B-Fl@t's Blogg: Alla Helgons blodiga natt

Det är allhelgona-afton 1963. Judith Myers har passat på att bjuda hem sin pojkvän då föräldrarna är borta på någon fest. Det blir lite nojs i soffan innan de förflyttar sig en trappa upp för lite mer avancerade övningar...

Vad de inte vet är att någon smyger omkring i mörkret utanför fönstret, och när Judith och pojkvännen gått upp till sovrummet tar sig denna "någon" in i huset och beväpnar sig med en stor förskärare från en låda i köket.

Pojkvännen kommer snart ner igen och han och Judith säger adjö, med löfte om att höras dagen efter.

Men det blir ingen "dagen efter" för stackars Judith. Strax efter att pojkvännen lämnat huset ligger hon död i en blodpöl i sitt sovrum...

Så inleds "Halloween", eller "Alla Helgons blodiga natt" som den heter på svenska. Denna stilbildande film sägs vara inledningen på den slasher-filmvåg som den skapade vid premiären 1978, men detta är en sanning med modifikation. Det fanns en film som kom 1974 som hette "Stilla natt, blodiga natt" och som var först i genren, om man skall vara riktigt noga.

"Halloween" hade dock en enorm genomslagskraft och tände Jamie Lee Curtis stjärna. Filmen är otroligt välgjord och än idag känns den väldigt fräsch och har inte åldrats ett dugg.

"Halloween" tar ordentligt med tid på sig i början, och vi får lära känna de tre huvudpersonerna, Laurie (Jamie Lee Curtis), Annie (Nancy Loomis) och Lynda (P.J Soles), ordentligt innan händelserna tar fart. Detta gör att vi blir engagerade i dem vilket gör historien ännu mer spännande. Det som är intressant är att ingenting är självklart, utan man får läsa mellan raderna och fylla i mycket själv. Karaktärerna blir mycket mer levande på det sättet.

Detta koncept används ännu mer sedan när nätet börjar dras åt kring huvudpersonerna. Vi får hintar om var mördaren finns någonstans men vi kan ändå inte vara säkra på att han verkligen finns där. Vår fantasi hjälper med andra ord till att bygga upp spänningen vilket funkar alldeles utmärkt.

Något som också bidrar i allra högsta grad till att skapa atmosfären i "Halloween" är det utmärkta soundtracket som regissören, John Carpenter, skrivit själv. Det berättas att när filmen var färdig visade Carpenter den för en sekreterare, men då var inte musiken pålagd ännu. När filmen var slut sade hon att hon tyckte att den var tråkig och att hon inte trodde på den. Carpenter gick då hem, skrev och spelade in musiken tillsammans med Alan Howarth och mixade sedan in den i filmen och visade den för sekreteraren igen. Den här gången älskade hon den. Och jag tror att ingen kan lämna biografen efter att ha sett "Halloween" utan att ha filmens suggestiva piano-tema i huvudet.

Rollprestationerna i filmen är mycket bra. Främst märks ju förstås Jamie Lee Curtis, men hon backas upp fint av P.J Soles och Nancy Loomis som är mycket bra i rollen som den fräcka Annie. Donald Pleasense är också bra i sin roll som psykologen Dr. Loomis, men rollen i sig själv är inte bra. Karaktären är alldeles för skruvad och orealistisk vilket drar ner filmen lite.

John Carpenter lyckades aldrig riktigt följa upp den formidabla succén med "Halloween". Det bästa försöket är väl filmen "Dimman" som kom några år senare, men efter det har Carpenter inte fått till det riktigt. I varje fall inte när det gäller rysare. Andra filmer, typ "Flykten från New York" har han lyckats bättre med.

"Halloween" är ett klockrent mästerverk och skall du bara se en rysare så bör det bli den. Glöm dock inte att ha kudden i beredskap när det är dags...