En natt i New York

Paul (Griffin Dunne) är en man som lever ett väldigt ensamt liv i New York. Han går till jobbet på morgnarna, tillbringar dagen där, för att sedan gå hem och somna i TV-soffan. Nästa dag är precis likadan. Det är en underdrift att säga att Paul längtar efter någonting mer i sin tillvaro.

Men så en kväll så beslutar sig plötsligt Paul för att bryta sitt invanda mönster, och han går ner och sätter sig på ett närbeläget café i stället för att, som vanligt, sätta sig i TV-soffan. Och där på caféet träffar han Marcy (Rosanna Arquette). De börjar småprata med varandra om en bok. Och när Paul kommer hem så gör han ytterligare en ovanlig sak den här kvällen. Han ringer till Marcy...

...men om detta egentligen var så klokt kan man ju diskutera. Telefonsamalet till Marcy blir början på en rikigt mardrömslik natt för stackars Paul.

Martin Scorseses komedi från 1985 är en väldigt, väldigt annorlunda film kan man lugnt säga. När jag såg den första gången så förstod jag den inte alls och tyckte att den bara var väldigt obehaglig. Inte så att filmen är otäck som en skräckfilm eller så, men den var klaustrofobisk. Paul finner sig plötsligt omgiven av idel "konstiga" människor som alla agerar, i hans ögon, irrationellt. Och här i ligger filmens underbara humor. Karaktärerna är kanske inte så konstiga, men i mötet med varandra uppstår plötsligt absurda situationer som blir vansinnigt roliga när personerna inte förstår varandra. När jag såg om filmen några år senare skrattade jag så tårarna rann, och jag kan lugnt säga att filmen tillhör en av de roligare jag har sett. Man kanske helt enkelt behöver se den några gånger för att förstå dess storhet.

Jag rekommenderar den varmt.





Läs även andra bloggares åsikter om After Hours, Martin Scorsese, Griffin Dunne, Rosanna Arquette


intressant.se