Never say never again

Det har blivit dags för en filmrescension igen, för nu var det ett tag sedan sist.

Bond-filmerna har lyst med sin frånvaro här bland mina rescensioner. Detta beror inte på att jag inte tycker om Bond. Tvärtom; jag gillar Bond och kopplar gärna av med en av filmerna då och då. Men varför skall man rescensera dem? De är ju i stort sett likadana allihopa även om kvaliteten skiljer en hel del.

Dock har en Bond-film nu lyckats leta sig in här, och det är väl egentligen ingen "riktig" Bond, även om den riktige Bond, Sean Connery är med i den. Filmen är "Never say never again" från 1983, och den kom samtidigt som Warner släppte "Octopussy" med Roger Moore i huvudrollen.

Efter en manustvist hade producenten Kevin McClory fått möjligheten att göra en egen Bondfilm. Det hela skulle bli en nyinspelning av "Åskbollen" och Lorenzo Semple Jr, som skrev originalfilmen, gick hem och arbetade om sitt manus. Sean Connery hade deklarerat efter "Diamantfeber" att han inte skulle spela Bond igen, men en 5 miljonerdollars check fick honom på andra tankar och vips var projektet i full gång.

Situationen var ju onekligen sensationell. "Never say never again" och "Octopussy" släpptes ju i stort sett samtidigt och originalBond var tillbaka - Sean Connery vs. Roger Moore; vem skulle "vinna"?

Med facit i hand kan man idag konstatera att "Octopussy" drog det längsta strået, för "Never say never again" är en trött soppa som inte gör någon särskilt glad. Efter att ha införskaffat DVD:n förra veckan kan jag berätta att jag ännu inte har orkat titta färdigt på den. "Åskbollen" minns jag som en av de bättre Bond-filmerna med mycket tempofylld action, vilket det saknas en hel del av i den här nyinspelningen.

Sean Connery gör bra ifrån sig, och har suverän backup i Klaus Maria Brandauer och Barbara Carrera. Kim Basinger springer dock mest omkring och ser förvirrad ut. Sämre Bond-brud får man nog leta efter.

Men vad som framför allt saknas i den här filmen är Bond-temat - för vad är en Bondfilm utan den världsberömda musiken? Ingenting! Istället sitter man och lyssnar till någon hopplös, tråkig 80-talsmusik (ok, jag vet att filmen är från 83!) som inte tillför någonting utan snarare drar ner filmen ytterligare. Bond skall ha sin musik; så är det bara! Dock är titelsången bra även om arrangemanget har åldrats i takt med filmen.

Åldrats har dock inte "Octopussy" vilken jag fortfarande kan se med glädje; det är en Bond som Bond skall vara. Lite synd kanske att inte Connery var med i den istället. Det hade varit en höjdare...





Läs även andra bloggares åsikter om James Bond, Sean Connery, Roger Moore, Never say never again, Åskbollen, Octopussy


intressant.se