Mobile blogging

Vilken härlig dag! Solen skiner och det är sommar igen! Sitter på bussen och bloggar från mobilen; dumt och dyrt men vill bara kolla om det går. *skrattar*

Jag är på väg in till stan för att öva med en kompis, och efter det skall jag öva med en av mina körer. Till hösten skall jag verkligen sanera bland mina fritidssysselsättningar. Man kan inte hålla på med hur mycket som helst; det är bara att inse. Det har funkat nu, så länge jag är arbetslös alltså, men jag har ju märkt att det är svårt att hålla många bollar i luften samtidigt. Det är ju mer än en gång som saker och ting har kolliderat med varandra t ex. Hmm...

Dessutom känner jag att det är svårt att fokusera när man har flera saker på gång samtidigt. Man kan inte uppbåda samma energi hela tiden. I våras kände jag när vi höll på med Drömfabriken (min barnteatergrupp) och deras uppsättning av "Det blåser på månen", att jag inte hade den energi som jag behövde för att genomföra projektet på ett, för mig, tillfredsställande sätt och det var en väldigt jobbig känsla. Och samtidigt nyttig läxa. Och jag vet att inför hösten kommer jag behöva ännu mera energi för att genomföra nästa uppsättning med den gruppen. Därför måste jag sålla bland mina åtaganden. Och det är bara att börja välja vad som skall få stryka på foten. Det är inte lätt när man tycker att allting är så roligt...

När jag började skriva det här inlägget så satt jag på bussen in mot stan, men det gör jag inte längre. Det var igår det! Jag hann aldrig skriva färdigt och det har hunnit bli fredagen 30 maj nu och jag sitter vid min dator och skriver. Men nu vet jag att det fungerar att blogga via telefonen också, och det kan ju vara bra att känna till. Och nu skall jag gå och se om kaffet är färdigt, och så skall jag ta itu med disken i köket och gå ut med soporna. Intressant va! *skrattar*

Vi får se om det kanske blir ett inlägg till till kvällen...

"Låt bloggen forma dig!"

Oj! Det har gått tre dagar utan att jag har skrivit någonting i bloggen. Fast egentligen skrev jag ett inlägg i måndags som jag tog bort sedan. Jag kände att jag lämnade ut min sambo i det och det gjorde att jag valde att radera det. Någonstans måste man dra gränsen...

Upplever att jag har hamnat i en rätt märklig period just nu. Det händer ingenting i mitt liv! Inte så att jag lider av det på något sätt, men det kunde ju vara lite mer att göra än vad det är om jag säger så. Det beror säkert på att sommaren närmar sig och ens vanliga sysselsättningar, såsom teater och körer, gör uppehåll och då uppstår det naturligtvis ett stiltje också i ens vardag. Det är nog därför jag inte har skrivit någonting i bloggen också, för jag har helt enkelt ingenting att skriva om.

Och var någonstans går gränsen för bloggen egentligen? Hur personlig vill man bli med sina läsare, och hur mycket vill man lämna ut av sina innersta funderingar? Jag har inget bra svar, men det är intressant att tänka på.

Att bara sitta och skriva om sin vardag är ju kanske inte så himla roligt, och det kan inte vara så kul för ens läsare att läsa om heller. Att nurseblog, och andra som känner mig, kan tycka att det är roligt att läsa kan jag förstå, men för en person som aldrig träffat mig kan väl inte mitt liv vara så spännande att man följer min blogg dag efter dag...

Jag önskar att jag hade förmågan att hitta ett sätt att skriva som väckte folks intresse och där jag kunde förmedla någonting också. Jag vet inte hur jag skall förklara vad jag menar, men så mycket kan jag säga att jag ännu inte har gjort det. Men jag kommer fnula vidare på det här och så får vi se vad det blir.

Min pappa sade en gång i något sammanhang: "Låt Ordet forma dig", och nu säger jag så här till mig själv: "Låt bloggen forma dig"! Och med det menar jag helt enkelt att man får utvärdera sig själv, läsa sina inlägg, behålla det som var bra och rata det som var mindre bra, och till sist kanske man hittar en form och en stil som kan bli det jag strävar efter. Nu har jag blivit sådär flummig igen, så nu är det dags att sluta skriva innan det blir för krångligt för mig själv också. *garvar*

Släktträffen i Stockholm

Det har varit en härlig helg, fylld till bredden med händelser.

I lördags morse satte jag och min sambo oss på tåget mot Stockholm. Nu skulle det äntligen bli släktträff i Stockholm. Som ni redan vet så skulle mitt band komma med och uppträda och ungefär samtidigt som vi åkte iväg från stationen i Borlänge så startade de andra bandmedlemmarna sina resor också. Fast de åkte med bil. Våran basist, Jorma, hade dessutom sina två barn med sig, så det var proppat i bilarna med folk och ungar. Jag är glad att vi åkte tåget istället. Det är mycket skönare. Jag får dessutom lätt huvudvärk när jag åker bil.

Vid 11.00 var vi framme där mamma bor och nu vidtog ett bärande och släpande. Alla saker skulle baxas upp till den lilla salen där vi skulle spela. Det tog sin lilla tid men till sist var allt på plats och riggat. Medan vi soundcheckade började släkten anlända och stod nu och kollade lite nyfiket på oss. De ville väl se vad jag går för...

När vi testat ljudet färdigt sade mamma att nu var det dags för mat och vi troppade alla iväg ner till matsalen. Kött och fisk stod tydligen på menyn, medan Rosali och jag som är vegetarianer fick någonting som skulle föreställa sojabitar eller vad det nu var. Vi tittade lite misstänksamt på det som låg på våra tallrikar och jag stoppade en bit i munnen. Jodå, det var väl ok, men när man började närma sig tredje biten så smakade det inte lika gott längre. Sojabitar har en konstig, inneboende smak som slår igenom när man ätit flera tuggor. Jag brukar inte lämna mat men den här gången gjorde jag det. Fast jag åt nogsamt upp allt annat på tallriken, men sojabitarna fick ligga kvar...! Jag tror att Rosali gjorde likadant.

När jag ätit färdigt gick jag och satte mig hos min f d svägerska och bytte några ord med henne. Hon har varit gift med min äldre bror och de har väldigt bra kontakt idag. Därför var det roligt att hon var med på festen. Hon är så trevlig! Vi tog en kopp kaffe tillsammans och satt och pratade bort en stund. Hon berättade att huset som hon och brorsan byggde en gång i tiden var till salu igen och att hon varit ute i området och tittat lite tillsammans med min brorsdotter. Själv har jag många glada minnen därifrån, mysiga jular och härliga somrar. Det var en lycklig tid...

När kaffet var urdrucket var det dags för mitt band att spela. Släkten hade bänkat sig längst bak i salen som raskt fylldes på av de boende i huset. Mamma bor alltså i ett äldecentrum och det var hyresgästerna där som nu skulle komma och lyssna på oss. Salen blev snabbt full och snart drog vi igång vårat program, som visade sig bli mycket uppskattat. De boende gav oss många lovord efteråt och jag tror att släkten tyckte om oss också. Jag och basisten var dock måttligt nöjda med våra insatser. Det var mycket som hade gått fel både från hans och min sida. Men så är det; vissa dagar går det inte alls. Även fast man vet precis hur man skall spela så är det som om händer och fingrar lever sitt eget liv och mest av allt vill trycka på tangenter som man inte alls tänkt spela på. Själv tror jag det berodde på att vi först hade rest i flera timmar och sedan riggat, för att därefter äta och sedan spela. Det kan omöjligt bli bra då. Man hinner ju inte slappna av och ladda alls inför spelningen. Med facit i handen kan jag nog säga att vi skulle hoppat över lunchen och använt den tiden till att spela ihop oss istället. Då hade det kanske gått bättre. Det är något att tänka på inför kommande spelningar.

Därefter blev det kaffe i trädgården och mera umgänge. Jag har en halvbror också och nu passade jag på att prata lite med hans dotters kille. Det visade sig att han också är musikintresserad och vi bytte lite erfarenheter med varandra. Kul! Det är inte många i min släkt som vill prata musik annars.

Det dumma med släktträffar är att man aldrig hinner prata så mycket som man skulle vilja med alla. När man dessutom har vänner med, i det här fallet mina bandkompisar, så blir det ännu svårare för man känner ju att man vill vara med dem också. Så det blev lite si och så med släktumgänget för min del känner jag - och plötsligt var det dags att skiljas för alla hade lång väg hem igen. Det är ju ingen mer än min mamma och bror som bor i Stockholm. Jag och min sambo skulle dock sova kvar, och det gjorde mitt band också. Jorma och hans barn fick låna en uthyrningslägenhet i mammas hus, medan Rosali hade ordnat boende hos en kompis åt henne och Per.

På kvällen bänkade sig jag, min sambo och mamma framför TV:n för att se melodifestivalen. Jorma och hans barn kom också upp och gjorde oss sällskap, medan Rosali och Per åkte in till stan och gick på krogen. Det var tänkt att vi alla i bandet skulle ha gjort det från början, men så blev ju Jorma tvungen att ha med sig sina barn och jag och min sambo var så slut efter dagens händelser att vi inte orkade med något sådant. Rosali var nog lite besviken på oss.

Besvikna blev vi också när omröstningen i Melodifestivalen var över och det visade sig att Sverige landade på en 18:e plats. Så dåliga var vi väl i alla fall inte? "Hero" är en riktigt bra låt och Charlotte Perelli gjorde mycket bra ifrån sig, men någonstans kände jag ändå att numret var lite väl proffsigt och jag undrar om det inte blev så proffsigt att det inte berörde till sist. Kan det ha varit det det berodde på? Inte för att jag bryr mig, men då jag är musikintresserad så är det kul att spekulera.

Dagen efter blev det frukost i mammas kök i tre sittningar. Först smög mamma upp och åt lite själv, sedan åt jag och min sambo tillsammans med Antti och hans barn, och när det visade sig att Rosali och Per inte hade fått någon frukost där de bodde så hamnade de också vid mammas bord. Så kan det gå!

Därefter åkte alla i bandet hem och jag och min sambo passade på att göra stan innan det var dags för oss att kliva på tåget. Säga vad man vill men nog är X200 härliga tåg, och den här gången hade vi turen att få åka sådana tåg i båda riktningarna. Sämre kan man ha det.

Det var jätteskönt att komma hem och återstoden av kvällen satt sambon vid sin dator medan jag spelade Xbox med mig själv. Har börjat spela "Grand Theft Auto 3" nu och det är riktigt, riktigt kul. Ett spel man fastnar i...haha

Kisse

Det här är våran lilla kisse. Eller rättare sagt: var våran lilla kisse. Han gick bort från oss för lite mer än en månad sedan. Jag har nämnt honom här på bloggen förut, men jag har inte berättat om honom fullt ut ännu. Att jag vill göra det just idag beror på att jag har suttit och hållit på med bilder i min dator, och där har jag flera stycken av honom så det har ju blivit att man har tittat lite extra på dem. Jag började fotografera honom när vi hade fått reda på att han var väldigt sjuk och att vi inte skulle få ha honom kvar så länge till. Idag är jag oerhört glad att jag har de bilderna kvar...

Kisse kom till oss för fem år sedan från Katthemmet i Kvarnsveden. Då var han fem år gammal. En god vän till oss arbetade där då och tog oss med dit en kväll för att vi skulle få välja en katt åt oss. Jag hade haft en katt innan i nästan 14 år som hette Basse som gått bort i mitten på sommaren. Nu var det augusti och både jag och min sambo kände att nu var det dags för en ny kisse.

Att välja katt är ju alltid svårt, och det blir ju inte lättare när man har hur många som helst att vraka emellan. Vi gick runt där och tittade och pratade med de olika kattorna, men där fanns ingen som man kände att: "Wow! Den där vill jag ha!" De var ju alla väldigt fina, men man fick inte den där kontakten med dem, så till sist gav vi upp. Vi tänkte precis säga till våran kompis att vi ville komma tillbaka någon annan dag istället när han ropade inifrån kontoret: "Men här inne sitter en katt till!"

När vi kom in på kontoret låg Kisse på en hylla och när han såg oss så satte han sig upp och sade: "Mjau!" I det ögonblicket bestämde jag mig; där har vi kissen!

Det blev fem glada år tillsammans med Kisse; ja, egentligen döpte vi honom till Tjabo men det namnet använde vi aldrig. Det blev bara Kisse. Han var en mycket personlig kisse med väldigt bestämda åsikter om saker och ting. Många roliga idéer hade han också som inte går att skriva ner här; det skulle ta alldeles för lång tid. Men det dröjde inte länge förrän vi älskade honom jättemycket, och vi kände, både jag och min sambo att Kisse älskade oss tillbaka - mycket!!!

Men i april-maj någon gång, förra året, blev Kisse plötsligt jättesjuk en dag när jag var ensam hemma. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var allvarligt och jag kastade mig på telefonen och ringde min sambo som kom hem i ilfart. När vi kom till veterinären så visade det sig att Kisse hade lungödem till följd av ett hjärtfel; hans hjärta växte på honom och det skulle inte dröja särskilt länge förrän vi inte hade någon kisse längre. Veterinären trodde då att det rörde sig om veckor, kanske månader - men i slutändan visade det sig att vi fick behålla honom i över ett år. Kisse fick gå på Furix, ett urindrivande medel för att undvika lungödem igen, och när veterinären fick höra att han fortfarande levde så började de att kalla honom för Mirakelkissen. =)

Vi visste, både jag och min sambo, att Kisse kunde dö närsomhelst. Hans hjärta kunde lägga av knall och fall bara - och det var just så det blev också. Den sista morgonen vaknade vi som vanligt. Kisse satt upp i sängen och var precis som han brukade vara. Den här morgonen ville han dock inte ha mat; han skulle ut först. Min sambo åkte iväg till jobbet och jag satte mig och drack kaffe och slötittade på någon DVD. Av någon anledning blev jag på jättegott humör av filmen och jag tänkte sätta mig vid datorn och börja arrangera musik. "Men först skall jag springa ner och lägga in mera ved i pannan i källaren" tänkte jag och skyndade ner för trappan.

När jag öppnade ytterdörren tittade jag efter Kisse som jag alltid gjorde. Han var inte på trappen som han brukade, och jag lät blicken vandra över gården. Jag såg honom direkt där han låg under busken vid husgaveln - och jag förstod ögonblickligen att han var död; det var ingen tvekan om den saken. Men jag har fortfarande väldigt svårt att acceptera det. Jag vet inte varför. Kanske berodde det på att allting skedde så hastigt; jag vet inte. Vi visste ju att det skulle hända förr eller senare, men det blev ändå så chockartat. När min förra katt dog så var det på ett annat sätt. Han fick cancer och på honom märktes det att han blev sämre och sämre, men på Kisse så gjorde det inte det. Visst, han fick lungödem några gånger och han fick lite svårare att andas vartefter tiden gick. Men i övrigt var han pigg och rask och det märktes inte på honom alls att han var dödssjuk.

Vi begravde honom en stund senare när min sambo kom hem från jobbet. Våran grannes katt, Kisses bästa kompis, var lustigt nog också med då. De brukade leka tillsammans då och då, men emellanåt så kunde de fläta till varandra. Ibland var det hon som var sursint, ibland var det Kisse som var avig. Men i grund och botten tyckte de om varandra, och kunde till och med sova tillsammans när det ville sig.

Efter Kisses bortgång har det varit så tomt och tyst i huset. Tänk vad en liten katt kan ta stor plats! Fastän vi älskade honom så mycket så dröjde det inte länge förrän både jag och min sambo började prata om att skaffa en ny. Det är nog bara så att det skall vara en kisse i det här huset. Och nu blir det ju inte bara en - det blir två; Einar och Agda! Jag vill åka och hälsa på dem snart igen och fotografera och filma dem, så att man har det kvar sedan när de blir stora. Det skall bli så roligt när de kommer i augusti...

Men våran Kisse kan de inte ersätta. Det finns bara en Kisse! Likaväl som det bara kommer finnas en Einar och en Agda.

Kvällsfunderingar

Det har varit en händelselös dag idag. Har faktiskt inte gjort någonting av vikt och värde, och det känns ju inte särskilt bra.

Och vad skall man då fylla sin blogg med när man inte har någonting att skriva om? *garvar*

Dagens stora insats var ett besök på resecentrum där jag köpte två biljetter till Stockholm, så att sambon och jag kan åka ner till släktträffen och spelningen på lördag, samt hem igen på söndag. Det blir X2000 i båda riktningarna vilket är lite kul. Det var längesedan jag åkte ett sådant tåg.

När jag kom hem igen så hamnade jag framför datorn en stund och sedan blev det DVD-time i soffan igen. Den här gången var det den svenska rysaren "Strandvaskaren" som rullade, men det slutade med att jag lurade till där jag låg. Inte på grund av att filmen var tråkig; den är tvärtom riktigt bra, men dels har jag sett den förut och sedan blev jag bara så sömnig.

Sedan ringde Nurseblog och vi pratade bort en stund med varandra. Detta samtal väckte många intressanta funderingar kring det här med att blogga, och hon gav mig en hel del att tänka på. Framför allt det här med hur man kan uppfatta det någon skriver, när man inte ser personens ansiktsuttryck. Nedskrivna ord är något helt annat än ord som talas. Känner att jag har svårt att få fram hur jag menar nu, så det är lika bra att jag slutar här innan jag trasslar in mig i någonting som jag inte kan krångla mig ur sedan. Men jag skall defintivt fundera vidare på det här själv. =)

Nu skall jag gå och plocka lite i köket innan sambon kommer hem. På TV:n rullar Schlagerfestivalen; skall bli spännande att höra hur det går för Perelli. Nog går hon väl vidare i alla fall...? =)

Trött...

Riktigt trött känner jag mig ikväll, men nöjd också. Har fixat undan en hel del saker idag som har legat över mig en tid.

Repade med Maria och Linn (från "Grease") nu på eftermiddagen och det gick jättebra. De är så duktiga bägge två, men det är en svår duett de har fått på sin lott. Men vi stretade på där i en och en halv timme ungefär och innan vi skiljdes åt så tog de sig igenom den. Bra jobbat! Vi övade inte bara denna duett utan hann även med att titta på deras solosånger, samt sätta en av Linns låtar som vi inte hunnit titta på ännu.

När repet var slut så sprang jag iväg till Missionskyrkan för att ha möte med ledningen för ett café som heter Tunaåstrand där jag skall få jobba under juni och juli nu i sommar. Det var min anställning där som mötet handlade om och vi hann dryfta en hel del under en timme. Sedan skjutsade en av mötesdeltagarna mig hem.

Och här hemma väntade ett tomt hus på mig. Sambon jobbar kväll och kommer inte hem förrän mitt i natten. Saknaden efter Kisse kändes i hela huset när jag stack nyckeln i dörrlåset. Inom mig hörde jag ljudet av hans tassar i trappan - men där kom förstås ingen kisse...

Så jag kröp ihop i soffan och pluttade in en DVD som jag hyrt. Det var en nyinspelning av den gamla klassikern "Halloween"; en av mina favoritfilmer (den gamla klassikern alltså) så förväntningarna var höga. Jag väntade mig absolut ingenting av den, men nu måste jag faktiskt säga att den var mycket, mycket bättre än jag trodde. Väldigt välgjord och riktigt spännande och jag kan varmt rekommendera den. Bättre än mycket som görs i genren idag måste jag säga.

När jag hade tittat färdigt på filmen började telefonen att ringa, men det var inte min sambo som jag hade hoppats utan några vänner från kyrkan. Och när jag hade pratat färdigt med dem så var det dags att fixa lite middag...

...och sedan hamnade jag här, och nu undrar jag som mest hur jag skall kunna hålla mig vaken tills min sambo kommer hem. Misstänker att jag kommer hamna framför X-boxen så småningom; den är ett bra sätt att hålla sig vaken på - och tiden går ju fort också när man spelar. Men först tror jag att jag skall brygga mig en kopp kaffe. Då blir jag lite piggare också. :)

Vilken härlig dag!!!

Åh, vilken härlig dag det blev igår! Trots att den började lite segt så blev det ett ordentligt uppsving sedan.

Vid 14.30-tiden så åkte jag in till stan tillsammans med min sambo som släppte av mig vid Kupolen. Väl där gick jag och tog ut pengar för att sedan knalla in i en av spelbutikerna för att handla lite. Mitt och sambons spel tog ju slut häromkvällen och nu var det dags att kolla in om det fanns något nytt som vi kunde sätta tänderna i. Efter att ha tittat runt lite så bestämde jag mig för två stycken som såg ut att passa oss.

När jag kom ut igen så stod regnet som spön i backen. Det riktigt haglade, men som tur var så var det bara en skur och jag kunde snart promenera iväg upp till Missionskyrkan där jag skulle träffa Maria. Jag var i god tid och satte mig och övade lite medan jag väntade. Så småningom kom Maria i alla fall och vi provade att sjunga igenom sången som vi skall framföra på bröllopet 6 juni. Den satt som en smäck direkt utan problem. Medan vi övade kände jag att det skulle ju vara perfekt om Rosali, som är med i mitt band, kunde vara med och spela tvärflöjt vilket Maria också tyckte var en bra idé. Vi använde resten av tiden till att se över ett program som vi skall framföra på Gullnäs i Falun längre fram i sommar.

När en timme hade förflutit öppnades dörren och två fjärdedelar av mitt band kom inklivande. Det var Rosali och Per och de började plocka fram instrument och noter medan jag och Maria sjöng färdigt sången vi höll på med. Vi passade sedan på att fråga Rosali om hon kunde vara med och spela på vigseln vilket hon trodde att hon kunde. Härligt; det kommer att bli jättefint!
När Maria hade gått körde vi igenom det vi kände att vi behövde öva på inför spelningen i Stockholm på lördag, och det gick jättebra. Vi var verkligen effektiva och hann med allt det som vi ville träna på. Det är lätt att flumma ur när man övar men den här gången var vi verkligen koncentrerade.

17.30 bröt jag upp för att hinna med lite middag innan det var dags att skena iväg till dagens sista rep med musikalen. Jag har inte berättat tidigare här att jag är sångansvarig på Borlänge Musikteaters uppsättning av "Grease" 2008 och nu var det dags för ett tretimmars-rep med allt vad det innebär. Borde varit ganska trött efter två och en halvtimmes rep med Maria och mitt band, men jag var förvånansvärt pigg och de tre timmarna flög iväg som en dans. Ensemblen var jätteduktig och allt flöt enligt det schema som jag hade gjort upp, så jag kände mig jättenöjd när jag knallade tillbaka till Missionskyrkan för att vänta på min snälla sambo som lyckats krångla sig loss från sitt jobb för att komma och hämta mig vid 22.00.

När vi kom hem satte vi oss och prövade de nya spelen, men vi blev besvikna då bara det ena var ett spel som man kunde multiplayer-läge. Ändå stod det på baksidan att man skulle kunna vara två. Hmm...

Hann aldrig kolla upp mitt mailkonto igår. Får se om jag orkar ta itu med det idag.

Nu är jag här totalt! =)

Nu har jag flyttat in totalt här på Blogger. Efter att ha kört paralellt med MySpace ett tag, så kände jag igår kväll att jag bara vill fortsätta blogga här framöver. Så efter lite pyssel här på morgonkvisten så är min tid på MySpace all. Frid över mitt borttagna kontos minne. *garvar*

Men innan jag tog bort kontot så flyttade jag över alla mina MySpace-blogginlägg hit så nu har ni, mina kära (eventuella) läsare, lite att ta igen. Jag går och tar en kopp kaffe medan ni läser ikapp.

*vinkar*

Det kunde man ju räknat ut med tårna!

Bara en kort stund efter att jag skrivit färdigt mitt förra blogginlägg så stod regnet som spön i backen, vilket gör att jag nog inte vågar satsa på cykeln ikväll. De skumma molnen på himlen gör mig osäker, även om det inte regnar just nu. Hur skall jag göra? Jag undrar om min sambo känner för att smita tidigare från sitt jobb ikväll - om han nu kan det förståss...!

En ny dag...

Idag var det inte roligt att vakna. Hade ont bak i nacken, och när jag får ont där så strålar det upp i huvudet så det känns nästan mer som huvudvärk än nackverk. Inte kul!

Det blev dock genast bättre när jag masade mig upp ur bingen; nu låter det som att jag var halvt döende här men så illa var det ju inte. När jag väl fått i mig två koppar kaffe och några Ipren så var det fart på gubben igen, och tur är väl det med tanke på hur dagens program ser ut...

6 juni skall jag sjunga på ett bröllop tillsammans med en kompis och vi skall repa inför det kl. 15.00 idag. När det är färdigt så skall jag repa tillsammans med mitt band inför helgen i Stockholm. 16.00 skall vi börja och som tur är skall vi öva på samma ställe som "bröllopskompisen" och jag, så jag behöver inte flytta på mig. När vi är färdigrepade runt 18.00 är det bara att galoppera iväg för att ha musikalrep fram till 21.00 - så det blir en intensiv, men rolig kväll.

Men nu kom jag just på att jag inte har en aning om hur jag skall komma hem efter allt övande! *skrattar* Min sambo jobbar ju kväll och kan inte hämta mig, och jag kan inte fråga någon ur ensemblen för det är ingen av dem som kör bil. Så nu har jag något att fundera på. Jag skall bli skjutsad in till stan av sambon; undrar om vi kan ta med min cykel då? Då kan jag ta mig hem själv. Det måste nog bli så. Jag hoppas att det, någorlunda, fina vädret håller i sig och att det inte blåser alltför mycket. Då kan det bli en fin tur hem.

Har ju lovat att berätta vidare om mitt mailkonto, och nu på morgonen satte jag mig vid datorn och provade att mata in mina kontouppgifter för att se om kontot hade kommit igång igen.

Det hade det inte!!!

Den glada flickan på Telia Kundtjänst var lite för optimistisk i fredags när hon lovade att det skulle fungera fr o m idag. Så nu blir det väl en ny sväng med dem idag för att försöka få igång eländet igen. Vad hopplöst det känns när de säger att: "Nu har jag satt igång det, och det kommer funka fr o m måndag" och så gör det inte det! Då undrar man ju om de ens har försökt sätta igång det, eller om de bara säger så för att bli av med en, då de inte själva vet hur de skall få fart på det. De kanske hoppas på att kontot skall starta upp sig självt igen!

Nåja, det blir nog några fler blogginlägg om det här framöver innan den här historien är ur världen. Men det är ju bra i och för sig. Då har jag ju någonting att skriva om. Ingenting ont som inte har något gott med sig.

En trevlig söndag - trots snön...

Det var en trevlig dag igår, fylld med mycket skoj.Först var jag på en musikalrepetition, och därefter var det bara att kasta sig in i en bil och susa iväg till nästa repetition tillsammans med mitt band. Vi skall ju spela i Stockholm nästa helg och nu behövde vi öva lite inför det.

Övningen gick jättebra. Tyvärr var det dock lite för kort tid för att vi skulle hinna vara så noggranna som vi skulle velat vara. Men det blev bra ändå och det kommer säkert gå fint på lördag. Tyvärr kommer min brorson inte med. Det var tänkt att han skulle ha spelat lite tillsammans med oss, men hans skola har satt käppar i hjulet och han kommer inte loss. Alla skolor har ju så mycket nu i maj som de skall hinna med innan sommarlovet, så jag förstår att han inte kommer loss. Tråkigt för mamma; hon hade glatt sig så inför den här festen, och hon vill ju att alla skall vara med. Men det är ju alltid så när man samlar många människor; det är alltid någon som inte kan. Den här gången var det min brorson...

När jag kom hem efter övningen var min sambo inte hemma, så jag satte mig i sängen och spelade lite TV-spel i min ensamhet. När sambon kom hem sedan så fortsatte vi spela tillsammans och där blev vi sittande några timmar. Det är så himla kul att spela spel, och ännu roligare är det när man spelar tillsammans. Spelet vi har är snart slut, så jag måste ge mig ut och se om jag kan hitta något som vi kan fortsätta med sedan. Vore roligt om man hittade något riktigt bra. Kanske du som läser det här kan ge något bra tips. Konsolen vi har är en Xbox. Inte 360 dock...I morgon (läs "måndag") får vi se hur det går med mitt nersläckta mailkonto.

Nej se, det snöar!

Och så var vintern tillbaka igen!!!

Våren försvann lika snabbt som mitt mailkonto, och här sitter vi nu i stugan medan snöflingorna dalar ned utanför fönstret. Stämningsfullt; det är bara julgranen och glöggen som fattas.

Dagen har förflutit i ganska lugn och skön mak. Spelade på begravningen på förmiddagen och det gick jättebra. Jag var inte ett dugg nervös, vilket kanske berodde på att jag fick sitta på en orgelläktare den här gången. Då ser man inte församlingen och de ser inte en själv heller. Skönt! Man kan låtsas att man är ensam i hela kapellet och sitter och spelar för sig själv. Det var lite pirrigt när vi kom till utgångsmusiken - men den gick bra den också och jag kände mig nöjd efteråt. Hoppas att familjen var det också...

Därefter åkte vi hem och sedan har vi bara slöat resten av dagen. Skönt! Jag sov en stund när vi kom hem, men nu känner jag mig faktiskt trött igen fastän klockan bara är 18:30. Det måste bero på vädret tror jag.

I morgon skall jag öva med mitt band så då hoppas jag att jag är piggare. Nästa helg skall vi åka ner till Stockholm och spela på äldreboendet där min mamma bor. Det skall bli kul. Mamma har samlat alla till en släktträff och när jag fick veta det så föreslog jag att mitt band skulle komma och spela - och nu blir det så. De som bor i huset får förståss också komma och lyssna så vi hoppas på en ganska stor publik. Vi får väl se hur det blir.

På kvällen sedan så går vi nog ut och gör stan; det beror förståss på väder och vind till stor del. Är det sådant väder som idag så är det ju inget kul, men vi får se. Jag skulle vilja gå på Gröna Lund för det är så längesedan jag var där. Sex år faktiskt. Jag älskar att åka karusell och ännu roligare är det om man är ett gäng som går dit. Hoppas...! Annars är det roligt bara att gå ut och ta en öl och sitta och snacka. Vi får se vad det blir. Vi kanske bara är så trötta efter resa och spelande att vi inte orkar göra någonting.

Skall kanske laga lite mat nu, eller kanske min sambo och jag sätter oss och spelar TV-spel en stund. Vi har nästan kommit till slutet på ett spel som vi spelar tillsammans så det är den spännande upplösningen som hägrar. Hihi!

...och vart tog mitt mailkonto vägen då?

I förrgår slutade mitt mailprogram att fungera. Rättare sagt; en av mina mailadresser (naturligtvis den jag använder mest) slutade att fungera. Jag lade ingen större vikt vid det just då. Datorer får ju för sig saker och ting ibland, och jag var övertygad om att det skulle komma igång om ett tag igen.

Det gjorde det inte!

Idag insåg jag att ingenting kommer hända om inte jag ser till att det gör det, så jag började nagelfara mailprogrammet för att se om någonting hade hänt här eller där; om någon inställning hade ändrat sig själv eller så.

Det hade det inte!

Så jag lyfte luren och ringde till Telia Support för att kolla om någonting hade hänt hos dem som gjorde att ingenting hände hos mig.

Det hade det inte!

"Så vad är problemet?" undrade jag. Efter att ha fått veta att jag måste ändra mitt lösenord på något som den glade Telia Support-anställde kallade "Mina Sidor" på nätet så satte jag igång med det.

Det var inte lätt! För att få "Mina Sidor" att fungera krävdes det både kraft och tålamod från min sida. Jag hade nämligen aldrig loggat in där förut och nu krävdes det att jag skulle aktivera mitt konto. Till slut, efter lite svordomar och trassel med aktiveringskoder, så kom jag dock in på sidan. Nu skulle jag administrera mitt mailkonto!

Det var då jag började inse en sak. Jag hade inget mailkonto att administrera!!!

"Men så kan det väl ändå inte vara" tänkte jag. Men si det kunde det. Efter några turer med Telia Support och Kundtjänst, så stod det klart för mig att mitt mailkonto, av någon underlig anledning, hade blivit nersläckt, antingen av någon övernitisk Telia-anställd, eller av någon dator som fått för sig att det inte skulle finnas kvar längre.

Varför händer sådant här mig? Varför blir just mitt mailkonto nersläckt? Jag menar hur många mailkonton finns det om man tänker efter, och av alla dem är det just mitt som stängs av! Ja, jag vet att du garvar nu, Nurseblog; nu är det sådär igen! Varför drar du och jag till oss sånt här?

Det var ju typiskt att det skulle hända just nu när jag verkligen behöver mitt mailkonto. Eller så är det så att jag alltid behöver det, men märker just nu hur mycket jag verkligen behöver det.

Nu hoppas jag att det skall fungera på måndag igen. Det lovade i alla fall den glada flickan på Kundtjänst - men det tror jag först när jag ser det...

Hur det kan gå när jag spelar på en vigsel

Idag har jag varit duktigare än igår, men så har jag inte haft huvudvärk heller. Fast egentligen var det en sanning med STOR modifikation; jag hade inte så himla ont i huvudet...

Förvånade mig själv med att plocka fram dammsugaren på eftermiddagen och städa av större delen av det övre våningsplanet i vårat hus. Satte på musik medan jag dammsög och gick runt här och sjöng samtidigt. Det var riktigt roligt faktiskt! Blev på riktigt gott humör av detta så jag kanske fortsätter med bottenvåningen i morgon. Vem vet?

Ikväll skall vi iväg till våran kyrka och fortsätta städa där. Hela församlingen hjälps åt med detta och vi är indelade i olika team som ansvarar för olika veckor. De där kvällarna brukar vara riktigt trevliga och det går ju fort när man hjälps åt. Skall försöka hinna med att öva lite orgel också. Jag skall nämligen spela på en begravning på lördag, och det är en psalm som jag behöver öva in tills dess. Och nu minns jag inte vad det var för nummer på den där psalmen, eller vad den hette...! Typiskt mig. Jodå, jag minns på ett ungefär vad det var för nummer och kan nog leta mig fram till den när jag kommer till kyrkan. Det blir i alla fall en lättjobbad begravning för min del. Kunde faktiskt allting som önskats redan och det är bara denna psalm som jag behöver öva in. Skönt när det är så.

Det blir den första begravningen jag spelar på faktiskt. Har bara spelat på en tidigare, och det var när min sambos mormor gick bort nyligen. Så den räknar jag inte riktigt; den var ju inom familjen menar jag. Det här blir första gången "på riktigt". Skönt då att det är välbekanta stycken som skall spelas. Jag var riktigt nervös när jag spelade på min sambos mormors begravning. Det var jätteviktigt för mig att det blev precis som familjen hade önskat och att det skulle låta bra. Därför blev jag så uppgiven när jag av nervositet spelade helt fel i ingångsmusiken. Sedan gick det bättre med de andra styckena, men jag grämde mig efteråt och tyckte att jag hade gjort bort mig när jag spelat fel i början. Fick dock höra sedan att familjen var nöjd och då kändes det bra igen.

Förra sommaren vikarierade jag mycket i en församling några mil härifrån och bland annat så fick jag spela på några vigslar. Och nu sitter jag här och minns en rolig episod som hände. Det fanns ingen höj- och sänkbar bänk vid orgeln och då det var väldigt lågt för mig att sitta där så pallade jag upp med en trave koralböcker som låg nära till hands. Detta fungerade jättebra och ingångsmarschen gick galant; så också första psalmen. Men sedan hände det!!! Prästen står framme i koret och talar till brudparet när jag plötsligt känner hur nämnda koralböcker börjar glida iväg...! Jag hinner tänka: "Hjälp, det här händer inte!" innan jag och böckerna faller ner på orgelpedalerna - och du kan nog tänka dig hur det låter när en kantor och en bunt koralböcker faller ner på orgelpedalerna i en kyrka. Inte nog med att man hör braket; man hör dessutom dånet från orgelpiporna som glatt brölar igång, precis som de skall göra. Ridå!!!

Idag kan man skratta åt det när man tänker tillbaka på det, men just då önskade jag vilt att jag var någon helt annanstans än just där. Nurseblog; jag vet att du sitter och garvar just nu om du läser det här, men det här är precis en sådan sak som skulle kunna hända även dig. Det är ju just du och jag som råkar ut för sådant.

Nu har sambon vaknat efter sin eftermiddagslur och det är nog dags att fixa lite käk innan det är dags för kyrkstädning. Vi höres!

Småpyssel

Var tung i huvudet när jag vaknade och så småningom så övergick det i en lättare huvudvärk som jag dock nu lyckats råda bot på. Så nu sitter jag här igen och skriver. Kul!

Har ägnat förmiddagen åt att fixa med saker inför min teatergrupps kommande produktion. Jag leder en barnteatergrupp, och har nu dragit i lite trådar så att det verkar som vi kan genomföra det projekt som vi tänkt oss nästa år. Det känns bra! Det kommer bli det största som vi har gjort hittills vilket skapar lite pirr i magen förståss på en stackars regissör.

Annars har jag mest flutit ovanpå den här förmiddagen och inte gjort någonting av vikt och värde. Inte bra; min sambo kommer bli irriterad sedan för att jag inte gör någonting hemma, men jag kan ju alltid skylla på huvudvärken. *hehe*

Kom på att jag måste ringa till tjejen som har katten som vi inte skall skaffa oss. Vi hälsade ju på två kattfamiljer i söndags; den första hade ju en ensam kisse, och den andra hade de två kattungarna som vi bestämde oss för att vi ville ha. Så nu måste jag ringa till den där tjejen och säga ifrån. Hur kan det komma sig att man känner sig lite skyldig för det?

Nu skall jag gå och slappa lite till innan det är dags att åka in till stan.

*vinkar*

Nu är jag här igen!

Det här är en dag som har segat sig fram och jag har inte fått något vettigt gjort; mest flutit omkring. Förra veckan sökte jag en hel del jobb men inget av dem har hört av sig ännu. Jag är dock inte den som går hemma och deppar för att jag inte har något arbete att gå till. Inte så att jag inte vill ha ett arbete, men jag menar att jag går inte hemma och sörjer för att jag inte har ett. Den jobbiga biten är att man aldrig har några pengar förståss, men å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig också. I alla fall nu när det börjar dra sig mot sommaren.

Fast nu i sommar blir det kanske ingen ledighet för mig. Har eventuellt ett jobb på ett café på gång, men ingenting är klart ännu. Jag tror dock att jag ligger ganska bra till, och skulle jag få det så blir det jobb hela sommaren. Det vore faktiskt roligt; det är ett väldigt trevligt ställe att jobba på. Min sambo skall också jobba större delen av sommaren men i augusti så får vi ledigt bägge två. Och det passar ju bra för då kommer kattungarna...!

Ja, vi bestämde oss till sist för kattungarna och igår kväll ringde min sambo upp och sade att vi vill ha dem. Spännande! Vi vet ju inte ännu vad de är för något; jag menar om de är killar eller tjejer. Jag tror att det är en av varje sort för den ena kattungen var en exakt kopia av sin mor och jag tror att det är en liten tjej. Hoppas det; det vore roligt att ha en av varje sort.

Och nu kommer man till det där med namn. Vad skall de små liven heta? Vi har hittills utgått från att det är en hane och en hona, och namn typ Lisa & Sluggo, "Rom & Cola" och "Einar & Agda" (en intern grej som har anknytning till oss) har figurerat. Du som läser det här får gärna komma med namnförslag. Det är alltid roligt att få nya influenser. Skall bli roligt att se vad det blir till slut.

Våran förra kisse hette Lucky när han kom till oss från katthemmet, men vi döpte om honom till Tjabo. Men det slutade med att vi bara kallade honom för Kisse, och det var det han lystrade till också. Nu kan man ju inte köra med det längre när man har två stycken. Som sagt; kom gärna med förslag!

?

Det blev ingen rubrik den här gången, bara ett frågetecken. Kunde inte komma på någon överskrift för jag kände för att bara sitta här och slöblogga lite.

Där kom jag på ett nytt ord; "slöblogga". Det ordet föddes i samma stund som jag skrev det, men det stämmer verkligen på hur jag känner det just nu. Vill bara sitta här och låta bokstäver rinna ur mig.

Nurseblog sade att hon upplevde bloggandet som en terapi och det kanske det är. I och för sig så skriver hon ju helt anonymt vilket inte jag gör. Då blir det ju lite annorlunda. Men jag känner också att varför skall man skriva anonymt? Då är det väl inget roligt heller.

Min sambo och jag pratade om det här med införskaffandet av katt nu i förmiddags och det lutar nog åt att vi har två kattungar här i augusti. Spännande! Vi måste bestämma oss nu idag så i eftermiddag skall vi sätta oss ner och prata ordentligt.

Egentligen borde jag plocka ur diskmaskinen nu och fylla den igen, men jag har ingen lust. Skall nog gå och göra det i alla fall. Och så kan jag ju alltid sätta på en kopp kaffe också; det vore inte helt fel. Kommer nog tillbaka om en stund igen; om inte så dyker jag nog upp till kvällen.

Ny kisse på gång kanske...

Klockan är nästan mitt i natten och egentligen är det väl dags att gå och lägga sig. Vad gör Mats då? Jo, precis då får han för sig att blogga! *garvar*

Det finns hur många tillfällen som helst för mig att blogga på, men naturligtvis så skall jag göra det mitt i natten av någon anledning. Varför är det så?

Idag har min sambo och jag varit och tittat på kissar här i trakten. Vi är nämligen på gång att skaffa en ny kisse då våran älskade katt gick bort här för några veckor sedan. Han var helt underbar och så personlig och han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Vi fick bara ha honom i fem år och det känns så sorgligt. Han hade ett medfött hjärtfel och blev inte äldre än 10 år. Det är alldeles för lite för en kisse...

Det förvånar mig lite att vi redan är ute och letar efter en ny katt men vi känner faktiskt, både jag och min sambo, att det är dags. Jag sade faktiskt för någon vecka sedan att det inte kommer dröja länge förrän vi skaffar en ny. Min sambo trodde nog inte riktigt på mig då, men vi är på gång nu...

Två alternativ har vi. Det ena är en ettårig kisse som söker ett nytt hem. Hans familj har nämligen flyttat in till stan och den här missen vill absolut inte bo där. Han vill vara på landet där han kan springa ute på dagarna. Det skulle vara helt perfekt för honom att få bo här hos oss för här är det fina strövområden för en kisse.
Det andra alternativet är två kattungar som är precis nyfödda i skrivande stund. De har inte många dagar på nacken. Vi tror att det är en hane och en hona men vi är inte säkra ännu. Jag har aldrig sett så små kattor; de hade inte fått ögon ännu.

Just nu så lutar det mest åt de två kattungarna men vi har inte bestämt oss ännu på långa vägar. Det är mycket frågetecken att räta ut innan vi tar beslutet och det skall bli spännande att se hur det blir i slutändan. Om några dagar vet vi...

Men nu börjar det dra ihop sig till sängdags. Ögonen håller på att falla ihop här och det skall bli skönt att krypa till kojs...

Sov gott så hörs vi snart igen!

Tredje gången gillt!

Det här är tredje gången som jag startar en blogg, men nu skall jag få det att fungera också. Det är ju faktiskt som min kompis, Nurseblog (du hittar henne här på blogger under det nicket), sade idag: "Man behöver ju inte skriva så mycket åt gången" och det har hon ju faktiskt rätt i.

Så nu sitter jag här och bloggar och nu har det ju blivit några rader. Det roliga är att Nurseblog också sitter och skriver nu, och det vill ju till att jag får ihop mera än hon. *skrattar*

Nej då, så illa är det inte. Skojar bara! Faktiskt så har jag intressantare saker att skriva om än Nurseblog, och det är att i morgon så kvistar jag iväg till Stockholm på en liten nöjestripp, kombinerat med lite jobb. Skall ner och hälsa på mamma och brorsan och samtidigt hjälpa två kompisar med en sak. Meningen var att jag skulle ha hälsat på Nurseblog också, men av olika skäl blev resan uppskjuten, så därför sitter jag här och bloggar nu istället för att sitta i Nurseblogs vardagsrum.

Var bor då jag och var bor egentligen Nurseblog? Jo, jag är Borlänge-bo sedan sex år tillbaka. Flyttade hit från Stockholm när jag mötte kärleken och började ett helt nytt liv här. Och det ångrar jag inte att jag gjorde. Nurseblog, som är min allra bästa vän, bor kvar i Stockholm och det jag verkligen kan sakna är våra mysiga kvällar som vi hade förut när vi träffades över en god middag och ett (!) glas vin och kanske en film uppepå det. Om vi inte förlorade oss i någon sångkväll förstås. Nurseblog och jag är mycket musikintresserade och det kunde hända att vi sjöng oss igenom en kväll. Det var sanslöst roligt (undrar om grannarna tyckte det också..?)!

Tyvärr blir det inte alltför ofta som vi ses numera. Vi räknade ut häromdagen att det är fem år sedan sist. Det är inte klokt! Och nu skulle det äntligen ha blivit av - men så blev det inte...! Men vi får råda bot på det så snart vi kan.

Se där; nu har det blivit en liten blogg minsann! Och jag som egentligen skulle ha dammsugit, och så sitter jag här och bara flummar istället. Tänk att man alltid har så mycket bra skäl för att inte göra det som är tråkigt. Jag lyckades smita hit och blogga utan några som helst problem; jag är så lättlurad! *garvar* Men nu är det dags att dammsuga trappan också och kanske jag kan ta en sväng med moppen i köket sedan. Det vore ju inte helt fel...

Vem vet, det kanske blir ett blogginlägg till innan den här dagen är slut. Den som lever får se...