"Låt bloggen forma dig!"

Oj! Det har gått tre dagar utan att jag har skrivit någonting i bloggen. Fast egentligen skrev jag ett inlägg i måndags som jag tog bort sedan. Jag kände att jag lämnade ut min sambo i det och det gjorde att jag valde att radera det. Någonstans måste man dra gränsen...

Upplever att jag har hamnat i en rätt märklig period just nu. Det händer ingenting i mitt liv! Inte så att jag lider av det på något sätt, men det kunde ju vara lite mer att göra än vad det är om jag säger så. Det beror säkert på att sommaren närmar sig och ens vanliga sysselsättningar, såsom teater och körer, gör uppehåll och då uppstår det naturligtvis ett stiltje också i ens vardag. Det är nog därför jag inte har skrivit någonting i bloggen också, för jag har helt enkelt ingenting att skriva om.

Och var någonstans går gränsen för bloggen egentligen? Hur personlig vill man bli med sina läsare, och hur mycket vill man lämna ut av sina innersta funderingar? Jag har inget bra svar, men det är intressant att tänka på.

Att bara sitta och skriva om sin vardag är ju kanske inte så himla roligt, och det kan inte vara så kul för ens läsare att läsa om heller. Att nurseblog, och andra som känner mig, kan tycka att det är roligt att läsa kan jag förstå, men för en person som aldrig träffat mig kan väl inte mitt liv vara så spännande att man följer min blogg dag efter dag...

Jag önskar att jag hade förmågan att hitta ett sätt att skriva som väckte folks intresse och där jag kunde förmedla någonting också. Jag vet inte hur jag skall förklara vad jag menar, men så mycket kan jag säga att jag ännu inte har gjort det. Men jag kommer fnula vidare på det här och så får vi se vad det blir.

Min pappa sade en gång i något sammanhang: "Låt Ordet forma dig", och nu säger jag så här till mig själv: "Låt bloggen forma dig"! Och med det menar jag helt enkelt att man får utvärdera sig själv, läsa sina inlägg, behålla det som var bra och rata det som var mindre bra, och till sist kanske man hittar en form och en stil som kan bli det jag strävar efter. Nu har jag blivit sådär flummig igen, så nu är det dags att sluta skriva innan det blir för krångligt för mig själv också. *garvar*