Vid keyboarden - med en kille vid namn Pachelbel. Där förlorade jag mig i någon timmes övning av "Kanon i D-dur". Stycket i sig hade inte varit så svårt om inte nämnde Pachelbel hade roat sig med att slänga in helt ologiska toner mitt i det logiska och harmoniska. Och di där ologiska tonerna gör inte alls att harmonierna blir mer spännande eller så, utan de krånglar bara till det för den stackare som skall spela dem.
Nåja, jag tänkte dock inte låta mig skrämmas av några finurligt påkomna toner från Pachelbels sida, utan grep mig an övandet med glatt mod. Jag hade fått upp ganska bra fart, när jag plötsligt var tvungen att släppa allt och rusa ut för att hindra Putte (en av våra kissar) från att spöa upp en grannkatt. Den stod där och såg väldigt hotfull ut med lite av Puttes päls i munnen så tydligen hade de redan varit i luven på varandra.
Det hela slutade väldigt retfullt för Putte som plötsligt fann sig inburen i huset av husse som ville tillbaka till keyboarden. Och där slutade daten med Pachelbel lyckligt. Det vill säga; jag lyckades ta mig igenom "Kanon i D.dur" och känner mig nu ganska nöjd. Mycket kvar att göra förvisso men de ologiska tonerna börjar hitta sin plats även i mitt huvud - inte bara i Pachelbels... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar