Poltergeist

Det finns några filmer som har följt mig under årens lopp - filmer som man aldrig tröttnar på att se om. "The sound of music" är en av dem, "Halloween" en annan.

"Poltergeist" är också en av de där filmerna, och jag kan omöjligt räkna hur många gånger jag har sett den. Tyvärr har det blivit så många gånger att det har varit farligt nära att jag har tröttnat på den. Men i och med att jag nu köpte "25th Anniversary Edition" så har filmen fått en liten revival, och när jag senast såg om den så slogs jag av hur fantastiskt bra den är.

I det lilla samhället Cuesta Verde bor Diane och Steven Freeling (JoBeth Williams och Craig T. Nelson) tillsammans med sina tre barn - Dana (Dominique Dunne), Robbie (Oliver Robins) och Carol Anne (Heather O'Rourke). Familjen är den amerikanska drömmen personifierad.

Men en natt vaknar Steven, som somnat framför TV:n i vanlig ordning, av att Carol Anne sitter framför TV:n och pratar med den flimrande rutan där "myrornas krig" råder. Den övriga familjen som också vaknat förstår, tillsammans med Steven, absolut ingenting.

Natten efter vaknar Steven och Diane, som somnat med Robbie och Carol Anne mellan sig, av att hela sovrummet skakar. Tavlor ramlar ner från väggarna och möbler och inventarier faller till golvet och krossas. Framför TV:n sitter Carol Anne och när fenomenet slutat vänder hon sig lugnt om mot den skräckslagna familjen och säger: "De är här nu!"

Detta är upptakten till Steven Spielbergs utmärkta film "Poltergeist" som är något så originellt som en charmig skräckfilm. För skräckfilm, det är den, men en mycket annorlunda sådan. För här finns en ständigt närvarande och avväpnande humor som inte för ett ögonblick tar udden av det skrämmande. I ena sekunden får filmen dig att skrika för att i nästa sekund skratta gott. Spielberg balanserar detta ytterst väl och det fungerar utmärkt.

Här finns också plats för djup och eftertänksamhet över allt sådant som vi inte förstår och råder över. Detta iscensätts mycket fint i en scen där Dr Lesh (Beatrice Straight) försöker förklara för Robbie vad som händer när man dör.

Skådespeleriet är fantastiskt och JoBeth Williams i rollen som Diane Freeling gör ett alldeles utmärkt jobb. Hon bär en stor del av filmen på sina axlar och är alldeles strålande i vissa scener. Hon backas upp fint av Craig T. Nelson och man kan påtagligt känna kärleken dem emellan. För är det något som denna film handlar om så är det kärlek. Och den får Williams och Nelson oss att känna genom sitt fina agerande.

Agerar fint gör också Dominique Dunne, Oliver Robins och Heather O'Rourke; de är alla tre mycket bra i sina roller. Speciellt bör man framhålla Robins som trots sin låga ålder klarar av flera svåra scener som hans roll kräver.

Det känns tragigskt att se "Poltergeist" idag när man vet att varken Dominique Dunne eller Heather O'Rourke finns bland oss längre. Strax efter inspelningen av "Poltergeist" blev Dunne ihjälslagen av sin pojkvän, medans O'Rourke avled i en sjukdom efter inspelningen av "Poltergeist 3".

En viktig komponent i filmen är Jerry Goldsmiths lysande musik som mycket fint förstärker den täta stämningen. Lyssna exempelvis på musiken i scenen där anden kommer nerför trappan i familjens vardagsrum. Harmonierna är alldeles underbara, och jag kan inte säga annat än att det är konstigt att inte Goldsmith fick en Oscar för sitt soundtrack. Den gick det året till John Williams för "E.T". Nog för att musiken till "E.T" är underbar, men bredvid musiken till "Poltergeist" är den ingenting.

"Poltergeist" kan bitvis vara svår att förstå. Det gäller att hänga med ordentligt i svängarna för tempot är högt och man bländas hela tiden av de fantastiska effekterna som fortfarande står sig trots filmens höga ålder. Man bör kanske se den några gånger för att verkligen förstå vidden av vad den egentligen handlar om.

Jag rekommenderar den verkligen och räknar den som en av Steven Spielbergs bästa filmer.




Läs även andra bloggares åsikter om Poltergeist, Steven Spielberg, Dominique Dunne, Heather O'Rourke, Jerry Goldsmith


intressant.se