Det har gått ett tag sedan jag skrev i bloggen senast, och mycket har hunnit hända. Speciellt när det gäller musikalen “777”.
Ensemblen är nu uttagen och uppstarten av projektet hölls i Floda missionhus 091114. De flesta i ensemblen var närvarande och vi hade en mycket lyckad dag tillsammans då vi bland annat lekte och lärde känna varandra och även läste igenom manuset tillsammans.
Det mesta av handlingen i “777” kretsar kring ett syskonpar som heter Eva och Jakob, och vi får följa dem under en vecka. Eva spelas av Cecilia Hedberg och Jakob spelas av Fredrik Fagerström. I rollerna som deras föräldrar hittar vi två fjärdedelar av “Pralin” – Rosali Henriksson som spelar Inger, och Per Andersson som spelar Gunnar.
I orkesterdiket hittar vi mera “praliner” – Jorma Kallela, våran basist och som också kommer vara kapellmästare. Är det någon som kan få musikerna i “777” att låta bra så är det Jorma. Jag lämnar tryggt över ansvaret för det i hans händer. Övriga musiker är Thomas Gideon på keyboard och Jonas Ring på saxofon. Flera musiker skall till och vi fortsätter leta.
Alla rep med “777” tar nu juluppehåll då samtligas almanackor är fulltecknade; det brukar ju bli så vid den här tiden. Men i januari drar vi igång igen och då blir det hårdkörning. :)
Är du intresserad av att medverka i “777” som skådespelare, korist eller musiker så skriv en notis här på bloggen med namn och hur jag kan nå dig så kontaktar jag dig snarast.
“777” finns nu på Facebook. Klicka här för att komma till gruppen.
“Vad då?” undrar du förståss. Jo, äntligen skall jag få sätta upp Musikalen “777”.
“Och vad är då det för en musikal?” undrar du. Och då kan jag berätta att det är en musikal som skrevs för ungefär 24 år sedan av två män som heter Urban Ringbäck och L-O Forsberg. De hade tidigare skrivit Musikalen “Lukas” som bl a framfördes i Filadelfiakyrkan i Stockholm.
“777” fick sitt uruppförande i samband med en stor konferens som hölls på Johanneshovs Isstadion. Pingst 85 hette arrangemanget och Filadelfiakyrkan stod bakom det hela. Jag var en av dem som satt i publiken och tittade, och jag fick senare också spela med i musikalen när den framfördes vid senare tillfällen i Filadelfia.
Häromåret satte Missionskyrkan i Borlänge upp “Lukas”, och det gick så bra att vi nu också vill satsa på “777”.
Det skall bli så spännande; det har varit en dröm för mig att få sätta upp den här musikalen, och nu skall det äntligen bli verklighet! :D
Det känns verkligen som bilden anger; jag har vunnit högsta vinsten när det gäller “777”.
I övrigt skall jag tillägga att bilden inte har något som helst samband med musikalen; den är bara någonting jag hittade på nätet, och jag tyckte den passade bra i sammanhanget.
Premiären för musikalen blir hösten 2010, vilket känns extra roligt. Då fyller nämligen musikalen 25 år.
Är du intresserad av att medverka i “777” så skriv till mig här på bloggen och lämna namn och telefonnummer så kontaktar jag dig så snart jag kan.
Då kan man besöka B-Flat’s Blogg på Wordpress där jag idag har varit och ändrat i bloggens utseende. “Nej usch!” säger kanske ni. “Då får man ju bara se den där hemska bilden på dig, och det vill vi inte!”
Men det är just det som är det fina i kråksången. Den där “hemska bilden på mig” finns inte kvar längre. Den har blivit utbytt mot en vacker bild på området och landskapet där jag bor.
Men för er som inte orkar hålla på och klicka hit och dit kan jag berätta att anledningen till att bilden blev utbytt är att i somras så blev min gamla dator förstörd i ett åskväder, och i den låg en massa bilder som jag nu inte har i min nya dator. Så när jag skulle redigera min Wordpress-blogg så fanns det plötsligt ingen bild på mig att lägga upp där. Så då måste jag ju hitta på någonting nytt, och nu vet ni varför bloggen ser ut som den gör. “Klar förbättring!” säger ni kanske… :D
Om ni nu inte har lust att klicka er bort till Wordpress så kan jag vara snäll och lägga upp bilden här också. Då får ni dessutom se den helt obeskuren… Det ni!!! :P
Vad skall man med så många bloggar till när man inte skriver i dem? Det kan man ju fråga sig…
Min lust att skriva försvann i samma stund som sommaren kom, och det blev ingenting av någonting när det gäller mina bloggar.
Nåja, jag har lärt mig att det blir så ibland och det är bara att gå tillbaka och plocka upp tråden där jag tappade den, för där ligger den alltid kvar…
Det händer mycket just nu. I veckan som kommer skall jag ut på praktik vilket skall bli jätteroligt. Jag skall få vara på en skola och det skall förståss bli spännande. Nu får jag prova vingarna ordentligt och se om det bär eller brister…
Men samtidigt känns det jättetråkigt, för jag trivs så himla bra i skolan. Vi är ett sådant härligt gäng och när jag ser tillbaka nu så kan jag faktiskt räkna det här som en av de roligaste perioderna i mitt liv. Jag har fått så många nya, goda vänner och de kommer alla att lämna ett stort tomrum efter sig. Det kommer kännas konstigt att gå till praktiken på tisdag…
Nåja, nu skall vi inte ta ut någonting i förskott inte. Jag skall vara på praktik i nio veckor och efter det får jag komma tillbaka till skolan igen för de slutliga uppgifterna. Då skall jag njuta ordentligt. :D
Men nu är det söndag, och innan kvällsfilmen börjar skall jag göra någonting så upphetsande som att spola öronen. Avskyr att göra det, men inser att nu går det inte att skjuta på det längre. Så…here we go!!!
Har följt skriverierna om Carolina Gynnings blogg som nu skall stängas ner.
Skall man få blogga om precis vad som helst?
Hur kommer man åt problemet när en offentlig person, som är förebild för många, har svängt sig med totalt olämpliga uttalanden som Gynning har gjort? Eller vad sägs om detta påstående hämtat från inlägget “I don’t do food!”: “Om man skall bli riktigt smal så måste man sluta äta! Det finns inget annat sätt.”
I en artikel i Aftonbladet säger Gynning att hennes läsare har kommit med “påhopp och elaka kommentarer” och att detta är orsaken till att bloggen nu stängs ned. Jag försvarar på intet sätt dessa personer och anser att om man inte gillar en blogg så behöver man ju faktiskt inte läsa den. Har man åsikter om innehållet i bloggen och vill framföra dem till bloggaren så kan man göra detta på ett hövligt sätt utan att gå till personangrepp.
Men om en offentlig person gör sådana uttalanden som Gynning uppenbarligen har gjort; hur kommer man åt problemet då? Den frågeställningen tycker jag är intressant och jag skulle gärna vilja höra vad ni läsare tycker.
Jag är på intet sätt ute efter Carolina Gynning som person, och jag kan tycka att alla har rätt att skriva vad de vill på sin blogg. Men i det här fallet är det inte så enkelt, och därför vill jag diskutera detta.
Satt och spelade “Diablo 2” här på förmiddagen och det bar sig inte bättre än att jag hamnade i ett sådant läge att det inte gick att sluta fastän jag ville. Hade jag slutat hade jag fått göra om allting från början och det ville jag definitivt inte. Så det var bara att köra på under stön och gnäll. :)
Efter att jag äntligen spelat färdigt så gick Sambon och jag och handlade och nu vankas det lunch här i all enkelhet – fiskpinnar.
Och sedan skall vi ta en sväng in till stan. Sambon skall på ett möte och jag tänker passa på att öva lite orgel.
Nu har jag hur mycket bloggar som helst! Och det känns faktiskt riktigt kul och spännande.
Men låt oss ta en titt på vilka bloggar det är jag har egentligen…
Den allra första bloggen jag skaffade mig var “B-Flat’s Blogg”; det var med den allting började egentligen. Det var min kompis nurseblog som tyckte att vi skulle börja blogga tillsammans och det var hon som tyckte att bloggarna skulle ligga på Blogger. Varför vet jag egentligen inte…
Idag är det längesedan nurseblog bloggade, men jag är kvar här fortfarande och “B-Flat’s Blogg” har som sagt ynglat av sig.
Den andra bloggen i raden är min Wordpress-blogg som jag skapade för att jag helt enkelt ville prova att blogga med ett annat system. Men bloggen i sig är densamma; dvs. det står samma saker i den som i “B-Flat’s Blogg”. Följer man Blogger-bloggen så behöver man inte kolla in Wordpress-bloggen och tvärtom.
Den tredje bloggen i raden blev min Tumblr-blogg. Den är lite annorlunda för den fångar upp alla mina bloggar. Skriver jag något i B-Flat’s blogg så postas det på Tumblr-bloggen också. Praktiskt! Där postas också det jag skriver på min mikroblogg på Bloggy (jag har en sådan också). Så man kan säga att den är en knutpunkt för alla mina bloggar. Vill man ha enkel koll på allt jag skriver så skall man följa den bloggen.
Men nu har jag glömt en blogg här. Innan min Tumblr-blogg föddes så kom min filmblogg till - “B-Flat’s Filmblogg”. Förut skrev jag filmrescensioner på “B-Flat’s Blogg”. Men till sist kände jag att det där borde jag göra en egen grej av, och vips hade ytterligare en blogg kommit till. Jag gillar verkligen den bloggen, men tyvärr drar den inte så mycket läsare.
Och till sist har vi den bloggen som har kommit till i dagarna, och den ligger på LiveJournal och heter “Bolanche”. Den kommer också innehålla “B-Flat’s Blogg”, men anledningen till att jag skaffat den är den innehåller en dagboks-del som jag vill ha. Dock är denna del inte officiell; den skriver jag bara för mig själv. Kanske blir den offentlig någon dag; den som lever får se…
Nu kanske någon undrar hur jag hinner med att skriva i alla bloggarna. Det är hur enkelt som helst; hemligheten heter “Windows Live Writer”! Det är ett litet verktyg som fungerar så att jag skriver det jag vill skriva, och med några små enkla klick så läggs det upp på mina bloggar; det är hur enkelt som helst. Rekommenderas verkligen för den som har flera bloggar.
Det var väl allt om mina bloggar. Inte för att jag vet om det är så intressant kanske, men jag ville i alla fall berätta. Det kan ju bli lite förvirrat om man surfar runt och hittar “B-Flat’s Blogg” både här och där. Men nu förstår ni varför det är som det är. :)
Det skall i alla fall jag göra nu. Skall bli så skönt att krypa ner i sängen.
Det har varit en småtrevlig dag, fylld av gudstjänst och övande. Först spelade jag i gudstjänsten, där jag både ackompanjerade Lotta Hedberg, Cillas mamma, och spelade till psalmerna. Det gick jättebra, trots att jag inte hade övat på någonting i princip. Tack och lov hade Lotta valt sånger som jag kände till men aldrig hade spelat. Det var ju tur att hon hade med sig ackord i alla fall... *ler*
Efter gudstjänsten fikade jag och Sambon och sedan dök Rosali och Karin upp. Vi hade planerat att öva tillsammans då vi skall uppträda på Tunaåstrand på tisdag. Men mer om det uppträdandet kommer då, för det vill jag gärna berätta lite extra om. Men just nu är jag alldeles för trött för att göra det.
Äntligen är jag ledig, men tyvärr blir det inte mer än två veckor. Det känns lite snålt om jag skall vara ärlig. Men nu är det så, och det är inte mycket att göra åt det. Det är bara att njuta så mycket man bara kan.
Döm om min bestörtning när jag i morse på Facebook fick veta att Michael Jackson avlidit.
Det tog tid att ta till sig.
Inte så att Michael Jackson varit en artist som betytt speciellt mycket för mig, men där finns låtar som är helt magiska, och till dem räknar jag "Billie Jean", "Thriller", "The way you make me feel" m fl. Och på något outgrundligt sätt har han alltid funnits där.
Och det var definitivt för tidigt för honom att lämna oss...
Jag tänker inte skriva någon lång krönika här, det finns det andra som gör mycket bättre, men jag vill säga att jag kommer att sakna Michael Jackson. Han lämnar ett tomrum efter sig - men hans musik kommer leva för alltid.
Puh, vilken värme! Man håller ju på att storkna minst sagt.
Men faktiskt så var det riktigt skönt i skuggan mitt inne i stan idag när jag gick omkring och väntade på att bussen hem skulle komma.
Hela Borlänge är invaderat av "Peace & Love" med allt vad det innebär just nu. Det är folk precis överallt och ett ständigt liv. Det är väldigt roligt att gå omkring och titta på alla festivalmänniskor och se hur de ser ut. Man kan lugnt säga att här finns precis alla stilar representerade.
Medans "Peace & Love" höll igång utanför våran skola så ägnade vi oss åt tävlingsmatlagning idag. Det var riktigt roligt. "Klassen" var indelad i två lag och av bestämda råvaror skulle vi komponera en tre-rättersmiddag.
Våran grupp hade gjort en bra planering och dessutom förberett väl igår eftermiddag så vi fick en lugn och skön dag medan vi tillredde våra rätter. Den andra gruppen hade ju förståss gjort det också och allt stod klart på slaget.
När lärarna hade gjort sina bedömningar stod det lika mellan lagen. Och det var våra egna poäng som avgjorde tävlingen. Våra grupper skulle ju också bedöma varandras mat och när våra poäng som vi gav varandra hade lagts uppe på lärarnas poäng så visade det sig att vårat lag hade vunnit.
Själv tyckte jag att tävlingsmomentet var tämligen ointressant, men man lärde sig otroligt mycket av detta, och det är ju det som är syftet med det hela. Det var inte helt lätt skall jag säga, men vi lyckades och det var roligt att som grupp nå fram till de mål som vi hade föresatt oss. Jag tror att vi alla var nöjda efteråt med våran insats.
Sambon har efterlyst mera av mina kokkonster här hemma, men faktiskt så har det inte blivit särskilt mycket av den varan. Man längtar ju inte direkt efter att ställa sig vid grytorna när man kommer hem efter en dag i köket. Idag tror jag faktiskt att jag skall vara så hemsk att jag köper mig en burk ravioli till middag. Sambon vill inte ha någon mat; det är alldeles för varmt. Och då jag älskar ravioli så tar jag nog chansen nu, för det är väl ungefär vad man orkar med att prestera vid spisen ikväll tror jag.
Egentligen kan man väl säga att den började redan i onsdags, för då invaderade familjen, dvs mor, bror och Bror (en kompis till min bror) vårat hus med buller och bång. De skulle ha kommit som i torsdags egentligen, och meningen var att de skulle ha hyrt en bil och åkt hit upp. Men så bar det sig inte bättre än att de inte fick tag i någon bil och blev därför tvugna att ta bussen hit istället. Så därför kom de redan i onsdags. Men det gick ju bra det med, även om det blev lite smärre panik för att hinna få allt i ordning en dag tidigare.
Midsommar innebär alltid att jag är involverad i allehanda musikaliska projekt på olika sätt. Så var det även i år. På midsommarafton så var jag på Tunaåstrand och uppträdde tillsammans med Camilla Kärnhagen från Borlänge Musikteater. Jag har kännt Cammen länge och vi var senast inblandade i musikalen "Grease" tillsammans. Nu hade hon fått på sin lott att sätta ihop ettå program till Midsommarafton på Tunaåstrand.
Men så bar det sig inte bättre än att hon gick och blev sjuk; 39 graders feber hade hon och såg blek och ämlig ut. Men trots detta körde hon fyra låtar från det tänkta programmet och det gjorde hon med den äran. Hon bjöd på sig själv till 100% och lindade hela publiken runt sitt lillfinger som ingenting. Tänk om man hade den karisman och utstrålningen! Så ung och redan en fullfjädrad artist.
Innan vi skiljdes åt så lovade jag henne att hon skall få komma tillbaka och göra hela programmet, för jag tyckte så synd om henne. Hon har övat så mycket och sedan snubbla på målsnöret. Den 30 juni finns det möjligheter och jag hoppas att hon kan då.
Midsommardagen gick i traditionens tecken, vilket innebar att jag befann mig i Stora Tuna Kyrka på gudstjänsten för att framföra folkdansmässan "Träd in i dansen" tillsammans med Stora Tuna Kammarkör. För vilket år i rad i ordningen det var vet jag inte; säkert fjärde eller femte. Men det är lika roligt varje år. Det har verkligen blivit en tradition.
Och i morgon skall jag sjunga tillsammans med Karin i förmiddagsgudstjänsten på Tunaåstrand. Och efter det så vinkar vi av familjen som far tillbaka till Stockholm igen. Jag hoppas att de har haft det lika roligt som vi; det har verkligen varit roligt att ha dem här.
...men idag blev det inget kaffe på förstutrappan inte. Solen är uppenbarligen upptagen med någonting annat någon annanstans. :/
Så det blev kaffe här vid datorn istället, och det var ju bra för på det viset blev det ju ett blogginlägg. Tänk om jag kunde ta för vana att skriva lite varje dag, men det är jag för trött för att göra. Skolan tar mycket kraft av en.
Under veckan som gått har jag fått vara buffévakt i restaurangen. Det är nämligen så att jag har haft problem med min rygg under några veckors tid; förmodligen till följd av det myckna gåendet och ståendet i köket. Så därför tänkte jag att buffévakt är väl en bra sysselsättning när man inte skall gå och stå så himla mycket.
Och det har verkligen varit en rolig vecka. Jättekul att få gå runt bland gästerna och tala om vad kantinerna innehållit och vilken sås som passar till vad. Ja, det var faktiskt så roligt att jag började fundera på om jag slagit in på fel bana; jag kanske borde ha valt serveringsgrenen istället - och kanske det hade varit bättre för min rygg också.
Men när jag dryftade saken med en av serveringslärarna så tog hon snabbt och skoningslöst ur mig den idén. Servering var inte att tänka på om man har besvär med ryggen, menade hon. Det som gör mig trött i ryggen är stillaståendet och därför tänkte jag att springandet fram och tillbaka hade varit bättre. Det tyckte hon var rätt tänkt, men istället får man ju alla framåtböjda rörelser när man dukar av borden och de är ju rena döden för ryggen, plus att bära tungt och mycket.
Det är skönt när människor är så raka och ärliga som hon var, även om det kändes tråkigt att höra. Jag tyckte ju att det var så roligt med restaurangen, och kände att jag fungerade bra där. Det var dessutom flera av mina skolkompisar som berömde mig och tyckte att jag gjorde ett bra jobb. "Du passar som värd" tyckte Laura.
Men, men; dörren mot den vägen stängdes snabbt, och det är ju som läraren sade. "Det vore ju hemskt om du lade ner flera veckor på en utbildning och du sedan kommer ut och märker att det fungerade inte alls i praktiken". Och det har hon ju alldeles rätt i.
Jag har i alla fall haft en jätterolig vecka, och på måndag är vi tillbaka i köket igen. Det blir också roligt! :)
Hade jag varit lite förtänksam så hade jag tagit med mig kameran och fotograferat våran fina buffé. Men nu var jag ju inte det, så ni får hålla till godo med den här härliga bilden istället.
Nej, jag skall inte komma sättande med någon rescension av filmen "Män som hatar kvinnor" om ni nu trodde det. Om jag skulle vilja göra det så har jag ju en annan blogg för det ändamålet...
Men som ni kanske minns så läste jag ut Liza Marklunds "Nobels testamente" i fredags och idag så kände jag hur mycket jag saknar att ha en bok att läsa på bussen på morgnarna. "Men då får jag väl gå och köpa mig en då" tänkte jag och efter skolan så tog jag den lilla promenaden runt hörnet på huset där skolan ligger, och det stod inte på förrän jag stod och valde och vrakade bland titlarna på hyllorna.
Men det var inte förrän mina blickar föll på Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" som jag kände att jag hade hittat boken som skall få ta över efter "Nobels testamente".
Och jag tycker att det skall bli jättespännande att få läsa den för faktiskt så vet jag inte ett smack om boken, mer än att den har blivit en otroligt stor filmsuccé. Jag hör till den, förmodligen, lilla skara som inte vet ett smack om "Millenium-trilogin", mer än att den har skrivits av en man som heter Stieg Larsson, och att han började skriva på en fjärde roman i serien som aldrig hann bli färdig innan han dog. Men det är väl i stort sett det enda jag vet, så jag har inga som helst förväntningar på boken på något sätt. Men jag hoppas förståss att den skall vara bra, för då har jag två böcker till att se fram emot.
Och jag hoppas att Milán ursäktar mig. Jag hade lovat henne att skriva en rescension på filmen, för hon var så nyfiken på hur en som inte har läst boken uppfattar den. Men tyvärr så blir det inte så nu då...! Jag hoppas att du har överseende, Milán. :)
Och nu ser jag fram emot i morgon bitti då jag får fortsätta läsa min bok på bussen. Det är härligt att ha någonting att längta till...
Vilken härlig dag det har varit! Och kan det börja bätte än när man får sitta på förstutrappen och dricka morgonkaffe? Idag fick jag göra det för första gången i år…! :)
Sambon kom också ut med en kopp thé och till och med kissarna fick sticka ut nosen lite och kolla in världen. De är ju inte vaccinerade och kastrerade ännu så därför har vi dem fortfarande inomhus. Men idag fick de alltså vara med på trappan, och speciellt Putte tyckte att det var spännande. Och varmt och gott som det var så lade han sig på trappan och rullade sig. Då tänkte jag på Kisse; han brukade alltid göra så…
Eftermiddagen fortsatte i samma sköna stil, och det slutade med att vi hamnade på fika nere hos våra grannar. Och det var så härligt att sitta där på deras altan och dricka kaffe och äta knäckebrödssmörgås och bulla. Och jag kände att…
Nu är jag fullständigt nerlusad med allsköns bloggar och mikrobloggar. Undrar hur många jag har egentligen…!
Allra först är det ju “B-Flat’s Blogg” och “B-Flat’s Filmblogg”; de kan man säga är mina flaggskepp. “B-Flat’s Blogg” har ju dessutom ynglat av sig och finns numera, i samma version, på Wordpress. Länkar till den finner ni här på sidan under “Mina bloggar”.
Där hittar ni också länken till “Mats Space”. Men i stort sett står det samma sak där som i “B-Flat’s Blogg”.
Sedan finns “B-Flat’s Blogg” på Tumblr.com också där den kombineras med en mikroblogg. Den bloggen kan skilja sig lite från den “vanliga” “B-Flat’s Blogg” så jag rekommenderar att ni håller lite koll på den.
Jag nämnde mikroblogg här ovan och där har jag en hel hoper igång på olika forum. Värda att nämna är dock mina mikrobloggar på “Twitter” och “Bloggy”. De kan ni hålla koll på här på “B-Flat’s Blogg” via feeds.
Nu verkar det ju väldigt krångligt att hålla så många bloggar igång samtidigt, men det är det inte. Just nu sitter jag och skriver i “Windows Live Writer” och med hjälp av det finurliga verktyget så kan jag skriva på alla mina bloggar samtidigt – utom den bloggen som finns på Tumblr, vilket ju är lite synd. Annars funkar det alldeles utmärkt.
Och via verktyg som HelloTxt och Ping.fm kan jag blogga på mina mikrobloggar samtidigt. Så det är inte så himla bökigt i alla fall.
Jag tycker det är bra att finnas på olika forum; det ökar ju möjligheten att man blir läst. Därför har jag valt att ha det så.
Och titta! Att jag har så många bloggar renderade ju ett nytt inlägg och bara det är väl bra. Nya inlägg är ju annars en bristvara nuförtiden (hm!) och alla nya emottages tacksamt. *skrattar*
...det förra inlägget! Det måste vi genast göra något åt. Jag hade ju tänkt att mitt förra inlägg skulle bli lite av en come back; nu ser vi ju hur bra den planen funkade. :/
Men nu är jag här igen i alla fall, och det är fredagskväll och solen skiner och det är VARMT!!! Man håller ju på och smälter bort lika fort som en burk Häagen-Dasz som blivit bortglömd i solen. Det verkar som om sommaren är på gång hörni. :)
Vi funderade på att åka till Leksand i morgon och gå på Medeltidsmarknaden, men vi får se hur det blir med den saken. Skall det bli så här varmt så är det inte skönt att sitta och kava runt i en bil heller. Då är det skönare att sitta på trappan med en kopp kaffe och kanske läsa en god bok.
Fast i och för sig läste jag ut min "goda bok" idag. I morse nådde jag sista sidan på Liza Marklunds "Nobels testamente" och den var riktigt bra och spännande. Det är nog den bästa hittills i serien om Annica Bengtzon, vilken jag gillar skarpt. Rekommenderas om ni vill ha något att läsa i hängmattan.
Men nu sade Sambon att det är min tur att göra pizzan idag så det är väl bara att sätta fart. Skall nog kolla vad kissarna har för sig därute i köket också; det snackas väldigt... :D
...men tro inte att det vankas någon middag på det här stället. Nej då!!!
Nu är det inte så illa som det låter, men saken är den att Sambon har varit iväg på en s k pilgrimsvandring och varit borta över natten, och är inte återbördad till hemmet ännu. Och snäll som jag är så tänkte jag vänta med middagen.
Men nu börjar klockan dra iväg mot 20.30 och frågan är om jag tänker vara snäll länge till. Jag tror jag går och ställer in potatisgratängen nu...
I dessa schlagertider kan det ju vara roligt att blicka lite bakåt i tiden. Och om vi då landar 2003 så ser vi att vinnaren hette Sertab, och låten bar namnet "Everyway that I can".
Jag är tillbaka igen! Efter ett alldeles för långt och ofrivilligt uppehåll.
Jo, för jag gillar ju att blogga egentligen, men ibland så räcker tiden bara inte till. Det är alldeles för mycket annat som har pockat på uppmärksamhet, och det är sådant som har måst få ta sin tid.
"Och vad är det som har tagit sådan tid?" undrar förståss du, kära läsare, då. Jo, det är skolarbetet, främst, och så alla andra kvällsaktiviteter som har hållit mig borta från er. Och nu har jag bestämt att till hösten måste kvasten få gå igen, för här krävs en större utrensning av kvällssysselsättningarna. Det är mer som måste bort!
Fast i och för sig så har jag redan varit duktig och rensat bort en hel del redan. Jag är inte med och leder "Drömfabriken" längre, och Borlänge Kammarkör är jag inte heller med i. Men häromveckan så frågade Anette Sundh (körledaren) mig om jag inte ville komma tillbaka igen, och då sög det förståss i körtarmen. För är det något jag gillar så är det att sjunga med Borlänge Kammarkör. Men som det ser ut nu så får det nog vänta ett tag till. Jag hoppas att hennes inbjudan kvarstår.
Till hösten kommer jag också att sluta i Stora Tuna Cantores, och jag blir nog knappast kvar i Stora Tuna Kammarkör heller. Våran körledare, Inga Widell, kommer att gå i pension då, och vad det gäller Cantores så har jag redan bestämt mig för att sluta där. Och jag tror att det blir samma beslut när det gäller Stora Tuna Kammarkör också tyvärr.
"Vad blir då kvar?" undrar förståss du. Ja, det som blir kvar är Missionskyrkans kör, och det räcker så bra med den. Det är alldeles lagom mycket att hålla på med. Och utöver den så kommer det ju till andra saker när det gäller Missionskyrkan. Jag är ju med och spelar på gudstjänsterna titt och tätt, så det blir lite att fylla tiden med. Och det räcker så bra tycker jag. Mer behövs inte. Man skall ju hinna med sig själv också - och att blogga t ex...!
Äntligen känns det som att våren är på väg. Igår var det ju riktigt varmt och skönt i luften när man klev ut ifrån skolan.
Skolan ja! Jag har inte hunnit skriva någonting här i bloggen sedan jag började där. Jag är så himla trött på kvällarna när jag kommer hem, så i princip hamnar man i soffan och sedan blir man där resten av kvällen. :)
Och om man inte gör det så är det tusen andra saker som man skall hinna med att göra, så det blir ingen tid över till någonting annat. Läxor har man ju numera t ex. Varje måndag är det prov på någonting så det gäller att plugga ordentligt. Det har jag INTE gjort så himla mycket den här veckan, men det är ju några dagar kvar ännu.
I dag är det premiär för ett säkert vårtecken - Borlänge Kammarkörs vårkonsert! I morgon skall vi gå och se den och vi skall hjälpa till vid den sista konserten. Sambon skall stå i garderoben och jag tror att jag skall stå i kiosken. Det blir kul!
Nu är klockan snart 6.00. Jag vaknade tidigt idag, 5.00, och då var jag pigg och utsövd. Och då jag var tvungen att smyga upp på toa så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna stiga upp. Men så värst mycket smyga blev det ju inte! Våran gamla TV gick sönder för ett tag sedan och det åbäket står parkerat mitt i farleden i sovrummet. Och vem kör in foten rakt i den och håller på att ramla raklång över allting? Som tur är gick det bra, men Sambon vaknade ju förståss och undrade vad jag höll på med. Skall se till att den förpassas till något bättre ställe ikväll så man slipper riskera liv och lem när man vill gå på toa när det är mörkt.
Men nu skall jag ta och börja göra i ordning frukost. Sedan är det dags för skola igen.
Nu har jag varit slarvig med uppdateringen igen, men här kommer senaste nytt i alla fall.
Jag kan ju börja med att berätta att begravningen gick bra, förutom några små missar från min sida. Men jag tror inte att någon märkte det mer än jag själv. Jag har fått höra sedan i efterhand att de var nöjda, och det känns ju givetvis bra.
Igår var jag på besök på arbetsförmedlingen, och nu är det grejor på gång må ni tro. På måndag skall jag börja på någonting som heter Yrkesakademien; jag skall gå en yrkesutbildning inom restaurang. Jag har ju insett att jag inte kommer få några barnskötarjobb så då är det lika bra att sätta sig på skolbänken igen. 30 veckor skall den pågå och jag har hört att vad det gäller de som gått färdigt så har många fått jobb. Det låter ju lovande!
Samtidigt är jag lite nervös. Jag har varit arbetslös så länge och det känns rätt tufft att "komma igång" igen. Dagarna är långa, och jag är ju van att inte göra någonting. Jag kommer nog att vara häftigt trött i början, men det skall nog bli bra vad det lider.
Ojdå! Jag har visst fått två stycken som följer min blogg. Jätteroligt!
Men då är det ju bra om dessa två läsare har någonting att läsa också. Och jag har varit slarvig de senaste dagarna och mest pulat på med filmbloggen. Det har ju varit så himla roligt att greja och fixa med den.
Men jag får se till att skärpa mig nu. Så här kommer ett inlägg med lite uppdateringar om de senaste dagarna.
Faktiskt har jag nog tillbringat min mesta tid vid orgeln i Missionskyrkan. I alla fall känns det så. Jag har suttit och övat "Gammal fäbodpsalm från Älvdalen" för jag skall spela den på en begravning i morgon. Inte roligt alls! Inte för att det är en begravning men jag känner att den är svår och att jag har dålig koll på den. Men det blir nog säkert bra i slutändan i alla fall. Jag har några timmar på mig att fixa till det som behöver fixas och det sitter väl hyfsat bra nu ändå. Men lite pirrigt är det ju. Det var samma förra sommaren när jag spelade på några vigslar i Grangärde. Lika läskigt varje gång att spela brudmarscherna. Man vill ju inte att det skall bli en enda ton fel, eller att man skall göra bort sig fullständigt och det sedan är vad de minns av sin brudmarsch. Hemska tanke!
Ikväll sitter jag här själv för Sambon är på ett möte. Har spelat lite "Final Fantasy XI" men avbröt för att äta middag. Och sedan hamnade jag här.
Om det är någon mer som spelar "Final Fantasy XI" så är ni välkomna att höra av er till mig. Det vore roligt att lära känna flera svenskar i spelet.
Men nu är det dags att gå ner i källaren och fylla på i pannan. Min stadiga syssla varje dag. Om ni någon gång undrar vad jag gör om dagarna så kan ni vara säkra på att det blir några vändor upp och ner i källaren varje dag; det är ett som är säkert. *skrattar*
Satt och slösurfade runt med “Mer Trafik” bland olika bloggar. Det är verkligen ett bra startsidebyte; rekommenderas.
Plötsligt fick jag upp en blogg där en tjej berättade om hur hennes kille plötsligt kommit med röda rosor och choklad till henne – bara sådär…! Och plöstligt kände jag mig lite avundsjuk. När fick jag röda rosor och choklad senast? Hmm!
Men då infann sig plötsligt nästa fråga. När gav jag bort blommor och godis själv senast…??
För alla läsare av mina filmrescensioner kan jag berätta att från och med idag så kommer de att flytta över till en alldeles egen blogg som fått det fantasifulla namnet “B-Flat’s Filmblogg”.
Nog för att den här bloggen skall vara som en påse “Gott & Blandat”, men det började kännas som att det gick att göra något alldeles eget av filmrescensionerna.
Så nu har de en alldeles egen blogg där de kommer att mixas upp med andra saker som rör filmvärlden. Kan nog bli en kul blogg med tiden. Alla rescensioner som jag skrivit här i “B-Flat’s Blogg” kommer att flytta över successivt till filmbloggen, men de kommer att ligga kvar här också. De är ju en del av den här bloggens historia och det finns ingen anledning att radera dem bara för att de flyttas över till “B-Flat’s Filmblogg”.
Så gör ett besök nu på min nya blogg och kom gärna med synpunkter med sådant som du tycker skall finnas med i den.
De senaste åren har vi översköljts av en våg av remakes på gamla filmer med synnerligen varierande resultat. De filmer som passerat revy har varit “The Texas chainsaw massacre”, “Black Christmas”, “Halloween” m fl. Filmerna har varierat väldigt i kvalitet; toppen torde vara nyinspelningen av “Motorsågsmassakern” medan botten är den hemska remaken av “Black Christmas”.
En remake som faktiskt är riktigt bra är "The Fog", nyinspelningen av John Carpenters “Dimman” där man faktiskt har lyckats göra någonting nytt och bra av den gamla filmen (som också den var mycket bra).
I mångt och mycket verkar det vara skräckfilmer som utsätts för att återskapas på nytt. Varför det är så vet jag inte.
Den senaste tiden har jag här på bloggen rescenserat Steven Spielbergs utmärkta rysare “Poltergeist” och dess uppföljare. Och nu idag när jag satt och googlade lite om filmen så föll mina blickar på ett blogginlägg där det faktiskt nämns att ryktena går om en remake!
Ve och fasa! Jag hoppas verkligen inte att detta är sant. För hur skulle en remake kunna överträffa det utmärkta originalet? Kan det bli annat än en flopp? Förvisso kan det väl det, men hur stora är oddsen när originalet är så bra som det är? Jag har inte stora förhoppningar om jag skall vara ärlig.
Jag kommer i alla fall att hålla ögon och öron öppna och meddela här på bloggen vad som händer när det gäller remaken av “Poltergeist”.
"Poltergeist 3" är en film som egentligen har alla odds emot sig, men konstigt nog lyckas ändå.
"Poltergeist" var något så ovanligt som en charmig rysare som både var underhållande, rolig och otäck på samma gång. I centrum för händelserna stod Carol Anne Freeling (Heather O'Rourke) men framför allt var det JoBeth Williams film i rollen som modern - Diane Freeling. Samspelet mellan Williams och Craig T. Nelson var fantastiskt och deras kärlek till varandra och familjen är det man minns starkast från filmen.
Riktigt samma lyskraft hade de inte i "Poltergeist 2 - Den andra sidan". Trots att alla ingredienser fanns där så lyfte det aldrig riktigt på samma sätt som i "Poltergeist". Spökerierna var mörkare och otäckare än i den första filmen och Williams och Nelson förmådde inte riktigt att båda upp samma känsla. Dock var filmen godkänd och den är klart sevärd; inte minst för Julian Beck som gör en av de otäckaste "filmskurkar" som någonsin skådats på vita duken.
Filmteamet bakom "Poltergeist 3" hade ingen lätt uppgift att ta sig an. Williams och Nelson ville inte vara med en gång till och Julian Beck avled strax efter inspelningarna av "Poltergeist 2". Kvar fanns endast Heather O'Rourke och kring henne lyckades manusförfattarna spinna en ny intrig som förlades i en helt ny miljö.
"Poltergeist 3" utspelas i Chicago i en toppmodern skyskrapa som Carol Annes morbror Bruce (Tom Skerritt) basar för. Efter de traumatiska upplevelserna i bl a Cuesta Verde har Diane och Steven beslutat att skicka henne till Dianes syster Pat (Nancy Allen). Carol Anne skall gå på en specialskola för "smarta" barn och där skall hon även få hjälp att bearbeta det hon har upplevt. En Dr. Seaton (Richard Fire) tar sig an hennes fall vilket visar sig lättare sagt än gjort. Carol Anne minns ingenting till en början, men i takt med att hon börjar komma ihåg saker och ting tar spökerierna fart igen och det dröjer inte länge förrän Pastor Kane (Nathan Davis) har hittat henne...
Det viktigaste i "Poltergeist"-serien är karaktärerna; så har det alltid varit. Trots att det är mycket effektfyllda filmer har de aldrig fått ta fokus från personerna. Att då förlora starka karaktärer som JoBeth Williams och Craig T. Nelson är förståss förödande, men man har haft goda ersättare i Tom Skerritt och Nancy Allen även om Allens karaktär är något ologisk mot slutet. Skerritt och Allen försöker inte upprepa det som Williams och Nelson presterade. Där de levde ut starka känslor är Skerritt och Allen i stället svala men passionerade. Det klär dem i den miljön där de befinner sig.
Heather O'Rourke är bra i rollen som Carol Anne och har en hel del fyndiga repliker här och där, medan Lara Flynn Boyle glänser i rollen som Donna, dotter till Bruce i hans första äktenskap.
Zelda Rubinstein dyker förståss upp i rollen som Tangina Barrons, men hennes karaktär skapar mest irritation. Varför måste hon alltid tala i gåtor så att hennes omgivning måste gissa svaren? Fånigt!
Miljön är mycket bra. Här finns inga mörka rum utan ljusa korridorer och speglar som skapar mystik. Här finns några mycket finurliga spegelscener som man undrar hur teamet skapat.
Effekterna är också bra och tack och lov finns här inga "äckeleffekter" som i "Poltergeist 2". Sådana tycker jag inte hör hemma i serien.
På det hela taget är "Poltergeist 3" en bra och originell uppföljare. Ovanligt bra för att vara tredje delen i en serie. Dock känns det vemodigt när man kommer till slutet som känns både rumphugget, motsägelsefullt och fånigt; blixten slår ner i skrapan och man hör Pastor Kanes skratt. Slutet känns inte vemodigt för att det är så dåligt; vemodet kommer av att man vet orsaken till det. Heather O'Rourke avled nämligen under inspelningen och det är (antagligen) inte henne man ser Skerritt komma bärande på i slutscenen. Hennes ansikte är dolt hela tiden och scenen är väldigt kort. Med denna vetskap kan man acceptera slutet och filmen är klart sevärd.
Det här är en av mina allra bästa vänner. Hon heter Karin, och jag är väldigt glad för jag har precis hittat till hennes blogg här på nätet.
Den heter “Mellan raderna” och jag tycker, definitivt, att du skall göra ett besök där för är det någonting som Karin är duktig på så är det just att skriva. Hon skriver både dikter och sångtexter och har givit ut en egen bok som heter “Vardagsdoft”.
Det hon skriver, vare sig det är blogginlägg, sångtext eller dikt, är både tänkvärt och finurligt och ger en alltid någonting att fundera vidare över.
Så gör ett besök och läs “Mellan raderna” du också.
För första gången så sitter jag och skriver ett blogginlägg med Windows Writer, och om det här fungerar så skall jag kunna lägga in det på samtliga mina bloggar. Inte samtidigt dock, men med några enkla klick så borde det fungera.
Den enda bloggen jag inte kan komma åt via det här programmet är bloggen jag har på Aftonbladet, men det gör ingenting. Det är rätt enkelt att lägga upp det man skrivit där också, så det spelar ingen roll.
Så från och med i dag så finns min blogg på MySpace också. Egentligen så var det min allra första blogg, men när jag flyttade in på Blogger så föll den i glömska. Men när det nu blivit så smidigt att blogga så får den vara med igen också.
Till alla MySpace-läsare kan jag säga att det finns alltså ett stort glapp från 11 maj 2008 och fram till dags dato, men om ni vill fylla ut det så är det bara att besöka www.b-flatsblog.blogspot. Inga problem!
Då är sanningens minut inne; nu skall vi lägga upp det jag skrivit på bloggarna. Håll tummarna nu…hehe
"Poltergeist 2 - Den andra sidan" räknas tyvärr inte in i kategorin "bra uppföljare". Dock är den långt ifrån usel, och det är mycket tack vare en bra ensemble med, framför allt, Julian Beck i spetsen i rollen som den kuslige Reverend Kane. Becks tolkning är, jämte Billie Whitelaws Mrs Baylock i "Omen", något av det otäckaste jag sett på en bioduk. I ensemblen återfinner vi också JoBeth Williams (Diane Freeling), Craig T. Nelson (Steve Freeling), Oliver Robins (Robbie Freeling) och Heather O'Rourke i rollen som Carol Anne.
Dock är Dana, storasystern i "Poltergeist", utskriven ur historien och vi får ingen förklaring på var hon är eller vad som hänt henne. Att hon inte finns med i filmen beror på att skådespelerskan Dominique Dunne mördades av sin pojkvän strax efter att "Poltergeist hade haft premiär.
"Poltergeist" slutade med att Freelings hals över huvud fick fly från sitt hem, jagade av andar som ville föra bort Carol Anne. När "Poltergeist 2 - Den andra sidan" börjar bor de hos Dianes mamma, vilket de av förståeliga skäl inte är alltför glada åt. Steven, Robbie och Carol Anne verkar ha återanpassat sig ganska bra efter de skrämmande upplevelserna, medan Diane har det jobbigt med att hantera de otäcka minnena. Hon vill helst glömma allt som hänt. Hennes mamma (Geraldine Chaplin) försöker hjälpa henne men Diane vill inte tala om det som hänt.
En natt vaknar Carol Anne av att det ringer i hennes leksakstelefon, och det står förstås inte på förrän allt är i full gång igen, och Freelings måste återigen fly. Men frågan är hur länge de kan hålla på på det sättet. Det kanske är dags att istället möta upp med det som hotar dem...
Det finns en hel del som är bra med "Poltergeist 2 - Den andra sidan". Storyn är en tämligen logisk uppföljare och känns ganska naturlig, om man nu kan prata om det som är naturligt i samband med de här filmerna. Dock finns det mycket som man saknar från "Poltergeist". Framför allt charmen och glimten i ögat. "Poltergeist 2" är mycket svartare och otäckare än föregångaren och här finns en hel del obehagliga scener. Men det skall det ju göra i sådana här filmer, men jag personligen tycker att flera scener inte hör hemma i den här filmserien. Men det är kanske en smaksak.
Här finns också scener som är kopierade rakt av från "Poltergeist"; antagligen för att vi skall känna igen oss och tycka att filmen är bra. Jag tycker dock att de drar ned betyget.
Men här finns också scener som känns genuina och är mycket bra och dessa tycker jag nog väger tyngre än de "mindre bra" scenerna.
Jerry Goldsmiths utmärkta soundtrack gör också sitt till för att höja stämningen som vanligt. Han har här valt att inte upprepa sig från den första filmen utan utvecklat det hela och fyllt ut med nya teman. Naturligtvis finns förståss "Carol Annes theme" med. Goldsmith själv var dock inte nöjd med sin insats i den här filmen och valde därför att inte komma tillbaka till "Poltergeist 3".
Slutomdömet om "Poltergeist 2 - Den andra sidan" blir godkänt. Det är kanske ingen höjdarfilm men, som jag brukar säga: den duger som fredagsunderhållning och har man sett den första så måste man naturligtvis se den här också. Dock tycker jag nog att det här är seriens lågvattenmärke...
Vilken strulig morgon det blev här idag. Datorn hade bestämt sig för att nu ville den inte vara med alls och jag skulle minsann inte komma här och komma. Punkt, slut!
Det tog några timmar att få den medgörlig igen, men efter lite pul och plock och pillande här och där så bestämde sig datorn för att: "Ok då. Vi kör väl några varv till eftersom du inte ger upp" och så var friden återställd.
Det är jobbigt när saker och ting inte fungerar och man inte vet vad det beror på. Hade väl mina aningar, men att det var så enkelt som att en ruta i systemet inte var ikryssad kunde jag ju inte drömma om. Och felet var förståss mitt. Jag hade kryssat i rutan men missat Aktiveringsknappen och därför så avmarkerade Windows rutan själv. Och så var det med det. Tog, som sagt, en stund att komma på det. *suck*
Men nu är vi tillbaka på banan igen och nu kan här bloggas på nytt. Och det här lilla strulet genererade ju ett blogginlägg och det får vi väl vara tacksamma för. :)
Nu måste jag ner i källaren och pytsa i lite mer bricketter så huset tinar upp. Det var svinkallt här igår kväll; -20. Brrr!
Visst är det roligt att elda, Cilla? Speciellt på morgnarna! hehe
Så har jag varit där och pillat med layouten igen. Det räckte med att Cilla ändrade på sin igår för att jag skulle börja fiffla med min också. Det är ju så roligt!
Och av en händelse så upptäckte jag ett mycket enkelt sätt att ändra grafiken, så nu går det på fem röda så har man en ny layout. Smidigt! Och snyggt blir det ju också.
Annars är det här en rätt tråkig dag. Jag är jättetrött för Sambon fick jobba över i natt så jag kom inte i säng förrän runt 02.30 och det är på tok för sent. Förut kunde man ju vara uppe hur länge som helst i princip men nu orkar inte "gubben" det längre. haha
Så idag känns det som man är bakis, och man går runt här på halvfart. Och naturligtvis skall man iväg till Grangärde och öva med "Pralin" idag när man är så seg. Vi får väl se hur det går. De får väl slå på någon cymbal eller så när man törnat in där bakom keyboarden.
Det finns några filmer som har följt mig under årens lopp - filmer som man aldrig tröttnar på att se om. "The sound of music" är en av dem, "Halloween" en annan.
"Poltergeist" är också en av de där filmerna, och jag kan omöjligt räkna hur många gånger jag har sett den. Tyvärr har det blivit så många gånger att det har varit farligt nära att jag har tröttnat på den. Men i och med att jag nu köpte "25th Anniversary Edition" så har filmen fått en liten revival, och när jag senast såg om den så slogs jag av hur fantastiskt bra den är.
Men en natt vaknar Steven, som somnat framför TV:n i vanlig ordning, av att Carol Anne sitter framför TV:n och pratar med den flimrande rutan där "myrornas krig" råder. Den övriga familjen som också vaknat förstår, tillsammans med Steven, absolut ingenting.
Natten efter vaknar Steven och Diane, som somnat med Robbie och Carol Anne mellan sig, av att hela sovrummet skakar. Tavlor ramlar ner från väggarna och möbler och inventarier faller till golvet och krossas. Framför TV:n sitter Carol Anne och när fenomenet slutat vänder hon sig lugnt om mot den skräckslagna familjen och säger: "De är här nu!"
Detta är upptakten till Steven Spielbergs utmärkta film "Poltergeist" som är något så originellt som en charmig skräckfilm. För skräckfilm, det är den, men en mycket annorlunda sådan. För här finns en ständigt närvarande och avväpnande humor som inte för ett ögonblick tar udden av det skrämmande. I ena sekunden får filmen dig att skrika för att i nästa sekund skratta gott. Spielberg balanserar detta ytterst väl och det fungerar utmärkt.
Här finns också plats för djup och eftertänksamhet över allt sådant som vi inte förstår och råder över. Detta iscensätts mycket fint i en scen där Dr Lesh (Beatrice Straight) försöker förklara för Robbie vad som händer när man dör.
Skådespeleriet är fantastiskt och JoBeth Williams i rollen som Diane Freeling gör ett alldeles utmärkt jobb. Hon bär en stor del av filmen på sina axlar och är alldeles strålande i vissa scener. Hon backas upp fint av Craig T. Nelson och man kan påtagligt känna kärleken dem emellan. För är det något som denna film handlar om så är det kärlek. Och den får Williams och Nelson oss att känna genom sitt fina agerande.
Agerar fint gör också Dominique Dunne, Oliver Robins och Heather O'Rourke; de är alla tre mycket bra i sina roller. Speciellt bör man framhålla Robins som trots sin låga ålder klarar av flera svåra scener som hans roll kräver.
Det känns tragigskt att se "Poltergeist" idag när man vet att varken Dominique Dunne eller Heather O'Rourke finns bland oss längre. Strax efter inspelningen av "Poltergeist" blev Dunne ihjälslagen av sin pojkvän, medans O'Rourke avled i en sjukdom efter inspelningen av "Poltergeist 3".
En viktig komponent i filmen är Jerry Goldsmiths lysande musik som mycket fint förstärker den täta stämningen. Lyssna exempelvis på musiken i scenen där anden kommer nerför trappan i familjens vardagsrum. Harmonierna är alldeles underbara, och jag kan inte säga annat än att det är konstigt att inte Goldsmith fick en Oscar för sitt soundtrack. Den gick det året till John Williams för "E.T". Nog för att musiken till "E.T" är underbar, men bredvid musiken till "Poltergeist" är den ingenting.
"Poltergeist" kan bitvis vara svår att förstå. Det gäller att hänga med ordentligt i svängarna för tempot är högt och man bländas hela tiden av de fantastiska effekterna som fortfarande står sig trots filmens höga ålder. Man bör kanske se den några gånger för att verkligen förstå vidden av vad den egentligen handlar om.
Jag rekommenderar den verkligen och räknar den som en av Steven Spielbergs bästa filmer.
Idag skulle det ha hänt en hel del - och det gjorde det förvisso, men inte på det vis som jag hade planerat det. Tänk vad en natts snöande kan ställa till det!
Jag hade tänkt att dagen skulle fyllas av idel körverksamhet i olika former. Först skulle jag uppträda med Missionskyrkans kör i gudstjänsten på förmiddagen, och därifrån skulle jag smidigt susa iväg till Tuna för att öva med Stora Tuna Cantores.
Av detta fina upplägg gick endast 50% att genomföra. Gudstjänsten gick som planerat men det blir ingen övning med Cantores för min del - och detta beror på snöandet. Sambon vill inte ta ut bilen och skjutsa mig till övningen, vilket jag förstår fullt och fast. Det var inte kul att åka in till gudstjänsten idag; bilen for hit och dit på vägen när jag blev skjutsad in av en av körmedlemmarna. Och jag kände direkt att jag inte vill att sambon skall skjutsa mig till Tuna sedan. Insåg att det var ett klokt beslut att hålla sig hemma.
Ganska så skönt också om jag skall vara helt ärlig. Räcker så bra med en stor aktivitet per dag. Man känner inte hur tufft det faktiskt är när man är mitt uppe i musicerandet med kören för det är så fantastiskt roligt; tröttheten kommer efteråt. Men jag är så glad och tacksam att jag har fått möjligheten att leda den här kören för det är så kul, och det blir bara roligare och roligare för varje gång. Det är faktiskt mycket roligare att leda en kör än att sjunga i en själv. :)
Men nu kan jag se fram mot en lugn och skön eftermiddag tillsammans med Sambon. Får se om vi hittar på något trevligt. Vi skall väl i alla fall gå och handla tillsammans - alltid något. *ler*
Ikväll var det meningen att både jag och Sambon skulle gå på kvällens Odd Fellow-möte. Jag skulle dessutom spelat på mötet i vanlig ordning.
Men så råkade vi kasta ett öga på termometern i sovrummet och....hoppsan! Den visade visst -14 grader!!!
Aj då! När man, som vi, eldar med bricketter är det inte läge att åka på Odd Fellow-möte - om man nu inte tycker att det är väldigt kul att vara uppe och elda hela natten när man kommer hem sent.
Så det slutade med att jag valde att stanna hemma. Inte bara för att det var enklast så (jag har ju inget körkort) utan för att jag tyckte att nu var det Sambons tur att åka iväg för en gångs skull. Jag var ju på två Odd Fellow-möten förra veckan så jag kunde vackert stanna hemma nu. Även om jag var ombedd att spela.
Och nu känns det riktigt mysigt; lugnt och skönt. Kattorna tassar omkring här och jag tror att jag skall smyga ut i köket och fixa lite middag åt mig. Jag börjar bli lite småhungrig...
Det har varit full fart hela helgen. "Pralin" har legat i hårdträning för snart skall vi spela på Rosalis 100-årskalas!
Hehe! Nu är det inte så att våran sångerska/flöjtist/trummis fyller 100 år själv, men tillsammans med sin tvillingsyster gör hon det. Och meningen är att vi i "Pralin" skall åka ner och spela på deras fest. Det skall bli kul!
Så nu har vi övat och festat om vartannat här i helgen hemma hos våran basist Jorma. Jodå, det blev lite party också igår kväll och vi hade det himla mysigt. Först övade vi hela dagen och gick verkligen igenom en hel del nya låtar och satte dem ordentligt. Vi kollade också på en del gamla som behövde fixas till och ändras lite. Och jag tror att vi kände oss riktigt nöjda när vi skiljdes åt idag. Rosali och Per sov över hos Jorma, men jag och Sambon måste hem och elda och ta hand om kattungarna. Annars hade jag nog gärna sovit över också. Men det är samtidigt skönt att sova i sin egen säng också. Man sover bäst då.
Och från 13.00 fortsatte vi öva idag ända tills Per och Rosali åkte hem vid 17.00 ungefär. Mycket har vi fått gjort - verkligen! Jag håller tummarna för att vi får en bra publik på festen. Då blir det nog en kanonspelning. :)
...efter att ha varit på "Borlängerevyn" med Sambon och en tjej från Borlänge Kammarkör som heter Carina Granath.
Vet inte om jag har nämnt henne förut här på bloggen, men vi har haft mycket att göra med varandra de senaste åren. Dels genom Kammarkören förstås, men också i samband med uppsättningarna av "Sabinas fall" och "Grease" på Borlänge Musikteater. Carina har nämligen varit scenmästare på de produktionerna (och på många, många fler innan jag kom med i Teatern). Hon är ett proffs uti fingerspetsarna och härlig att jobba med. Det är tryggt när hon håller i trådarna bakom scenen.
Revyn var jätterolig och jag skrattade så jag grät ibland. Sanslöst kul! Det är också extra roligt när det är så många vänner som står på scenen. Det var många som man har lärt känna, och jobbat med, under åren i Musikteatern som medverkade, och det satte ju lite extra guldkant på föreställningen förståss.
Med i revyn fanns också en balettgrupp som kom in och dansade ibland mellan numren. Och den leddes av ingen mindre än Milán Hvenström som var koreograf på "Sabinas fall". Hon är så otroligt duktig den tjejen och danserna var fantastiskt snygga. Jag satt och njöt! :)
Så man kan lugnt säga att vi känner oss nöjda här, Sambon och jag. Vi fick mycket valuta för pengarna. Och givetvis kommer vi igen nästa år...
Kollade runt lite bland olika bloggar alldeles nyss, och plötsligt såg jag en bild på en person vars ansikte jag kände igen från igår. Inte så att jag känner personen, men jag såg hans ansikte på en annan blogg. Karln har två bloggar! Herregud; hur klarar man av två stycken? Jag har fullt sjå med att hålla den här igång. :)
Fast igår slog jag nog mitt rekord när det gäller blogginlägg. Det är bra att byta layout tydligen; det genererar nya inlägg på bloggen. *ler*
Den här dagen har börjat stillsamt. Har precis druckit morgonkaffe och kollat på en Hitchcock-film som jag köpte med Aftonbladet igår - "Skuggan av ett tvivel" - och som alltid när det gäller Hitchcock så var den sevärd. Hans filmer är hur bra som helst. Så småningom kommer det att komma rescensioner av några av hans alster här på bloggen. Håll utkik!
Jag har någon slags föreställning om att när man skriver här så måste man skriva långa inlägg, men så behöver det ju inte alls vara. Man kan ju göra som Maria Jonasson som gör korta nedslag i sin tillvaro; ibland blir det bara några rader. Men det räcker ju faktiskt! Man behöver inte skriva en hel roman.
Fast nu är jag på god väg att göra det igen. Så nu sätter jag punkt med att berätta att jag skall gå ned och sätta fyr i pannan. Jag kanske dyker upp här igen lite senare - vem vet? Men om jag inte gör det så måste jag i alla fall berätta att jag skall gå och titta på Borlänge-revyn ikväll. Det skall bli hur kul som helst.
Det är fritt fram för Er att säga vad ni tycker; jag vet att jag är jättejobbig! Jag har ändrat bloggdesignen för tredje gången!!!
Förlåt, förlåt, förlåt! Men när jag hittade den här layouten så kunde jag bara inte stå emot den. Den var ju så perfekt...
Samtidigt gör den mig irriterad också för här och där finns små saker som stör mig som jag vill ändra på. Men jag vet inte hur jag skall göra det - än...! Jag får ta reda på det.
Men det får vara som det är nu; den här designen vill jag ha - även om den långt ifrån är den snyggaste som finns. Men på den här bloggen är den helt perfekt!
Så nu, kära läsare, kan ni slappna av. Nu kommer bloggen att se ut så här framöver.
Och nu är jag jättetrött och börjar få huvudvärk. Dags att gå och knyta sig...
Jag har precis kommit hem efter att ha tillbringat större delen av kvällen i sällskap med Stora Tuna Kammarkör. Ett jättehärligt gäng som jag har sjungit mycket med förut i samband med större högtider när de har behövt lite förstärkning. Men nu, från och med årsskiftet, är jag med helt och hållet.
Man kan säga att jag gjorde ett körskifte här vid årsskiftet då jag slutade i Borlänge Kammarkör och började i Stora Tuna Kammarkör istället. Anledningen till att jag valde bort Borlänge Kammarkör är att övningstiden har blivit tokig för mig. Jag är nämligen med i Odd Fellow sedan något år tillbaka och nu vill de att jag skall börja spela orgel på deras möten. Och tyvärr ligger övningstiden för Borlänge Kammarkör precis samtidigt - och då måste man ju välja...!
Och det är flera saker som jag kommer bli tvungen att välja bort den här terminen men mer om det skall jag berätta längre fram.
Men nu är jag alltså med i Stora Tuna Kammarkör och det var en mycket rolig övning vi hade här ikväll. De får en verkligen att känna sig välkommen och som en i gänget. Nu har jag visserligen varit med många gånger förut, men den här öppenheten har de haft mot mig ända sedan första gången och den sätter jag stort värde på. För mig är sådant viktigt.
Det var roliga sånger vi sjöng också, och jag kan säkert hitta en och annan pärla som jag kan ta med mig till Missionskyrkans kör. De i sin tur kanske har någon som jag kan tipsa Inga (körledaren i Stora Tuna Kammarkör) om. Inga leder förresten Stora Tuna Cantores också och i februari drar de igång sina övningar igen.
Det är förresten sista terminen nu som Inga jobbar. Sedan går hon i pension. Jag kommer sakna henne mycket när hon försvinner; det är verkligen roligt att sjunga under hennes ledning. Hon är mycket duktig och kommer lämna ett stort tomrum efter sig.
Men nu är hela terminen kvar och jag ser fram emot en härlig vår med mycket sång och musik tillsammans med Stora Tuna Kammarkör!!!
Det har blivit dags för en filmrescension igen, för nu var det ett tag sedan sist.
Bond-filmerna har lyst med sin frånvaro här bland mina rescensioner. Detta beror inte på att jag inte tycker om Bond. Tvärtom; jag gillar Bond och kopplar gärna av med en av filmerna då och då. Men varför skall man rescensera dem? De är ju i stort sett likadana allihopa även om kvaliteten skiljer en hel del.
Dock har en Bond-film nu lyckats leta sig in här, och det är väl egentligen ingen "riktig" Bond, även om den riktige Bond, Sean Connery är med i den. Filmen är "Never say never again" från 1983, och den kom samtidigt som Warner släppte "Octopussy" med Roger Moore i huvudrollen.
Efter en manustvist hade producenten Kevin McClory fått möjligheten att göra en egen Bondfilm. Det hela skulle bli en nyinspelning av "Åskbollen" och Lorenzo Semple Jr, som skrev originalfilmen, gick hem och arbetade om sitt manus. Sean Connery hade deklarerat efter "Diamantfeber" att han inte skulle spela Bond igen, men en 5 miljonerdollars check fick honom på andra tankar och vips var projektet i full gång.
Situationen var ju onekligen sensationell. "Never say never again" och "Octopussy" släpptes ju i stort sett samtidigt och originalBond var tillbaka - Sean Connery vs. Roger Moore; vem skulle "vinna"?
Med facit i hand kan man idag konstatera att "Octopussy" drog det längsta strået, för "Never say never again" är en trött soppa som inte gör någon särskilt glad. Efter att ha införskaffat DVD:n förra veckan kan jag berätta att jag ännu inte har orkat titta färdigt på den. "Åskbollen" minns jag som en av de bättre Bond-filmerna med mycket tempofylld action, vilket det saknas en hel del av i den här nyinspelningen.
Sean Connery gör bra ifrån sig, och har suverän backup i Klaus Maria Brandauer och Barbara Carrera. Kim Basinger springer dock mest omkring och ser förvirrad ut. Sämre Bond-brud får man nog leta efter.
Men vad som framför allt saknas i den här filmen är Bond-temat - för vad är en Bondfilm utan den världsberömda musiken? Ingenting! Istället sitter man och lyssnar till någon hopplös, tråkig 80-talsmusik (ok, jag vet att filmen är från 83!) som inte tillför någonting utan snarare drar ner filmen ytterligare. Bond skall ha sin musik; så är det bara! Dock är titelsången bra även om arrangemanget har åldrats i takt med filmen.
Åldrats har dock inte "Octopussy" vilken jag fortfarande kan se med glädje; det är en Bond som Bond skall vara. Lite synd kanske att inte Connery var med i den istället. Det hade varit en höjdare...
