"Alone"

Så har jag då gjort det för första gången - stått på scenen alldeles ensam!

Visst har jag uppträtt ensam förut i olika sammanhang, sjungit i gudstjänster och sådant - men igår kväll så stod jag på scenen alldeles solo! Och det var en alldeles underbar känsla; skitkul helt enkelt!

När man sjunger i en gudstjänst så krävs det inte mer av en än att man går upp där och sjunger sin sång/sånger och sedan är det inte mer. Du behöver inte säga någonting om du inte vill det själv. Men när man uppträder som jag gjorde igår kväll så krävs det ju genast lite mer av en. Den där jobbiga biten med mellansnack kommer ju som ett brev på posten, och det är väl den som har gjort att jag gärna uppträtt tillsammans med en sångerska förut för då kan man alltid gömma sig bakom henne. Sedan är det otroligt roligt att ha en sångerska med sig när man uppträder för det skapar ju så många musikaliska möjligheter som inte finns om man uppträder solo.

Detta var också en utmaning i sig. Hur får man Mats att vara musikaliskt intressant att lyssna på i 40 minuter utan kör eller ens ett uns av stämsång inom räckhåll?

Nåja, jag skall inte tråka ut er med en massa snack om mina förberedelser inför spelningen. Det fanns en del att bita i om vi säger så, men allt detta löste jag tämligen snabbt. Jag tillät mig inte att bli orolig helt enkelt, utan såg bara fram mot en spelning som jag tyckte skulle bli jätterolig. Jag kände mig, som jag skrivit i andra inlägg, redo helt enkelt.

Men visst pirrade det i magen när jag gick upp och skulle börja prata med publiken innan vi drog igång första låten. Men jag hade ju, som sagt, förberett mig och hade ett hum om vad jag skulle prata om. Och visst måste någon däruppe gilla mig, för när vi började spela så var det bara sex personer i lokalen och det kändes så skönt att börja prata i liten skala om vi säger så. Hade det suttit sjuttiotolv personer där så hade det nog inte kännts lika enkelt.

Och precis som jag planerat så började vi med "Alone" och det kändes så otroligt skönt att dra igång den. Tänk att piano, bas och trummor kan låta så mycket tillsammans. Och det var en sådan underbar känsla att stå där och vara frontfiguren för en gångs skull. Programmet fungerade jättebra; jag hade tro på mig själv, det gick bra att spela och när jag sjöng Lisa Nilssons "Vem" så hörde till och med jag att den satt precis där den skulle. Det var kvällens absoluta musikaliska höjdpunkt för mig.

När vi gick av scenen ungefär 40 minuter senare så kände jag mig både nöjd och stolt. Jag hade grejat det, och jag tror att publiken var rätt nöjd också. Det kändes så i alla fall. Spelar förresten ingen roll om de var det eller inte. Jag hade lyckats förmedla det som jag ville och det var huvudsaken.

Nu låter jag kaxig som skriver sådär, men det är inte alls så jag menar. Eller rättare sagt; jag menar det jag säger men inte på ett kaxigt sätt alls. Men kanske det var därför som spelningen gick så bra också. Jag hade saker som jag ville säga, och mitt fokus låg på sångtexterna, och jag glömde faktiskt totalt bort mig själv och bara var i musiken och hade roligt på scenen. Jag brydde mig inte ett smack om vad publiken tyckte eller tänkte. Jag bara gav, och det var en härlig känsla. Och det vill jag uppleva igen...

För mig var det här en stor personlig seger och jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva den här kvällen.


intressant.se