Ojdå! Jag har visst fått två stycken som följer min blogg. Jätteroligt!
Men då är det ju bra om dessa två läsare har någonting att läsa också. Och jag har varit slarvig de senaste dagarna och mest pulat på med filmbloggen. Det har ju varit så himla roligt att greja och fixa med den.
Men jag får se till att skärpa mig nu. Så här kommer ett inlägg med lite uppdateringar om de senaste dagarna.
Faktiskt har jag nog tillbringat min mesta tid vid orgeln i Missionskyrkan. I alla fall känns det så. Jag har suttit och övat "Gammal fäbodpsalm från Älvdalen" för jag skall spela den på en begravning i morgon. Inte roligt alls! Inte för att det är en begravning men jag känner att den är svår och att jag har dålig koll på den. Men det blir nog säkert bra i slutändan i alla fall. Jag har några timmar på mig att fixa till det som behöver fixas och det sitter väl hyfsat bra nu ändå. Men lite pirrigt är det ju. Det var samma förra sommaren när jag spelade på några vigslar i Grangärde. Lika läskigt varje gång att spela brudmarscherna. Man vill ju inte att det skall bli en enda ton fel, eller att man skall göra bort sig fullständigt och det sedan är vad de minns av sin brudmarsch. Hemska tanke!
Ikväll sitter jag här själv för Sambon är på ett möte. Har spelat lite "Final Fantasy XI" men avbröt för att äta middag. Och sedan hamnade jag här.
Om det är någon mer som spelar "Final Fantasy XI" så är ni välkomna att höra av er till mig. Det vore roligt att lära känna flera svenskar i spelet.
Men nu är det dags att gå ner i källaren och fylla på i pannan. Min stadiga syssla varje dag. Om ni någon gång undrar vad jag gör om dagarna så kan ni vara säkra på att det blir några vändor upp och ner i källaren varje dag; det är ett som är säkert. *skrattar*
Satt och slösurfade runt med “Mer Trafik” bland olika bloggar. Det är verkligen ett bra startsidebyte; rekommenderas.
Plötsligt fick jag upp en blogg där en tjej berättade om hur hennes kille plötsligt kommit med röda rosor och choklad till henne – bara sådär…! Och plöstligt kände jag mig lite avundsjuk. När fick jag röda rosor och choklad senast? Hmm!
Men då infann sig plötsligt nästa fråga. När gav jag bort blommor och godis själv senast…??
För alla läsare av mina filmrescensioner kan jag berätta att från och med idag så kommer de att flytta över till en alldeles egen blogg som fått det fantasifulla namnet “B-Flat’s Filmblogg”.
Nog för att den här bloggen skall vara som en påse “Gott & Blandat”, men det började kännas som att det gick att göra något alldeles eget av filmrescensionerna.
Så nu har de en alldeles egen blogg där de kommer att mixas upp med andra saker som rör filmvärlden. Kan nog bli en kul blogg med tiden. Alla rescensioner som jag skrivit här i “B-Flat’s Blogg” kommer att flytta över successivt till filmbloggen, men de kommer att ligga kvar här också. De är ju en del av den här bloggens historia och det finns ingen anledning att radera dem bara för att de flyttas över till “B-Flat’s Filmblogg”.
Så gör ett besök nu på min nya blogg och kom gärna med synpunkter med sådant som du tycker skall finnas med i den.
De senaste åren har vi översköljts av en våg av remakes på gamla filmer med synnerligen varierande resultat. De filmer som passerat revy har varit “The Texas chainsaw massacre”, “Black Christmas”, “Halloween” m fl. Filmerna har varierat väldigt i kvalitet; toppen torde vara nyinspelningen av “Motorsågsmassakern” medan botten är den hemska remaken av “Black Christmas”.
En remake som faktiskt är riktigt bra är "The Fog", nyinspelningen av John Carpenters “Dimman” där man faktiskt har lyckats göra någonting nytt och bra av den gamla filmen (som också den var mycket bra).
I mångt och mycket verkar det vara skräckfilmer som utsätts för att återskapas på nytt. Varför det är så vet jag inte.
Den senaste tiden har jag här på bloggen rescenserat Steven Spielbergs utmärkta rysare “Poltergeist” och dess uppföljare. Och nu idag när jag satt och googlade lite om filmen så föll mina blickar på ett blogginlägg där det faktiskt nämns att ryktena går om en remake!
Ve och fasa! Jag hoppas verkligen inte att detta är sant. För hur skulle en remake kunna överträffa det utmärkta originalet? Kan det bli annat än en flopp? Förvisso kan det väl det, men hur stora är oddsen när originalet är så bra som det är? Jag har inte stora förhoppningar om jag skall vara ärlig.
Jag kommer i alla fall att hålla ögon och öron öppna och meddela här på bloggen vad som händer när det gäller remaken av “Poltergeist”.
"Poltergeist 3" är en film som egentligen har alla odds emot sig, men konstigt nog lyckas ändå.
"Poltergeist" var något så ovanligt som en charmig rysare som både var underhållande, rolig och otäck på samma gång. I centrum för händelserna stod Carol Anne Freeling (Heather O'Rourke) men framför allt var det JoBeth Williams film i rollen som modern - Diane Freeling. Samspelet mellan Williams och Craig T. Nelson var fantastiskt och deras kärlek till varandra och familjen är det man minns starkast från filmen.
Riktigt samma lyskraft hade de inte i "Poltergeist 2 - Den andra sidan". Trots att alla ingredienser fanns där så lyfte det aldrig riktigt på samma sätt som i "Poltergeist". Spökerierna var mörkare och otäckare än i den första filmen och Williams och Nelson förmådde inte riktigt att båda upp samma känsla. Dock var filmen godkänd och den är klart sevärd; inte minst för Julian Beck som gör en av de otäckaste "filmskurkar" som någonsin skådats på vita duken.
Filmteamet bakom "Poltergeist 3" hade ingen lätt uppgift att ta sig an. Williams och Nelson ville inte vara med en gång till och Julian Beck avled strax efter inspelningarna av "Poltergeist 2". Kvar fanns endast Heather O'Rourke och kring henne lyckades manusförfattarna spinna en ny intrig som förlades i en helt ny miljö.
"Poltergeist 3" utspelas i Chicago i en toppmodern skyskrapa som Carol Annes morbror Bruce (Tom Skerritt) basar för. Efter de traumatiska upplevelserna i bl a Cuesta Verde har Diane och Steven beslutat att skicka henne till Dianes syster Pat (Nancy Allen). Carol Anne skall gå på en specialskola för "smarta" barn och där skall hon även få hjälp att bearbeta det hon har upplevt. En Dr. Seaton (Richard Fire) tar sig an hennes fall vilket visar sig lättare sagt än gjort. Carol Anne minns ingenting till en början, men i takt med att hon börjar komma ihåg saker och ting tar spökerierna fart igen och det dröjer inte länge förrän Pastor Kane (Nathan Davis) har hittat henne...
Det viktigaste i "Poltergeist"-serien är karaktärerna; så har det alltid varit. Trots att det är mycket effektfyllda filmer har de aldrig fått ta fokus från personerna. Att då förlora starka karaktärer som JoBeth Williams och Craig T. Nelson är förståss förödande, men man har haft goda ersättare i Tom Skerritt och Nancy Allen även om Allens karaktär är något ologisk mot slutet. Skerritt och Allen försöker inte upprepa det som Williams och Nelson presterade. Där de levde ut starka känslor är Skerritt och Allen i stället svala men passionerade. Det klär dem i den miljön där de befinner sig.
Heather O'Rourke är bra i rollen som Carol Anne och har en hel del fyndiga repliker här och där, medan Lara Flynn Boyle glänser i rollen som Donna, dotter till Bruce i hans första äktenskap.
Zelda Rubinstein dyker förståss upp i rollen som Tangina Barrons, men hennes karaktär skapar mest irritation. Varför måste hon alltid tala i gåtor så att hennes omgivning måste gissa svaren? Fånigt!
Miljön är mycket bra. Här finns inga mörka rum utan ljusa korridorer och speglar som skapar mystik. Här finns några mycket finurliga spegelscener som man undrar hur teamet skapat.
Effekterna är också bra och tack och lov finns här inga "äckeleffekter" som i "Poltergeist 2". Sådana tycker jag inte hör hemma i serien.
På det hela taget är "Poltergeist 3" en bra och originell uppföljare. Ovanligt bra för att vara tredje delen i en serie. Dock känns det vemodigt när man kommer till slutet som känns både rumphugget, motsägelsefullt och fånigt; blixten slår ner i skrapan och man hör Pastor Kanes skratt. Slutet känns inte vemodigt för att det är så dåligt; vemodet kommer av att man vet orsaken till det. Heather O'Rourke avled nämligen under inspelningen och det är (antagligen) inte henne man ser Skerritt komma bärande på i slutscenen. Hennes ansikte är dolt hela tiden och scenen är väldigt kort. Med denna vetskap kan man acceptera slutet och filmen är klart sevärd.
Det här är en av mina allra bästa vänner. Hon heter Karin, och jag är väldigt glad för jag har precis hittat till hennes blogg här på nätet.
Den heter “Mellan raderna” och jag tycker, definitivt, att du skall göra ett besök där för är det någonting som Karin är duktig på så är det just att skriva. Hon skriver både dikter och sångtexter och har givit ut en egen bok som heter “Vardagsdoft”.
Det hon skriver, vare sig det är blogginlägg, sångtext eller dikt, är både tänkvärt och finurligt och ger en alltid någonting att fundera vidare över.
Så gör ett besök och läs “Mellan raderna” du också.
För första gången så sitter jag och skriver ett blogginlägg med Windows Writer, och om det här fungerar så skall jag kunna lägga in det på samtliga mina bloggar. Inte samtidigt dock, men med några enkla klick så borde det fungera.
Den enda bloggen jag inte kan komma åt via det här programmet är bloggen jag har på Aftonbladet, men det gör ingenting. Det är rätt enkelt att lägga upp det man skrivit där också, så det spelar ingen roll.
Så från och med i dag så finns min blogg på MySpace också. Egentligen så var det min allra första blogg, men när jag flyttade in på Blogger så föll den i glömska. Men när det nu blivit så smidigt att blogga så får den vara med igen också.
Till alla MySpace-läsare kan jag säga att det finns alltså ett stort glapp från 11 maj 2008 och fram till dags dato, men om ni vill fylla ut det så är det bara att besöka www.b-flatsblog.blogspot. Inga problem!
Då är sanningens minut inne; nu skall vi lägga upp det jag skrivit på bloggarna. Håll tummarna nu…hehe
"Poltergeist 2 - Den andra sidan" räknas tyvärr inte in i kategorin "bra uppföljare". Dock är den långt ifrån usel, och det är mycket tack vare en bra ensemble med, framför allt, Julian Beck i spetsen i rollen som den kuslige Reverend Kane. Becks tolkning är, jämte Billie Whitelaws Mrs Baylock i "Omen", något av det otäckaste jag sett på en bioduk. I ensemblen återfinner vi också JoBeth Williams (Diane Freeling), Craig T. Nelson (Steve Freeling), Oliver Robins (Robbie Freeling) och Heather O'Rourke i rollen som Carol Anne.
Dock är Dana, storasystern i "Poltergeist", utskriven ur historien och vi får ingen förklaring på var hon är eller vad som hänt henne. Att hon inte finns med i filmen beror på att skådespelerskan Dominique Dunne mördades av sin pojkvän strax efter att "Poltergeist hade haft premiär.
"Poltergeist" slutade med att Freelings hals över huvud fick fly från sitt hem, jagade av andar som ville föra bort Carol Anne. När "Poltergeist 2 - Den andra sidan" börjar bor de hos Dianes mamma, vilket de av förståeliga skäl inte är alltför glada åt. Steven, Robbie och Carol Anne verkar ha återanpassat sig ganska bra efter de skrämmande upplevelserna, medan Diane har det jobbigt med att hantera de otäcka minnena. Hon vill helst glömma allt som hänt. Hennes mamma (Geraldine Chaplin) försöker hjälpa henne men Diane vill inte tala om det som hänt.
En natt vaknar Carol Anne av att det ringer i hennes leksakstelefon, och det står förstås inte på förrän allt är i full gång igen, och Freelings måste återigen fly. Men frågan är hur länge de kan hålla på på det sättet. Det kanske är dags att istället möta upp med det som hotar dem...
Det finns en hel del som är bra med "Poltergeist 2 - Den andra sidan". Storyn är en tämligen logisk uppföljare och känns ganska naturlig, om man nu kan prata om det som är naturligt i samband med de här filmerna. Dock finns det mycket som man saknar från "Poltergeist". Framför allt charmen och glimten i ögat. "Poltergeist 2" är mycket svartare och otäckare än föregångaren och här finns en hel del obehagliga scener. Men det skall det ju göra i sådana här filmer, men jag personligen tycker att flera scener inte hör hemma i den här filmserien. Men det är kanske en smaksak.
Här finns också scener som är kopierade rakt av från "Poltergeist"; antagligen för att vi skall känna igen oss och tycka att filmen är bra. Jag tycker dock att de drar ned betyget.
Men här finns också scener som känns genuina och är mycket bra och dessa tycker jag nog väger tyngre än de "mindre bra" scenerna.
Jerry Goldsmiths utmärkta soundtrack gör också sitt till för att höja stämningen som vanligt. Han har här valt att inte upprepa sig från den första filmen utan utvecklat det hela och fyllt ut med nya teman. Naturligtvis finns förståss "Carol Annes theme" med. Goldsmith själv var dock inte nöjd med sin insats i den här filmen och valde därför att inte komma tillbaka till "Poltergeist 3".
Slutomdömet om "Poltergeist 2 - Den andra sidan" blir godkänt. Det är kanske ingen höjdarfilm men, som jag brukar säga: den duger som fredagsunderhållning och har man sett den första så måste man naturligtvis se den här också. Dock tycker jag nog att det här är seriens lågvattenmärke...
Vilken strulig morgon det blev här idag. Datorn hade bestämt sig för att nu ville den inte vara med alls och jag skulle minsann inte komma här och komma. Punkt, slut!
Det tog några timmar att få den medgörlig igen, men efter lite pul och plock och pillande här och där så bestämde sig datorn för att: "Ok då. Vi kör väl några varv till eftersom du inte ger upp" och så var friden återställd.
Det är jobbigt när saker och ting inte fungerar och man inte vet vad det beror på. Hade väl mina aningar, men att det var så enkelt som att en ruta i systemet inte var ikryssad kunde jag ju inte drömma om. Och felet var förståss mitt. Jag hade kryssat i rutan men missat Aktiveringsknappen och därför så avmarkerade Windows rutan själv. Och så var det med det. Tog, som sagt, en stund att komma på det. *suck*
Men nu är vi tillbaka på banan igen och nu kan här bloggas på nytt. Och det här lilla strulet genererade ju ett blogginlägg och det får vi väl vara tacksamma för. :)
Nu måste jag ner i källaren och pytsa i lite mer bricketter så huset tinar upp. Det var svinkallt här igår kväll; -20. Brrr!
Visst är det roligt att elda, Cilla? Speciellt på morgnarna! hehe
Så har jag varit där och pillat med layouten igen. Det räckte med att Cilla ändrade på sin igår för att jag skulle börja fiffla med min också. Det är ju så roligt!
Och av en händelse så upptäckte jag ett mycket enkelt sätt att ändra grafiken, så nu går det på fem röda så har man en ny layout. Smidigt! Och snyggt blir det ju också.
Annars är det här en rätt tråkig dag. Jag är jättetrött för Sambon fick jobba över i natt så jag kom inte i säng förrän runt 02.30 och det är på tok för sent. Förut kunde man ju vara uppe hur länge som helst i princip men nu orkar inte "gubben" det längre. haha
Så idag känns det som man är bakis, och man går runt här på halvfart. Och naturligtvis skall man iväg till Grangärde och öva med "Pralin" idag när man är så seg. Vi får väl se hur det går. De får väl slå på någon cymbal eller så när man törnat in där bakom keyboarden.
Det finns några filmer som har följt mig under årens lopp - filmer som man aldrig tröttnar på att se om. "The sound of music" är en av dem, "Halloween" en annan.
"Poltergeist" är också en av de där filmerna, och jag kan omöjligt räkna hur många gånger jag har sett den. Tyvärr har det blivit så många gånger att det har varit farligt nära att jag har tröttnat på den. Men i och med att jag nu köpte "25th Anniversary Edition" så har filmen fått en liten revival, och när jag senast såg om den så slogs jag av hur fantastiskt bra den är.
Men en natt vaknar Steven, som somnat framför TV:n i vanlig ordning, av att Carol Anne sitter framför TV:n och pratar med den flimrande rutan där "myrornas krig" råder. Den övriga familjen som också vaknat förstår, tillsammans med Steven, absolut ingenting.
Natten efter vaknar Steven och Diane, som somnat med Robbie och Carol Anne mellan sig, av att hela sovrummet skakar. Tavlor ramlar ner från väggarna och möbler och inventarier faller till golvet och krossas. Framför TV:n sitter Carol Anne och när fenomenet slutat vänder hon sig lugnt om mot den skräckslagna familjen och säger: "De är här nu!"
Detta är upptakten till Steven Spielbergs utmärkta film "Poltergeist" som är något så originellt som en charmig skräckfilm. För skräckfilm, det är den, men en mycket annorlunda sådan. För här finns en ständigt närvarande och avväpnande humor som inte för ett ögonblick tar udden av det skrämmande. I ena sekunden får filmen dig att skrika för att i nästa sekund skratta gott. Spielberg balanserar detta ytterst väl och det fungerar utmärkt.
Här finns också plats för djup och eftertänksamhet över allt sådant som vi inte förstår och råder över. Detta iscensätts mycket fint i en scen där Dr Lesh (Beatrice Straight) försöker förklara för Robbie vad som händer när man dör.
Skådespeleriet är fantastiskt och JoBeth Williams i rollen som Diane Freeling gör ett alldeles utmärkt jobb. Hon bär en stor del av filmen på sina axlar och är alldeles strålande i vissa scener. Hon backas upp fint av Craig T. Nelson och man kan påtagligt känna kärleken dem emellan. För är det något som denna film handlar om så är det kärlek. Och den får Williams och Nelson oss att känna genom sitt fina agerande.
Agerar fint gör också Dominique Dunne, Oliver Robins och Heather O'Rourke; de är alla tre mycket bra i sina roller. Speciellt bör man framhålla Robins som trots sin låga ålder klarar av flera svåra scener som hans roll kräver.
Det känns tragigskt att se "Poltergeist" idag när man vet att varken Dominique Dunne eller Heather O'Rourke finns bland oss längre. Strax efter inspelningen av "Poltergeist" blev Dunne ihjälslagen av sin pojkvän, medans O'Rourke avled i en sjukdom efter inspelningen av "Poltergeist 3".
En viktig komponent i filmen är Jerry Goldsmiths lysande musik som mycket fint förstärker den täta stämningen. Lyssna exempelvis på musiken i scenen där anden kommer nerför trappan i familjens vardagsrum. Harmonierna är alldeles underbara, och jag kan inte säga annat än att det är konstigt att inte Goldsmith fick en Oscar för sitt soundtrack. Den gick det året till John Williams för "E.T". Nog för att musiken till "E.T" är underbar, men bredvid musiken till "Poltergeist" är den ingenting.
"Poltergeist" kan bitvis vara svår att förstå. Det gäller att hänga med ordentligt i svängarna för tempot är högt och man bländas hela tiden av de fantastiska effekterna som fortfarande står sig trots filmens höga ålder. Man bör kanske se den några gånger för att verkligen förstå vidden av vad den egentligen handlar om.
Jag rekommenderar den verkligen och räknar den som en av Steven Spielbergs bästa filmer.
Idag skulle det ha hänt en hel del - och det gjorde det förvisso, men inte på det vis som jag hade planerat det. Tänk vad en natts snöande kan ställa till det!
Jag hade tänkt att dagen skulle fyllas av idel körverksamhet i olika former. Först skulle jag uppträda med Missionskyrkans kör i gudstjänsten på förmiddagen, och därifrån skulle jag smidigt susa iväg till Tuna för att öva med Stora Tuna Cantores.
Av detta fina upplägg gick endast 50% att genomföra. Gudstjänsten gick som planerat men det blir ingen övning med Cantores för min del - och detta beror på snöandet. Sambon vill inte ta ut bilen och skjutsa mig till övningen, vilket jag förstår fullt och fast. Det var inte kul att åka in till gudstjänsten idag; bilen for hit och dit på vägen när jag blev skjutsad in av en av körmedlemmarna. Och jag kände direkt att jag inte vill att sambon skall skjutsa mig till Tuna sedan. Insåg att det var ett klokt beslut att hålla sig hemma.
Ganska så skönt också om jag skall vara helt ärlig. Räcker så bra med en stor aktivitet per dag. Man känner inte hur tufft det faktiskt är när man är mitt uppe i musicerandet med kören för det är så fantastiskt roligt; tröttheten kommer efteråt. Men jag är så glad och tacksam att jag har fått möjligheten att leda den här kören för det är så kul, och det blir bara roligare och roligare för varje gång. Det är faktiskt mycket roligare att leda en kör än att sjunga i en själv. :)
Men nu kan jag se fram mot en lugn och skön eftermiddag tillsammans med Sambon. Får se om vi hittar på något trevligt. Vi skall väl i alla fall gå och handla tillsammans - alltid något. *ler*
Ikväll var det meningen att både jag och Sambon skulle gå på kvällens Odd Fellow-möte. Jag skulle dessutom spelat på mötet i vanlig ordning.
Men så råkade vi kasta ett öga på termometern i sovrummet och....hoppsan! Den visade visst -14 grader!!!
Aj då! När man, som vi, eldar med bricketter är det inte läge att åka på Odd Fellow-möte - om man nu inte tycker att det är väldigt kul att vara uppe och elda hela natten när man kommer hem sent.
Så det slutade med att jag valde att stanna hemma. Inte bara för att det var enklast så (jag har ju inget körkort) utan för att jag tyckte att nu var det Sambons tur att åka iväg för en gångs skull. Jag var ju på två Odd Fellow-möten förra veckan så jag kunde vackert stanna hemma nu. Även om jag var ombedd att spela.
Och nu känns det riktigt mysigt; lugnt och skönt. Kattorna tassar omkring här och jag tror att jag skall smyga ut i köket och fixa lite middag åt mig. Jag börjar bli lite småhungrig...
Det har varit full fart hela helgen. "Pralin" har legat i hårdträning för snart skall vi spela på Rosalis 100-årskalas!
Hehe! Nu är det inte så att våran sångerska/flöjtist/trummis fyller 100 år själv, men tillsammans med sin tvillingsyster gör hon det. Och meningen är att vi i "Pralin" skall åka ner och spela på deras fest. Det skall bli kul!
Så nu har vi övat och festat om vartannat här i helgen hemma hos våran basist Jorma. Jodå, det blev lite party också igår kväll och vi hade det himla mysigt. Först övade vi hela dagen och gick verkligen igenom en hel del nya låtar och satte dem ordentligt. Vi kollade också på en del gamla som behövde fixas till och ändras lite. Och jag tror att vi kände oss riktigt nöjda när vi skiljdes åt idag. Rosali och Per sov över hos Jorma, men jag och Sambon måste hem och elda och ta hand om kattungarna. Annars hade jag nog gärna sovit över också. Men det är samtidigt skönt att sova i sin egen säng också. Man sover bäst då.
Och från 13.00 fortsatte vi öva idag ända tills Per och Rosali åkte hem vid 17.00 ungefär. Mycket har vi fått gjort - verkligen! Jag håller tummarna för att vi får en bra publik på festen. Då blir det nog en kanonspelning. :)
