Fredagen den 13:e

Det var längesedan jag hade någon filmrescension här på sidan, så nu är det dags igen.

I slutet på 80-talet kom John Carpenters klassiker "Halloween" och vände upp och ned på allt vad skräckfilmer hette. Filmen blev stilbildande och självklart så kom där många efterapningar i dess kölvatten. En av dem var Sean S. Cunninghams "Fredagen den 13:e".

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag såg "Fredagen den 13:e" första gången. Handlingen är som gjord för att kunna skapa en skräckfilm av riktigt höga mått, men jag tyckte att Cunningham sjabblade bort den, och avfärdade därför filmen som skräp. Det är först på senare år som jag har reviderat min uppfattning om den och faktiskt insett att den har sina kvalitéter.

Steve Christy (Peter Brouwer) har bestämt sig för att renovera ett gammalt läger, Camp Crystal Lake, för att öppna det igen. Han anställer sju stycken ledare och tillsammans skall de under några veckor ställa i ordning det för att sedan kunna ta emot barn.

Lägret har en dyster historia. En sommar drunknar en pojke, och året efter mördas två ledare under mystiska omständigheter. Mördaren blir aldrig gripen. Detta skrämmer dock inte Crhisty som trots att allmänheten avrått honom bestämt sig för att färdigställa sin plan.

Men han kommer snart att inse att han borde ha lyssnat på dem som varnade honom. Någon vill inte att Camp Crystal Lake skall öppnas igen, och den personen är beredd att ta till vilka medel som helst...

"Fredagen den 13:e" blev en gigantisk succé när den hade premiär i början på 80-talet. Främst blev den omtalad för sina extrema våldsscener, och kanske var det dem som bidrog till att filmen blev så populär. Gillar man inte slasher-filmer skall man definitivt välja en annan film.

Med undantag av Betsy Palmer (som är mycket bra i rollen som Mrs. Voorhees) består rollistan av, vid den här tiden, helt okända personer.
Lägg märke till Kevin Bacon som här gör sin debut på vita duken.
I en av rollerna syns också Harry Crosby, son till Bing Crosby.
Samtliga i ensemblen gör ett bra jobb och lyckas fint med att skapa sina karaktärer. Inga stora prestationer förstås men fullt godkännt ändå.

Filmen har stora logiska luckor (dock få) som man får ha överseende med, och ibland reagerar personerna totalt ologiskt vilket är litet irriterande. Ett praktexempel är när Alice (Adrienne King), under stort ståhej, barrikaderar ingången till ett hus för att hindra mördaren att ta sig in till henne, för att sedan grabba tag i sitt baseballträ och försiktigt smyga in i ett angränsande rum för att kolla om mördaren gömmer sig där...hmm...!!!

På det hela taget är dock "Fredagen den 13:e" en tämligen underhållande upplevelse som, bitvis, är både bra och riktigt spännande. Jag rekommenderar den.

Ett stort minus dock för musiken, som i och för sig inte är dålig, men den skräms inte särskilt mycket. Lite större orkester hade kanske varit på sin plats, men det hade man väl inte råd med. Det är ju en lågbudgetfilm och det får man väl inte glömma bort...

En remake är på gång men jag tror att det kommer att visa sig, som vanligt, att gammal är äldst.




Läs även andra bloggares åsikter om Friday the 13th, Sean S. Cunningham, Betsy Palmer, Adrienne King

intressant.se