. Rubriken kommer liksom sist, när hela inlägget är färdigskrivet. Men så var det, som sagt, inte idag.
Jag har ju glömt att berätta om Lars! Lars var min arbetskompis när jag jobbade på Kyrkskolan för tre år sedan här i Borlänge. Vi hade jättebra kontakt, många gemensamma intressen mm. Jag kände verkligen att vi skulle kunna bli riktigt goda vänner, även vid sidan av jobbet. Tyvärr är det så att jag idag har många bekanta här, men jag saknar en riktigt, riktigt god vän. Kanske Lars hade kunnat fylla den platsen...! Men den dagen jag slutade där så tappade vi kontakten. Varför blir det ofta så?
Jag minns en gång, några år senare, när jag åkte förbi Kyrkskolan med buss. Då var Lars på gården och då kände jag verkligen hur mycket jag saknade honom, och hur roligt vi hade haft. Jag skickade ett sms till honom då, men jag fick aldrig något svar. Detta behövde ju inte betyda att han inte ville ha kontakt; sms-et kanske aldrig kom fram, men av pur rädsla för att verka påträngande så vågade jag inte skicka något mer sms. Så typiskt mig!
Men nu, förra veckan så stod jag och tittade ut genom fönstret en dag. Och då ser jag plötsligt hur en grupp skolbarn kommer gående tillsammans med sina fröknar, och när de dyker upp utanför Tunaåstrands gård så ser jag att det är Lars och Ann-Britt, en annan gammal kär kollega från Kyrkskolan, som är ute på promenad. Jag blev jätteglad, och när jag gick ut med varsin kopp kaffe till dem så blev Lars och jag att prata med varandra. Och det var precis som att vi bara fortsatte där var vi slutat sista dagen på skolan. Det var som om alla åren när vi inte träffats inte fanns - och det var så skönt. Vad härligt det är med sådana människor.
Lars är verkligen en enkel och omkomplicerad människa, samtidigt som han kan vara otroligt djup. Man kan prata om allt med honom. Och jag kände, efter att vi skiljts åt, att jag ville fortsätta umgås med honom, kanske gå på bio eller ta en öl eller något. Och jag bestämde mig för att nästa gång jag träffade honom så skulle jag säga det till honom. Jag skulle tala om för honom hur mycket jag uppskattar honom.
Och idag dök han upp på Tunaåstrand igen - och då gjorde jag det jag hade föresatt mig; jag talade om för honom hur glad jag blev när vi träffades igen och att jag gärna ville träffas mera. Och det ville han också, så nu har vi bestämt oss för att kolla in om det kommer någon bra film framöver som vi kan gå och se, och så går vi kanske och tar en öl eller så innan. Det ser jag verkligen fram emot.
Annars har dagen flutit på som den skall. Min sambo kom förbi och åt lunch med mig och sedan åkte vi upp till kyrkan där jag kopierade några hyreskontrakt till jobbet medan sambon fortsatte till sitt arbete.
På kvällen övade vi inför Barnens Dag i morgon och nu sitter jag här och bara är kan man väl säga. Solen har verkligen kramat musten ur en i dag må jag säga. Jag hoppas att det inte blir lika varmt i morgon. Då blir det en olidlig dag. Håll tummarna...
intresant.se
Jag har ju glömt att berätta om Lars! Lars var min arbetskompis när jag jobbade på Kyrkskolan för tre år sedan här i Borlänge. Vi hade jättebra kontakt, många gemensamma intressen mm. Jag kände verkligen att vi skulle kunna bli riktigt goda vänner, även vid sidan av jobbet. Tyvärr är det så att jag idag har många bekanta här, men jag saknar en riktigt, riktigt god vän. Kanske Lars hade kunnat fylla den platsen...! Men den dagen jag slutade där så tappade vi kontakten. Varför blir det ofta så?
Jag minns en gång, några år senare, när jag åkte förbi Kyrkskolan med buss. Då var Lars på gården och då kände jag verkligen hur mycket jag saknade honom, och hur roligt vi hade haft. Jag skickade ett sms till honom då, men jag fick aldrig något svar. Detta behövde ju inte betyda att han inte ville ha kontakt; sms-et kanske aldrig kom fram, men av pur rädsla för att verka påträngande så vågade jag inte skicka något mer sms. Så typiskt mig!
Men nu, förra veckan så stod jag och tittade ut genom fönstret en dag. Och då ser jag plötsligt hur en grupp skolbarn kommer gående tillsammans med sina fröknar, och när de dyker upp utanför Tunaåstrands gård så ser jag att det är Lars och Ann-Britt, en annan gammal kär kollega från Kyrkskolan, som är ute på promenad. Jag blev jätteglad, och när jag gick ut med varsin kopp kaffe till dem så blev Lars och jag att prata med varandra. Och det var precis som att vi bara fortsatte där var vi slutat sista dagen på skolan. Det var som om alla åren när vi inte träffats inte fanns - och det var så skönt. Vad härligt det är med sådana människor.
Lars är verkligen en enkel och omkomplicerad människa, samtidigt som han kan vara otroligt djup. Man kan prata om allt med honom. Och jag kände, efter att vi skiljts åt, att jag ville fortsätta umgås med honom, kanske gå på bio eller ta en öl eller något. Och jag bestämde mig för att nästa gång jag träffade honom så skulle jag säga det till honom. Jag skulle tala om för honom hur mycket jag uppskattar honom.
Och idag dök han upp på Tunaåstrand igen - och då gjorde jag det jag hade föresatt mig; jag talade om för honom hur glad jag blev när vi träffades igen och att jag gärna ville träffas mera. Och det ville han också, så nu har vi bestämt oss för att kolla in om det kommer någon bra film framöver som vi kan gå och se, och så går vi kanske och tar en öl eller så innan. Det ser jag verkligen fram emot.
Annars har dagen flutit på som den skall. Min sambo kom förbi och åt lunch med mig och sedan åkte vi upp till kyrkan där jag kopierade några hyreskontrakt till jobbet medan sambon fortsatte till sitt arbete.
På kvällen övade vi inför Barnens Dag i morgon och nu sitter jag här och bara är kan man väl säga. Solen har verkligen kramat musten ur en i dag må jag säga. Jag hoppas att det inte blir lika varmt i morgon. Då blir det en olidlig dag. Håll tummarna...
intresant.se
onsdag 2 juli 2008
På två hästar samtidigt!!!
Igår var det full fart på Tunaåstrand vill jag lova. I alla fall på kvällen.
Meningen var ju att jag skulle spela, och när jag vaknade igår morse hade jag fortfarande ingen aning om vad som skulle spelas. Nåja, några små idéer fanns det väl men det var långt ifrån något färdigställt program. Och hur det går när man inte har något sådant lärde vi oss ju på midsommarafton, och så roligt ville jag inte ha det igen. Allting löste sig dock när jag kom till jobbet och Fredrik dök upp med sin fiol under armen. Han hade redan tidigare sagt att han gärna ville spela med mig på kvällen och under eftermiddagen snodde vi ihop ett program som kändes riktigt bra.
Sedan visade det sig att SMU skulle ha hand om Tunarundan den här kvällen och bland dem fanns Jennie, en tjej som brukar sjunga solo i kyrkan, och det stod inte på förrän vi hade lurat med henne i vårat program också. Vi lade "Av längtan till dig" och "Gabriellas sång" på henne och vips kände vi att nu behövs det inga fler låtar; nu är det färdigt.
Rörigt var det runt omkring oss, och jag kände att det här inte var någon riktigt bra kväll ur husmors-synpunkt; detta har jag nog nämnt tidigare i bloggen också. Innan jag fick jobbet på Tunaåstrand så engagerades jag för att sjunga tre kvällar på Tunaåstrand, och det var just tisdagkvällar. Och när jag sedan blev erbjuden tjänsten så visade det sig att husmor jobbar själv med frivilliga på tisdagskvällarna och vips satt jag med skägget i brevlådan. Ingenting som inte gick att lösa dock, men igår kväll kändes det ändå inte bra. Visserligen blev vi avlösta i köket, men det var mycket som skulle ha förberetts innan som vi inte hade riktigt koll på. Just tisdagskvällarna är det mycket som skall fixas, men i och med att jag har spelat tidigare tisdagar så har jag inte riktigt kommit in i rutinerna. Och det märktes nu när både Johanna och Isabell hade gått hem tidigt. Fredrik och jag glömde bort flera viktiga saker p g a att vi hade tankarna på uppträdandet. Dessutom skulle jag, till råga på allt, sköta ljudet också...suck! Det är inte bra att sitta på flera hästar samtidigt; det fick jag verkligen erfara nu.
Vårat framträdande gick dock bra, och jag tror (hoppas) att det flöt på i köket också trots våra missar. Men jag kände mig inte nöjd när jag åkte hem. Jag blir så arg på mig själv när jag glömmer bort saker eller gör fel. Men som min sambo så klokt sade till mig:
"Du har ju faktiskt inte jobbat där så länge ännu!"
Men jag vill kunna allting perfekt på en gång. Jag vill inte hålla på och dabba mig! Sådan är jag och det sitter väl i sedan skolåldern. Man skall vara perfekt...
Lite stolt är jag ändå över mig själv ändå. Jag vågade mig faktiskt på lite mellansnack igår även om det inte var något märkvärdigt. Men jag öppnade i alla fall munnen! Jag var ju lite ängslig för att behöva stå på scenen själv från början, men nu behövde jag ju inte det när Fredrik kom med. Men "snack-biten" åkte jag på ändå, men det kändes inte så farligt. Efter igår kväll så tror jag faktiskt att jag skulle våga ställa mig och köra solo. Kanske jag skall göra det den 15 juli; det är min sista spelkväll på Tunaåstrand. Jag skall verkligen fundera...
intressant.se
Meningen var ju att jag skulle spela, och när jag vaknade igår morse hade jag fortfarande ingen aning om vad som skulle spelas. Nåja, några små idéer fanns det väl men det var långt ifrån något färdigställt program. Och hur det går när man inte har något sådant lärde vi oss ju på midsommarafton, och så roligt ville jag inte ha det igen. Allting löste sig dock när jag kom till jobbet och Fredrik dök upp med sin fiol under armen. Han hade redan tidigare sagt att han gärna ville spela med mig på kvällen och under eftermiddagen snodde vi ihop ett program som kändes riktigt bra.
Sedan visade det sig att SMU skulle ha hand om Tunarundan den här kvällen och bland dem fanns Jennie, en tjej som brukar sjunga solo i kyrkan, och det stod inte på förrän vi hade lurat med henne i vårat program också. Vi lade "Av längtan till dig" och "Gabriellas sång" på henne och vips kände vi att nu behövs det inga fler låtar; nu är det färdigt.
Rörigt var det runt omkring oss, och jag kände att det här inte var någon riktigt bra kväll ur husmors-synpunkt; detta har jag nog nämnt tidigare i bloggen också. Innan jag fick jobbet på Tunaåstrand så engagerades jag för att sjunga tre kvällar på Tunaåstrand, och det var just tisdagkvällar. Och när jag sedan blev erbjuden tjänsten så visade det sig att husmor jobbar själv med frivilliga på tisdagskvällarna och vips satt jag med skägget i brevlådan. Ingenting som inte gick att lösa dock, men igår kväll kändes det ändå inte bra. Visserligen blev vi avlösta i köket, men det var mycket som skulle ha förberetts innan som vi inte hade riktigt koll på. Just tisdagskvällarna är det mycket som skall fixas, men i och med att jag har spelat tidigare tisdagar så har jag inte riktigt kommit in i rutinerna. Och det märktes nu när både Johanna och Isabell hade gått hem tidigt. Fredrik och jag glömde bort flera viktiga saker p g a att vi hade tankarna på uppträdandet. Dessutom skulle jag, till råga på allt, sköta ljudet också...suck! Det är inte bra att sitta på flera hästar samtidigt; det fick jag verkligen erfara nu.
Vårat framträdande gick dock bra, och jag tror (hoppas) att det flöt på i köket också trots våra missar. Men jag kände mig inte nöjd när jag åkte hem. Jag blir så arg på mig själv när jag glömmer bort saker eller gör fel. Men som min sambo så klokt sade till mig:
"Du har ju faktiskt inte jobbat där så länge ännu!"
Men jag vill kunna allting perfekt på en gång. Jag vill inte hålla på och dabba mig! Sådan är jag och det sitter väl i sedan skolåldern. Man skall vara perfekt...
Lite stolt är jag ändå över mig själv ändå. Jag vågade mig faktiskt på lite mellansnack igår även om det inte var något märkvärdigt. Men jag öppnade i alla fall munnen! Jag var ju lite ängslig för att behöva stå på scenen själv från början, men nu behövde jag ju inte det när Fredrik kom med. Men "snack-biten" åkte jag på ändå, men det kändes inte så farligt. Efter igår kväll så tror jag faktiskt att jag skulle våga ställa mig och köra solo. Kanske jag skall göra det den 15 juli; det är min sista spelkväll på Tunaåstrand. Jag skall verkligen fundera...
intressant.se
Smådeppigt
Idag har det varit en bra dag på jobbet, med precis lagom mycket att göra. Fick mycket gjort utan att det kändes stressigt, och vi hade en strid ström med kunder som handlade friskt. Det gick både hembakat och glass i stora mängder.
Så egentligen borde jag känna mig riktigt nöjd faktiskt. Men det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig lite smådeppig ikväll. Och detta trots att jag har fått fason på min dator igen. Den har bara rasslat och uppfört sig konstigt. Väldigt drygt har det varit. Men igår kom jag på vad som var felet och nu fungerar den som den skall igen.
Så när jag kom hem satte jag mig och spelade "Morrowind" en lång stund, vilket kändes bra. Roligt när det fungerar och man slipper sitta och svära över att spelet hänger sig eller inte flyter på som det skall.
Ändå känner jag mig lite moloken ikväll. Det är ingenting som jag kan sätta fingret på; bara en känsla och det kan vara nog så jobbigt. Sambon jobbar, och det gör väl sitt till. Det är inget kul att vara ensam.
Men nu skall inte det här bli ett "Oj! Vad det är synd om Mats ikväll"-inlägg så jag skall genast sluta upp att gnälla. Istället skall jag hoppa upp på cykeln och ge mig iväg ner till affären och handla lite. Då blir jag kanske på lite bättre humör. Kanske de har någon rolig film också; jag skall kolla...
intressant.se
Så egentligen borde jag känna mig riktigt nöjd faktiskt. Men det gör jag inte. Tvärtom känner jag mig lite smådeppig ikväll. Och detta trots att jag har fått fason på min dator igen. Den har bara rasslat och uppfört sig konstigt. Väldigt drygt har det varit. Men igår kom jag på vad som var felet och nu fungerar den som den skall igen.
Så när jag kom hem satte jag mig och spelade "Morrowind" en lång stund, vilket kändes bra. Roligt när det fungerar och man slipper sitta och svära över att spelet hänger sig eller inte flyter på som det skall.
Ändå känner jag mig lite moloken ikväll. Det är ingenting som jag kan sätta fingret på; bara en känsla och det kan vara nog så jobbigt. Sambon jobbar, och det gör väl sitt till. Det är inget kul att vara ensam.
Men nu skall inte det här bli ett "Oj! Vad det är synd om Mats ikväll"-inlägg så jag skall genast sluta upp att gnälla. Istället skall jag hoppa upp på cykeln och ge mig iväg ner till affären och handla lite. Då blir jag kanske på lite bättre humör. Kanske de har någon rolig film också; jag skall kolla...
intressant.se
tisdag 1 juli 2008
"Titanic" och boken som skrevs 1898
Som de flesta vet så sjönk Titanic på sin jungfruresa 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg som rivit upp hennes ena långsida. Hon tar med sig de flesta av sina passagerare i djupet då det inte finns tillräckligt med livbåtar åt alla. Olyckan skedde en kall natt i april. Titanic var världens största fartyg, och med det sätt som hon var konstruerad ansågs hon vara osänkbar.
Fjorton år tidigare skrevs en bok som handlar om ett fartyg som på en av sina första resor kolliderar med ett isberg som river upp hennes ena långsida. Hon sjunker och tar med sig de flesta av sina passagerare i djupet då det inte finns tillräckligt med livbåtar. Olyckan sker en kall natt i april. Fartyget var världens största och med det sätt som hon var konstruerad ansågs hon vara osänkbar.
Fartygets namn var Titan...
Boken hette "Titanens undergång" och skrevs av sjömannen Morgan Robertsson. Om du vill läsa mer om Titanic och Titan och den spännande och kusliga historien kring boken och verkligheten så kan du göra det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)