I lördags morse satte jag och min sambo oss på tåget mot Stockholm. Nu skulle det äntligen bli släktträff i Stockholm. Som ni redan vet så skulle mitt band komma med och uppträda och ungefär samtidigt som vi åkte iväg från stationen i Borlänge så startade de andra bandmedlemmarna sina resor också. Fast de åkte med bil. Våran basist, Jorma, hade dessutom sina två barn med sig, så det var proppat i bilarna med folk och ungar. Jag är glad att vi åkte tåget istället. Det är mycket skönare. Jag får dessutom lätt huvudvärk när jag åker bil.
Vid 11.00 var vi framme där mamma bor och nu vidtog ett bärande och släpande. Alla saker skulle baxas upp till den lilla salen där vi skulle spela. Det tog sin lilla tid men till sist var allt på plats och riggat. Medan vi soundcheckade började släkten anlända och stod nu och kollade lite nyfiket på oss. De ville väl se vad jag går för...
När vi testat ljudet färdigt sade mamma att nu var det dags för mat och vi troppade alla iväg ner till matsalen. Kött och fisk stod tydligen på menyn, medan Rosali och jag som är vegetarianer fick någonting som skulle föreställa sojabitar eller vad det nu var. Vi tittade lite misstänksamt på det som låg på våra tallrikar och jag stoppade en bit i munnen. Jodå, det var väl ok, men när man började närma sig tredje biten så smakade det inte lika gott längre. Sojabitar har en konstig, inneboende smak som slår igenom när man ätit flera tuggor. Jag brukar inte lämna mat men den här gången gjorde jag det. Fast jag åt nogsamt upp allt annat på tallriken, men sojabitarna fick ligga kvar...! Jag tror att Rosali gjorde likadant.
När jag ätit färdigt gick jag och satte mig hos min f d svägerska och bytte några ord med henne. Hon har varit gift med min äldre bror och de har väldigt bra kontakt idag. Därför var det roligt att hon var med på festen. Hon är så trevlig! Vi tog en kopp kaffe tillsammans och satt och pratade bort en stund. Hon berättade att huset som hon och brorsan byggde en gång i tiden var till salu igen och att hon varit ute i området och tittat lite tillsammans med min brorsdotter. Själv har jag många glada minnen därifrån, mysiga jular och härliga somrar. Det var en lycklig tid...
När kaffet var urdrucket var det dags för mitt band att spela. Släkten hade bänkat sig längst bak i salen som raskt fylldes på av de boende i huset. Mamma bor alltså i ett äldecentrum och det var hyresgästerna där som nu skulle komma och lyssna på oss. Salen blev snabbt full och snart drog vi igång vårat program, som visade sig bli mycket uppskattat. De boende gav oss många lovord efteråt och jag tror att släkten tyckte om oss också. Jag och basisten var dock måttligt nöjda med våra insatser. Det var mycket som hade gått fel både från hans och min sida. Men så är det; vissa dagar går det inte alls. Även fast man vet precis hur man skall spela så är det som om händer och fingrar lever sitt eget liv och mest av allt vill trycka på tangenter som man inte alls tänkt spela på. Själv tror jag det berodde på att vi först hade rest i flera timmar och sedan riggat, för att därefter äta och sedan spela. Det kan omöjligt bli bra då. Man hinner ju inte slappna av och ladda alls inför spelningen. Med facit i handen kan jag nog säga att vi skulle hoppat över lunchen och använt den tiden till att spela ihop oss istället. Då hade det kanske gått bättre. Det är något att tänka på inför kommande spelningar.
Därefter blev det kaffe i trädgården och mera umgänge. Jag har en halvbror också och nu passade jag på att prata lite med hans dotters kille. Det visade sig att han också är musikintresserad och vi bytte lite erfarenheter med varandra. Kul! Det är inte många i min släkt som vill prata musik annars.
Det dumma med släktträffar är att man aldrig hinner prata så mycket som man skulle vilja med alla. När man dessutom har vänner med, i det här fallet mina bandkompisar, så blir det ännu svårare för man känner ju att man vill vara med dem också. Så det blev lite si och så med släktumgänget för min del känner jag - och plötsligt var det dags att skiljas för alla hade lång väg hem igen. Det är ju ingen mer än min mamma och bror som bor i Stockholm. Jag och min sambo skulle dock sova kvar, och det gjorde mitt band också. Jorma och hans barn fick låna en uthyrningslägenhet i mammas hus, medan Rosali hade ordnat boende hos en kompis åt henne och Per.
På kvällen bänkade sig jag, min sambo och mamma framför TV:n för att se melodifestivalen. Jorma och hans barn kom också upp och gjorde oss sällskap, medan Rosali och Per åkte in till stan och gick på krogen. Det var tänkt att vi alla i bandet skulle ha gjort det från början, men så blev ju Jorma tvungen att ha med sig sina barn och jag och min sambo var så slut efter dagens händelser att vi inte orkade med något sådant. Rosali var nog lite besviken på oss.
Besvikna blev vi också när omröstningen i Melodifestivalen var över och det visade sig att Sverige landade på en 18:e plats. Så dåliga var vi väl i alla fall inte? "Hero" är en riktigt bra låt och Charlotte Perelli gjorde mycket bra ifrån sig, men någonstans kände jag ändå att numret var lite väl proffsigt och jag undrar om det inte blev så proffsigt att det inte berörde till sist. Kan det ha varit det det berodde på? Inte för att jag bryr mig, men då jag är musikintresserad så är det kul att spekulera.
Dagen efter blev det frukost i mammas kök i tre sittningar. Först smög mamma upp och åt lite själv, sedan åt jag och min sambo tillsammans med Antti och hans barn, och när det visade sig att Rosali och Per inte hade fått någon frukost där de bodde så hamnade de också vid mammas bord. Så kan det gå!
Därefter åkte alla i bandet hem och jag och min sambo passade på att göra stan innan det var dags för oss att kliva på tåget. Säga vad man vill men nog är X200 härliga tåg, och den här gången hade vi turen att få åka sådana tåg i båda riktningarna. Sämre kan man ha det.
Det var jätteskönt att komma hem och återstoden av kvällen satt sambon vid sin dator medan jag spelade Xbox med mig själv. Har börjat spela "Grand Theft Auto 3" nu och det är riktigt, riktigt kul. Ett spel man fastnar i...haha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar