Mosters 50-årsfest

Vi har varit på fest ikväll!!!

Min sambos moster fyllde 50 år, och det måste ju självklart firas. Stor baluns i mosters garage med mat, vin och mycket gott och härligt sällskap.

Gissa vem som hade blivit ombedd att spela??

Jättekul att bli tillfrågad om en sådan spelning, det är ju självklart en ära, men när jag stod vid keyboarden och slog an det första ackordet så kände jag till min fasa:
"Det här kommer inte att gå något bra alls!"

Ibland är det bara så med vissa spelningar; det funkar inte. Och tyvärr blev mosters spelning just en sådan. Den föll platt till marken. Vad det berodde på kan man i efterhand inte förklara.

Som jag planerat efter festen med "Grease"-gänget så hade jag tagit med mig några flaskor rosé-vin och jag gjorde exakt samma erfarenhet den här gången. Man blir behagligt utskjuten av det, och vi skall se hur det känns i morgon bitti innan vi drar den sista slutsatsen av detta experiment - men so far, so good. Och laddad med detta vin intog jag keyboarden...

Men innan jag gjorde det hade jag irrat in i huset och ringt nurseblog för att be om råd.
"Jag skall spela på en 50-årsfest, men vad skall jag börja med?"
Jag hade absolut ingen susning. Det hade tyvärr inte nurseblog heller; hon var fullt upptagen med annat, men snart kom det en massa goda råd via sms.
"Du måste bara spela "With or without you", menade hon.
Men då måste man också fråga sig; hur rätt är det med "With or without you" på en fest där omgivningen består av gröna hagar, hästar och vackra, blåa kullar som solen går ner bakom i färg och prakt. Jag bara undrar??

Min inledningslåt blev Thomas Ledins och Agnetha Fältskogs "Never again", och det gick precis lika bra som det hade gått med "With or without you"...
Med facit i hand hade ingenting gått bra, och så var det bara. Det var helt enkelt ingen fest man skulle spela på. Folk ville sitta och prata istället, och lokalen var så pass stor att man hade behövt ljud. Följaktligen hörde folk att jag spelade, men de hörde inte vad jag spelade och därför lät det mesta väldigt konstigt. Till sist stod jag där och undrade:
"Hur skall jag komma härifrån utan att någon märker det?"
Jag ville defintivt inte gå av med applåder; jag ville bara försvinna utan att någon märkte det. Allt annat hade varit direkt pinsamt.

Till sist kom jag på lösningen. Sakta men säkert drog jag ner volymkontrollen på keyboarden medan jag spelade. På det sättet märkte ingen att jag slutade; musiken bara försvann helt enkelt. Och precis när jag hade gjort min fade-out så kom mosters dotter fram med sin son.
"Vad är du på gång att spela då?" undrade hon.
"Jo, jag tänkte just ta en liten paus" svarade jag svävande och då hon gick iväg från keyboarden gled jag smidigt med henne - och ingen märkte att keyboardisten försvann och aldrig kom tillbaka.

Festen var annars jättetrevlig och jag hade verkligen roligt. Det var underbart skoj att prata med min sambos släktingar som jag inte har fått någon vidare god kontakt med. Det är ju lite svårt att bara börja prata hursomhelst med någon, och då man oftast bara träffas vid sådana här tillfällen och andra större högtider så är det lite svårt att hinna etablera relationer. Men ikväll så kändes det som att man äntligen bröt isen, och jag sitter här och känner mig jättenöjd nu.

Snart är det dock dags att sova; i morgon är det full fart upp till högmässan. Hoppas att min teori om rosévin håller i sig...


http://intressant.se/intressant