En kämpe

Tim Ahlgren, 11 år,fick den 3 november 2004 veta att han har en hjärntumör, Medulloblastom, i lillhjärnan. Redan dagen efter opererades han i 15 timmar.

Många behandlingar senare så har Tim nu fått ett allvarligt bakslag. Han har 20 nya tumörer i hjärnan...

Ens egna bekymmer krymper och blir så små när man hör om människor som Tim och deras öden. Jag vet inte vad jag skall skriva mer för ord blir också så futtiga.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Tim får bli frisk igen...

Tim är en kämpe och han har skrivit en sång om sin kamp. Här nedan kan du lyssna när han sjunger den.




Besök Tims hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om Tim Ahlgren


Barncancerfonden


intressant.se

Marina

Ytterligare ett namnsdagsbarn att uppmärksamma. Idag är det Marina, en av mina allra bästa vänner, som har namnsdag.

Försöker minnas hur länge jag har känt Marina, men det är svårt att sätta fingret exakt på när vi träffades. I alla fall kom vi i kontakt med varandra i egenskap av arbetskamrater och jag tror att det var någon gång 90-91. Jag arbetade på en förskola och Marina började som förskollärare på den avdelningen där jag jobbade.

Tillsammans med oss på avdelningen jobbade Ullis, men hur det var i början har jag faktiskt lite svårt att minnas idag. Vi var väl som arbetskamrater är mest kan jag tänka.

Men någonstans under resans gång hände det någonting, och idag är vi tre faktiskt fortfarande vänner och träffas minst en gång om året. 1993 slutade vi jobba tillsammans (femton år sedan), men vi hade faktiskt en reunion som arbetskamrater 2001 och vi arbetade då tillsammans i ett år. Sedan flyttade jag hit upp till Borlänge.

Marina är en jättehärlig tjej och så totalt bottenärlig med vad hon tycker och tänker. Hon är en av de personer som jag verkligen litar på. Vi har haft våra små duster under årens lopp men hon står fortfarande kvar vid min sida, liksom jag vid hennes, och det uppskattar jag verkligen. En bättre vän kan man inte tänka sig.

Det finns mycket mer jag skulle vilja berätta om Marina, men hur sammanfattar man en vänksap som nu varat i 17 år? Det är svårt. Så jag tror det får räcka så här, och jag hoppas att Marina har haft en riktigt, riktigt bra namnsdag.


intressant.se

Elisabet

Idag har min brorsdotter namnsdag; hon heter Elisabet.

Jag har två bröder - Lasse, som är äldst, och Rolf. Jag är minstingen i syskonskaran. Elisabet är dotter till Lasse.

Det är inte ofta som jag träffar Elisabet men i år sågs vi faktiskt på mammas släktträff i våras. Det blir ju tyvärr så att man ses alltför sällan då man bor så långt ifrån varandra som vi gör...

Elisabet, och hennes äldre bror Stefan, har på något vis alltid varit tidsmätare för mig. Jag menar att det är på dem jag ser att åren går. Låter kanske knasigt men jag skall förklara hur jag menar.

Jag var sju år när Stefan föddes, och Elisabet kom tre år senare. När vi var barn träffades vi väldigt ofta och vi sågs i stort sett varje lov och större helg kan man väl säga. Vi hade mycket roligt tillsammans och idag kan man se tillbaka på härliga minnen från t ex. somrar på Öland och jular i Örebro.

Med andra ord har jag sett Elisabet och Stefan sedan de var riktigt, riktigt små - och idag är de plötsligt vuxna med egna barn och familjer. Mamma brukar alltid säga att "I mina ögon blir Rolf och du aldrig vuxna" (jag brukar alltid bli irriterad när hon säger så...*ler*) - men när jag själv ser på Elisabet och Stefan så kan jag faktiskt förstå hur hon menar. De är ju mina brorsbarn som jag har sett sedan de gick i blöjor; hur kan de då plötsligt vara vuxna? Konstigt, men så är det.

Det är på så vis jag menar att det är på dem jag ser att åren går och att man faktiskt själv blir äldre. Inget negativt på något sätt alls; bara ett faktum men när jag ser dem så blir det så konkret.

Var du än är och gör idag, Elisabet, så hoppas jag att du får en riktigt, riktigt fin namnsdag. Se till att du blir firad ordentligt. Massor med kramar från "farbror" Mats. :D


intressant.se

Bortglömd?

Satt och läste gamla blogginlägg här, och det slog mig att vad man bloggade stadigt när bloggen var precis ny. Nu har man helt kommit ur den där trallen känns det som. Och det lustiga är att när man kollar runt bland andra bloggar så verkar många sitta i samma sits som jag just nu. Man har börjat "slarva" med bloggandet! Undrar vad det beror på?

Kanske är en del av orsaken att det har börjat bli mörkare ute, och att hösten sveper in oss i sin gråa, regniga filt. Dessutom är vi i mitten på november och det blir allt mer för folk att göra i takt med att julen närmar sig. Själv väntar jag på det kaos som brukar utbryta vid den här årstiden, och man plötsligt får mycket mer att göra än vad man hade planerat.

Så det kanske inte är så konstigt att bloggandet knuffas undan i ett hörn för att allt annat skall få plats. Men det är ju synd för det är ju roligt att blogga. Och det är ännu roligare att läsa alla andras bloggar. Just nu längtar jag efter att nurseblog skall komma med ett nytt inlägg. Där har det varit tyst väldigt länge nu...


intressant.se

Time/Alan Parsons Project

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Parsons Project


intressant.se/intressant

En natt i New York

Paul (Griffin Dunne) är en man som lever ett väldigt ensamt liv i New York. Han går till jobbet på morgnarna, tillbringar dagen där, för att sedan gå hem och somna i TV-soffan. Nästa dag är precis likadan. Det är en underdrift att säga att Paul längtar efter någonting mer i sin tillvaro.

Men så en kväll så beslutar sig plötsligt Paul för att bryta sitt invanda mönster, och han går ner och sätter sig på ett närbeläget café i stället för att, som vanligt, sätta sig i TV-soffan. Och där på caféet träffar han Marcy (Rosanna Arquette). De börjar småprata med varandra om en bok. Och när Paul kommer hem så gör han ytterligare en ovanlig sak den här kvällen. Han ringer till Marcy...

...men om detta egentligen var så klokt kan man ju diskutera. Telefonsamalet till Marcy blir början på en rikigt mardrömslik natt för stackars Paul.

Martin Scorseses komedi från 1985 är en väldigt, väldigt annorlunda film kan man lugnt säga. När jag såg den första gången så förstod jag den inte alls och tyckte att den bara var väldigt obehaglig. Inte så att filmen är otäck som en skräckfilm eller så, men den var klaustrofobisk. Paul finner sig plötsligt omgiven av idel "konstiga" människor som alla agerar, i hans ögon, irrationellt. Och här i ligger filmens underbara humor. Karaktärerna är kanske inte så konstiga, men i mötet med varandra uppstår plötsligt absurda situationer som blir vansinnigt roliga när personerna inte förstår varandra. När jag såg om filmen några år senare skrattade jag så tårarna rann, och jag kan lugnt säga att filmen tillhör en av de roligare jag har sett. Man kanske helt enkelt behöver se den några gånger för att förstå dess storhet.

Jag rekommenderar den varmt.





Läs även andra bloggares åsikter om After Hours, Martin Scorsese, Griffin Dunne, Rosanna Arquette


intressant.se

Sång och musik för hela slanten

Nu är det verkligen dags för ett nytt inlägg. Jag har inte skrivit sedan i förra veckan; skäms på mig.

Nåja, här kommer i alla fall en liten uppdatering om vad som hänt de senaste dagarna. I fredags började "Pärlorna" spela in julskivan i Torsångs kyrka, och det gick jättebra. Vi höll på till 21.00 ungefär i alla fall och fick mycket gjort.

Med nya, friska tag samlades vi på lördagsmorgonen igen och fortsatte arbetet. Och när klockan var 14.00 hade vi minsann fått ihop våran skiva och jag tror att vi alla kände oss riktigt nöjda. Vid det laget var jag jättetrött och kände att jag inte förmådde ta en ton till. Det var riktigt, riktigt jobbigt att sjunga den sista sången. Inte så att jag hade ont i halsen eller så, men jag var helt slut i rösten efter alla timmar som vi sjungit.

Nu ser jag fram emot att få höra det färdiga resultatet, och få se hur skivan ser ut. Det skall bli riktigt spännande!

Söndagen blev också fylld med sång och musik. Först träffade jag "Pralin" och vi sade det allihopa att det kändes så längesedan vi sågs. Det har verkligen inte blivit mycket "Pralin" den här hösten. Tråkigt...

Nu har vi i alla fall en spelning i Missionskyrkan att se fram emot 23 november. Då medverkar vi i en gudstjänst 11.00. Kom och lyssna på oss då vetja!

Efter övningen gick jag, Patrik och Rosali till en närbelägen pizzeria och åt lunch tillsammans och sedan var det bara att hoppa in i bilen och susa iväg till nästa övning med "Stora Tuna Cantores". Vi håller på att öva inför två konserter nu i helgen i Rättvik och Stora Tuna kyrka.

Så min helg har verkligen varit fylld av sång och musik. Härligt! Roligt också att det är så olika typer av musik man får hålla på med. Julsånger, pop och klassiskt; det är så jag vill ha det - det skall vara variation på det hela.

Nu skall jag gå och sätta på perculatorn. Det är inte ens ljust ute ännu och jag håller på och eldar. Vi fuskade igår kväll och det känns i huset nu. Men snart blir det varmt och gott och då skall jag njuta av någon film tänkte jag. Vi får se vad det blir...

Öppen monolog på gott och ont

Alldeles nyss så läste jag ett inlägg på Millas blogg där hon berättade att hon tycker om att sitta och kolla runt bland sina favoritbloggar och läsa vad andra skriver.

Det gör jag också. Det är himla mysigt att sitta, gärna med en kopp kaffe, och läsa dagens "nyheter" bland bloggarna, och det hur numera till den dagliga rutinen.

Samtidigt är man nyfiken på vilka som läser ens egen blogg. Jag kan ju se att jag har ett antal läsare som återkommer och det vore så roligt att veta vilka ni är. Skriv gärna en kommentar och ge er till känna. :)

Milla tycker i sitt inlägg att det är lite underligt det här med "öppen monolog som alla vill och kan gå in och läsa". Och jag kan hålla med henne för någonstans blir det ju en väldigt tillrättalagd bild som man visar upp av sig själv. Jag menar; man skriver ju inte vad som helst på sin blogg. I alla fall gör inte jag det, och ibland kan jag tycka att det gör den tråkig, ja slätstruken. Nu är jag lite ute på hal is känner jag för jag kan inte riktigt förklara hur jag menar, men jag hoppas att ni förstår ändå även om det blev luddigt. Men jag tror att Milla sätter fingret på vad jag menar när hon i slutet av sitt inlägg skriver att hon gärna skulle vilja läsa allt det där som man inte skriver på sin blogg, det man skriver i sin dagbok som ingen annan får läsa...

Blogg och dagbok är, som Milla säger, kusiner med varandra. Men på något sätt tror jag att bloggen inte kan bli mer än en censurerad version av dagboken. I alla fall blir inte min det.

Men det är ju bara man själv som sätter gränserna...!


PS. Om ni inte har kollat in Millas blogg än så ta och gör det nu!!!


intressant.se

"Pärlorna" på nya äventyr

Sedan några år tillbaka är jag med i en sångensemble som heter "Pärlorna" vilket självklart är jätteroligt; jag tycker det är superkul att sjunga i kör, och ju mindre den är, desto större utmaning är det ju.

I Allhelgona-helgen nu så medverkade vi i en andakt i Gustafs kyrka vilket gick jättebra. Och igår så hade vi övning då vi började kika på julsånger. Och det fanns en liten speciell anledning till att vi gjorde det...

Visserligen börjar det ju närma sig jul nu och i stort sett alla körer är väl i full gång med att öva på julrepertoaren nu, men vi i "Pärlorna" skall också spela in en julskiva nu i helgen. Spännande! Jag ser verkligen fram emot inspelningen och att få höra det färdiga resultatet. Känns som att vi har valt ut ett knippe fina sånger, och att det kan bli en stämningsfull julskiva. Det blir ju en bra julklapp om inte annat. Ooops! Det skulle jag kanske inte ha skrivit här...! *garvar*

Övandet gick jättebra och det mesta satt där det skulle; det är ju sånger som man sjungit i många år så de sitter i ryggmärgen vid det här laget. Det kommer säkert gå jättebra i helgen.



Den här bilden togs vid våran midsommarkonsert i Stora Tuna Kyrka i somras.



intressant.se