Julafton...

Mats är lång, längre, längst....

Satt just och läste ett blogginlägg av Milla (därav rubriken på det här blogginlägget) där hon beklagade sig över att hon är så kort. Jag kan ju tala om att det, i ärlighetens namn, inte är så himla kul att vara lång heller.

Två frågor har förföljt mig under livets gång. Den ena är: "Hur lång är du?", och den andra lyder: "Spelar du basket?".

För er bloggläsare som inte känner mig kan jag berätta att svaret på den första frågan är 2 meter, och jag kan väl erkänna att det först är nu som jag börjat trivas med dessa 2 meter. Det har jag inte alltid gjort skall ni veta.

Jag har har alltid varit väldigt lång. Redan på första gruppfotot från Lekis så var jag huvudet längre än alla andra. Och så har det fortsatt. När man tittar på gruppfoton från min skoltid så hittar man mig lätt; jag står alltid i mitten längst bak. :)

När vi pratar skoltid kan jag också nämna i sammanhanget att seriefiguren Långben aldrig har varit någon favorit för mig. Jag tror ni förstår varför...

En period tyckte mamma att det var jätteroligt att presentera mig som "sin minsta" - jag är ju yngst i brödraskaran. :/

Kläder har alltid varit ett problem. Vet inte hur många klädaffärer man gått in i, och lika snabbt kommit ut ifrån. Detta har dock blivit bättre med åren, och idag är det inte särskilt svårt att hitta det man för tillfället söker. Byxor är inte något problem numera; det är snarare att hitta skjortor och tröjor som är tillräckligt långa i ärmarna som kan vara svårt.

Några särskilda fördelar med att vara lång kan jag faktiskt inte komma på, men när man är i stora folkmassor, eller trängs i någon fullpackad buss eller tunnelbana, så är det faktiskt skönt att ha huvudet ovanför alla andra måste jag säga. Det är ju också bra om man går på någon konsert eller så, för man ser ju alltid bra. :D

Till sist är det väl kanske så att man aldrig är nöjd hur man än ser ut; gräset är väl alltid grönare på andra sidan. Men idag trivs jag faktiskt med min längd, men det har tagit några år att komma dit hän.

Och så fick ju Milla mig att inse ytterligare en bra sak med att vara lång i sitt inlägg; man når boken på översta hyllan i bokhandeln...

...och jag har försonats med Långben!!! :D






intressant.se

Aj, aj, aj!!!

Idag kan jag säga som Lena Ph - "Det gör ont!"

Vaknade i någon skum ställning i sängen och när jag rullade över på rygg så började nacken protestera och där är vi nu. Var tvungen att gå upp och ta en tablett och nu börjar det kännas lite bättre. Skönt, för det blir en lång dag med aktiviteter ända fram till ikväll.

Först skall jag träffa Linn (Sandy i "Grease") och öva inför en gudstjänst på söndag. Vi har en tradition i Missionskyrkan att varje år sjunga in julen tillsammans. Alla församlingens musikaliska förmågor får vara med och uppträda, men man brukar också bjuda in folk utifrån att medverka - och det är där Linn kommer in i bilden. Hon har valt en jättefin låt som heter "När julen snart är här" ("When christmas comes to town" från filmen "Polarexpressen") och det skall bli så kul att framföra den på söndag. Det kommer bli jättebra.

Maria (Rizzo från "Grease") skall också vara med och sjunga "När det lider mot jul" och det kommer också bli hur bra som helst. Vi uppträdde förresten tillsammans i fredags som "förband" åt Borlänge Lucia i Hagakyrkan. Vi hade knappt förberett oss ett dugg och när jag sitter där vid flygeln och skall börja spela "Julen är här" så inser jag att jag knappt kan sticket som jag skall sjunga. Anledningen är att när vi kör den med "Pralin" så har jag mest sjungit andra versen och Rosali har tagit sticket så därför har jag aldrig lärt mig det riktigt. Detta inser jag när jag sitter där vid flygeln - och vem har inte något textpapper??

Som tur är fungerar hjärnan hyfsat bra ibland och undanstuvat i något förråd längst bak i huvudet fanns texten som jag omedvetet hade memorerat under "Pralins" övningar och jag lyckades ta mig igenom låten utan att någon (förhoppningsvis)märkte att jag hade noll koll. *garvar*

När jag övat färdigt med Linn skall jag träffa Karin som jag brukar sjunga med i Missionskyrkan. Vi skall inte öva inför söndagen; vi skall öva inför nyårsafton för det har fallit på våran lott att sjunga då. Och någonstans mellan alla dessa övningar skall jag hinna med att pytsa på lite kaffe åt Kören som kommmer och övar 18.30. Så det blir full fart idag innan jag får åka hem vid 20.00. Tur att det bara är roliga saker alltihopa, annars hade det kännts drygt.

Vi får väl se om Maria dyker upp när Linn skall öva, för vi skulle också behöva öva på hennes sång. Men hon kände sig vissen igår så vi får väl se hur det blir med det. Hoppas bara att hon inte blir ordentligt sjuk så hon inte kan vara med på söndag; det vore riktigt tråkigt.

Nej, nu är det dags att kuta ner i källaren och pytsa in mer briketter i pannan så det blir varmt i kåken. Sedan skall jag hänga tvätt. Skönt att jag börjar känna mig bättre i nacken nu; verkar som tabletterna hjälper.

Men medan jag springer iväg kan ju ni sitta kvar och lyssna på "Det gör ont!" med Lena Ph. Men vi tar en lite stillsammare version eftersom jag fortfarande har lite ont...





Läs även andra bloggares åsikter om Lena Ph, Orup


intressant.se

ABBA - Last Song (2004)

Hittade det här roliga klippet på Youtube alldeles nyss och tänkte att man kunde pigga upp den gråa dagen med det lite.




Läs även andra bloggares åsikter om ABBA


intressant.se

Huset som Gud glömde 2

Uppföljare brukar sällan bli bra, men här har vi faktist en som vida överträffar originalfilmen.

"Amityville 2 - The possesion" är ingen fortsättning på "The Amityville Horror" från 1979 utan en s k prequel; dvs den utspelas före den första filmen.

I "The Amityville Horror" flyttade familjen Lutz in i det hemsökta huset trots att de visste att det hade ett mörkt förflutet. Året innan hade en hel familj mördats där, och det är deras historia vi får följa i "Amityville 2 - The possesion".

"The Amityville Horror" fick snabbt ett rykte om sig att bygga på verkliga händelser, och samma sak är det med "Amityville 2". Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att händelserna bakom den första filmen visade sig vara en bluff, medan de händelser som "Amityville 2" bygger på verkligen har ägt rum. Dock utger sig inte filmen för att berätta sanningen på något sätt, och man skulle snarare kunna säga att filmen är inspirerad av de verkliga händelserna.

Precis som familjen Lutz har familjen Montelli fastnat för det vackra huset nere vid floden och de slår snabbt till när priset visar sig vara förmånligt. De hinner dock knappt flytta in förrän de börjar undra om de verkligen är ensamma om att bo där.

Familjen Montelli är ingen lycklig familj, vilket familjer brukar vara i sådana här filmer. Här är istället en familj där många mörka hemligheter döljer sig. Utåt sett verkar familjen som alla andra, men bakom fasaden finns bland annat barnaga och hustrumisshandel. Främst den äldste sonen har dåliga band till föräldrarna. Fadern är en riktig "buffel" medan modern kämpar för att hålla ihop den trasiga familjen. De trassliga familjerelationerna blir en utmärkt jordmån för Ondskan att agera utifrån och det dröjer inte länge förrän familjen är helt i dess våld...

Historien är exakt densamma som i den första filmen, men där Stuart Rosenberg aldrig lyckades få till sin film riktigt har Damiano Damiani istället visat var skåpet skall stå. "Huset som Gud glömde 2" är den definitivt bästa i serien, och faktiskt en av de bästa skräckfilmer som finns. I sin genre, dvs spökfilmer, har den definitivt en av topplaceringarna.

Istället för att ta till braskande specialeffekter har Damiani valt att arbeta med ensemblen, suggestiva kameravinklar och musiken och på det sättet lyckats få fram en stämning som garanterat får dig att sitta på helspänn efter en stund. Dessutom följer han inga filmiska regler utan vågar ta ut svängarna ordentligt, vilket naturligtvis gör filmen ännu bättre.

Man skulle kunna säga att "Huset som Gud glömde 2" är indelad i två akter. Den första akten visar familjens upplevelser i huset; den andra akten visar prästens kamp mot ondskan. Att få dessa två delar att hänga ihop är givetvis ingen lätt uppgift men regissören Damiani lyckas utmärkt med sin uppgift även om den andra akten helt klart är svagare än den första. Vissa kritiker menar att filmen skulle vara slut när den döda flickan visat sig för prästen i ytterdörren och jag är benägen att hålla med. Filmen skulle helt klart blivit ännu bättre då. Ni förstår vad jag menar när ni ser den.

Musiken till filmen är gjord av Lalo Schifrin och han har gjort ett strålande arbete. Han tog helt enkelt musiken från den första filmen och gick hem, arbetade om det och kom tillbaka med ett helt "nytt" soundtrack. I "Huset som Gud glömde" finns musiken bara där och är egentligen mer stämningsfull än skrämmande. I "Huset som Gud glömde 2" är musiken mycket viktig och en av de komponenter som Damiani använder för att ingjuta rädsla i oss. Schifrin har lyckats fylla sin musik med mycket mer skräck och den fungerar alldeles utmärkt ihop med det vi ser (och inte ser).

Sammantaget kan sägas att "Huset som Gud glömde 2" är absolut en av de bästa skräckfilmer som finns, även om den har sina brister här och där. När det gäller skådespeleriet finns det ett och annat att säga. Burt Young är mycket bra i rollen som fadern, liksom Jack Magner i rollen som Sonny Montelli. Diane Franklin gör ett strålande jobb i rollen som Patricia Montelli och bär en stor del av filmen på sina axlar. James Olson är godkänd i rollen som Father Adamsky medan Rutanya Alda spelar över något fruktansvärt emellanåt i rollen som modern. Hon skiftar häftigt mellan mycket bra och mycket dålig. Dock skall det understrykas att hennes roll är väldigt svår, men tyvärr lyckas hon inte hålla ihop den. De två yngsta barnen spelas av Erika Katz och Brent Katz, och speciellt Erika är värd att nämnas i rollen som Jan. Hon gör ett lysande jobb trots sin låga ålder.

Jag rekommenderar verkligen "Huset som Gud glömde 2". Ge den en chans trots att den är en uppföljare. Gillar du skräckfilmer kommer du garanterat inte bli besviken. Den är helt klart den bästa i serien.





Läs även andra bloggares åsikter om Amityville 2 - The possesion, Damiano Damiani, James Olson, Lalo Schifrin, Burt Young, Rutanya Alda, Diane Franklin


intressant.se

Huset som Gud glömde

Huset i Amityville på Long Island verkar helt perfekt där det ligger så vackert nere vid floden. Men i sådana här filmer får lyckan aldrig vara beständigt - och skenet bedrar...!

George och Kathy Lutz tror sig ha hittat sitt drömhus, och när priset visar sig vara otroligt lågt behöver de inte fundera särskilt länge innan de bestämmer sig för att slå till. Några veckor senare flyttar de in i det underbara huset tillsammans med Kathys tre barn från ett tidigare äktenskap.

Allting skulle kunna vara perfekt - men huset har en tragisk historia. Ett år tidigare har en hel familj mördats där, och det dröjer inte länge förrän familjen Lutz börjar undra om de verkligen är ensamma i huset...!

1979 kom Stuart Rosenbergs numera klassiska filmatisering av Jay Ansons bok "The Amityville Horror" med James Brolin och Margot Kidder i huvudrollerna. Filmen blev mycket omtalad när den kom på grund av att den sades bygga på verkliga händelser. I dag vet man att allting var en gigantisk bluff och att det inte finns någon sanning bakom de påstådda spökerierna i huset. Att en hel familj mördades där är dock sant och för den som vill läsa mer om huset och dess historia går det bra att besöka The Amityville Murders - The Story Behind the Haunted House and Murders.

Själva filmen skräms inte särskilt mycket idag, och frågan är om den egentligen gjorde det redan när den kom. Som skräckfilm är den relativt snäll och framför allt fri från våld. Själva historien är dock bra och förmår fortfarande att fascinera, och både James Brolin och Margot Kidder är bra i huvudrollerna. Tempot är dock väldigt långsamt vilket i och för sig brukar vara bra i den här typen av filmer. Rosenberg förmår dock inte bygga upp någon vidare skräckstämning och det hela känns mest segt. Dock överträffar den här versionen den nyinspelning som gjordes häromåret. Skall du se "Huset som Gud glömde" skall du definitivt välja originalet framför remaken.






Läs även andra bloggares åsikter om The Amityville Horror, Stuart Rosenberg, James Brolin, Margot Kidder


intressant.se