Kisse

Det här är våran lilla kisse. Eller rättare sagt: var våran lilla kisse. Han gick bort från oss för lite mer än en månad sedan. Jag har nämnt honom här på bloggen förut, men jag har inte berättat om honom fullt ut ännu. Att jag vill göra det just idag beror på att jag har suttit och hållit på med bilder i min dator, och där har jag flera stycken av honom så det har ju blivit att man har tittat lite extra på dem. Jag började fotografera honom när vi hade fått reda på att han var väldigt sjuk och att vi inte skulle få ha honom kvar så länge till. Idag är jag oerhört glad att jag har de bilderna kvar...

Kisse kom till oss för fem år sedan från Katthemmet i Kvarnsveden. Då var han fem år gammal. En god vän till oss arbetade där då och tog oss med dit en kväll för att vi skulle få välja en katt åt oss. Jag hade haft en katt innan i nästan 14 år som hette Basse som gått bort i mitten på sommaren. Nu var det augusti och både jag och min sambo kände att nu var det dags för en ny kisse.

Att välja katt är ju alltid svårt, och det blir ju inte lättare när man har hur många som helst att vraka emellan. Vi gick runt där och tittade och pratade med de olika kattorna, men där fanns ingen som man kände att: "Wow! Den där vill jag ha!" De var ju alla väldigt fina, men man fick inte den där kontakten med dem, så till sist gav vi upp. Vi tänkte precis säga till våran kompis att vi ville komma tillbaka någon annan dag istället när han ropade inifrån kontoret: "Men här inne sitter en katt till!"

När vi kom in på kontoret låg Kisse på en hylla och när han såg oss så satte han sig upp och sade: "Mjau!" I det ögonblicket bestämde jag mig; där har vi kissen!

Det blev fem glada år tillsammans med Kisse; ja, egentligen döpte vi honom till Tjabo men det namnet använde vi aldrig. Det blev bara Kisse. Han var en mycket personlig kisse med väldigt bestämda åsikter om saker och ting. Många roliga idéer hade han också som inte går att skriva ner här; det skulle ta alldeles för lång tid. Men det dröjde inte länge förrän vi älskade honom jättemycket, och vi kände, både jag och min sambo att Kisse älskade oss tillbaka - mycket!!!

Men i april-maj någon gång, förra året, blev Kisse plötsligt jättesjuk en dag när jag var ensam hemma. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var allvarligt och jag kastade mig på telefonen och ringde min sambo som kom hem i ilfart. När vi kom till veterinären så visade det sig att Kisse hade lungödem till följd av ett hjärtfel; hans hjärta växte på honom och det skulle inte dröja särskilt länge förrän vi inte hade någon kisse längre. Veterinären trodde då att det rörde sig om veckor, kanske månader - men i slutändan visade det sig att vi fick behålla honom i över ett år. Kisse fick gå på Furix, ett urindrivande medel för att undvika lungödem igen, och när veterinären fick höra att han fortfarande levde så började de att kalla honom för Mirakelkissen. =)

Vi visste, både jag och min sambo, att Kisse kunde dö närsomhelst. Hans hjärta kunde lägga av knall och fall bara - och det var just så det blev också. Den sista morgonen vaknade vi som vanligt. Kisse satt upp i sängen och var precis som han brukade vara. Den här morgonen ville han dock inte ha mat; han skulle ut först. Min sambo åkte iväg till jobbet och jag satte mig och drack kaffe och slötittade på någon DVD. Av någon anledning blev jag på jättegott humör av filmen och jag tänkte sätta mig vid datorn och börja arrangera musik. "Men först skall jag springa ner och lägga in mera ved i pannan i källaren" tänkte jag och skyndade ner för trappan.

När jag öppnade ytterdörren tittade jag efter Kisse som jag alltid gjorde. Han var inte på trappen som han brukade, och jag lät blicken vandra över gården. Jag såg honom direkt där han låg under busken vid husgaveln - och jag förstod ögonblickligen att han var död; det var ingen tvekan om den saken. Men jag har fortfarande väldigt svårt att acceptera det. Jag vet inte varför. Kanske berodde det på att allting skedde så hastigt; jag vet inte. Vi visste ju att det skulle hända förr eller senare, men det blev ändå så chockartat. När min förra katt dog så var det på ett annat sätt. Han fick cancer och på honom märktes det att han blev sämre och sämre, men på Kisse så gjorde det inte det. Visst, han fick lungödem några gånger och han fick lite svårare att andas vartefter tiden gick. Men i övrigt var han pigg och rask och det märktes inte på honom alls att han var dödssjuk.

Vi begravde honom en stund senare när min sambo kom hem från jobbet. Våran grannes katt, Kisses bästa kompis, var lustigt nog också med då. De brukade leka tillsammans då och då, men emellanåt så kunde de fläta till varandra. Ibland var det hon som var sursint, ibland var det Kisse som var avig. Men i grund och botten tyckte de om varandra, och kunde till och med sova tillsammans när det ville sig.

Efter Kisses bortgång har det varit så tomt och tyst i huset. Tänk vad en liten katt kan ta stor plats! Fastän vi älskade honom så mycket så dröjde det inte länge förrän både jag och min sambo började prata om att skaffa en ny. Det är nog bara så att det skall vara en kisse i det här huset. Och nu blir det ju inte bara en - det blir två; Einar och Agda! Jag vill åka och hälsa på dem snart igen och fotografera och filma dem, så att man har det kvar sedan när de blir stora. Det skall bli så roligt när de kommer i augusti...

Men våran Kisse kan de inte ersätta. Det finns bara en Kisse! Likaväl som det bara kommer finnas en Einar och en Agda.