Grease

22 augusti har Borlänge Musikteater premiär på sin version av den klassiska musikalen "Grease", så därför måste jag ju bara klämma in en rescension av den, precis lika, klassiska filmversionen med John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna. Eller hur? Något annat vore ju otänkbart.

Jämte "The sound of music" måste det här vara den bästa filmatisering som någonsin gjorts av en musikal. Filmen kom 1978 och det är förundransvärt hur fräsch den fortfarande känns. Den har inte åldrats en dag sedan den hade premiär för 30 år sedan. Jämför med "Saturday Night Fever" som kom några år tidigare...

Historien känner vi väl alla vid det här laget, och den behöver väl inte någon längre presentation. Danny och Sandy upplever en romantisk sommar på stranden, och när hösten kommer och det är dags att återvända till skolan skiljs deras vägar - för ett tag i alla fall. Olika omständigheter gör att Sandy hamnar på samma skola som Danny och det står inte på förrän de möts igen. Stor glädje förstås!

Men här börjar också problemen för det unga paret. Danny är inte den mjuke, charmige kille som han varit på stranden under sommaren. Här i skolan är han den tuffe gängledaren som har en stark image att leva upp till. I den bilden passar inte den blyga, väna Sandy in och motsättningarna är ett faktum mellan dem. Hur skall det hela sluta...??

När "Grease" kom för 30 år sedan gick det höga diskussioner om Sandys förvandling på slutet. "Måste hon verkligen bli en slampa (kritikernas ord; inte mitt) för att få den hon vill ha" menade kritikerna, och detta är ju något som man onekligen kan ifrågasätta.

Vad som drunknade i diskussionens vågor och försvann i skuggan av Sandys dramatiska förändring är den förvandling som faktiskt Danny också genomgår strax innan Sandy dyker upp i sin läckra svarta dress. För hennes skull är han beredd att lämna ledarposten för gänget, och istället bli sportfåne för att vinna hennes gunst. Faktiskt gör han ett precis lika stort offer som hon, men detta lägger man inte märke till lika mycket då allt fokus hamnar på Sandy i slutscenen.

Det ligger något tragiskt i detta; varför får de inte vara sig själva? Behöver jag säga mera?

Bortsett från detta är det en helt suverän film, som man, självklart, inte skall ta på alltför stort allvar. Den är ute för att underhålla, och det gör den verkligen bra. Filmen är fylld av ett myller av fina karaktärer, härliga sång- och dansnummer, mycket humor och - framför allt - den underbara musiken.

"Grease" är en film som fortfarande håller, och det kommer den göra om ytterligare 30 år skall ni se. Den är en tidlös klassiker!!!

"Grease is still the word"



Just nu pågår en undersökning här på bloggen. Var med du också och rösta fram den bästa filmmusikalen genom tiderna. Är det "Grease", "Hair" eller "Chicago" eller något av de andra alternativen som bjuds?
Följ omröstningen som avslutas 2008-08-07 - 22.00.


Läs även andra bloggares åsikter om Grease, Robert Stigwood, John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Saturday night fever


intressant.se