Stilla natt, blodiga natt

Eftersom jag skrev om "Alla Helgons blodiga natt" här nedan så är det väl inte mer än rätt att jag skriver om "Stilla natt, blodiga natt" nu. Den kom ju ändå först av de båda.

Även om man skulle kunna tro det så har de två filmerna ingenting med varandra att göra. "Alla Helgons blodiga natt" fick nog sin svenska titel bara för att "Stilla natt, blodiga natt" blev en sådan stor succé. Men om man börjar studera de båda filmerna närmare, så finner man att här råder ett stort släktskap mellan dem och det råder inget tvivel om att John Carpenter, regissören till "Alla Helgons blodiga natt" hämtade mycket inspiration till sin film från den kanadensiska förlagan. Faktum är att Bob Clark, regissören till "Stilla natt, blodiga natt" säger på ett kommentatorspår: "Jag sade en gång till Carpenter att om jag gjorde en uppföljare till "Stilla natt, blodiga natt" så skulle jag låta den utspela sig på allhelgonaafton, och jag skulle ge den namnet "Halloween" (den amerikanska titeln på "Alla Helgons blodiga natt"). Om det ligger någon sanning bakom detta vet jag inte, men att det finns många likheter mellan de båda skräckklassikerna är ett faktum.

Det är julafton och i flickhemmet pågår en julfest för fullt. Vad man inte vet är att samtidigt smyger någon omkring utanför huset och via en spalje tar sig denna person in på vinden och vidare ner i huset. Festen avbryts av ett telefonsamtal, och då det visar sig att det är "Stönaren" som ringer igen samlas alla flickorna runt telefonen och lyssnar. Det kommer en massa svada, uppblandat med runda ord och andra konstigheter. Till sist tar Barb (Margot Kidder) luren från Jess och skriker: "Gå och stick tungan i en väggkontakt så tänder du säkert!"
"Jag tänker döda dig" säger mannen i luren med helt normal röst och samtalet bryts.

Så börjar "Stilla natt, blodiga natt", en kanadensisk film från 1974 som står sig fint fortfarande och när det gäller spänning utklassar många av de rysare som görs idag. Precis som i "Alla Helgons blodiga natt" ligger tonvikten just på spänning och man ger oss god tid att lära känna flickorna som bor i huset. Detta är ett säkert knep för att få det att bli ännu mer spännande. Om vi inte bryr oss om huvudpersonerna så uteblir spänningen.

Rollistan är full av idel kändisar, som vid den här tiden ännu inte var stjärnor. I huvudrollen, Jess, ser vi Olivia Hussey, Margot Kidder gör en fin tolkning av Barb - en flicka som har mycket att kämpa med. Och i rollen som den godmodiga och moderliga Phyl ser vi Andrea Martin, som för övrigt också medverkade i den fruktansvärda remaken av filmen som kom 2006. Samtliga agerar mycket bra och övertygande.
Två andra skådespelare som också utmärker sig är John Saxon och Marian Waldman, båda mycket bra i sina roller.

Det är, som sagt, roligt att se hur mycket "Stilla natt, blodiga natt" har influerat Carpenter när han gjorde "Alla Helgons blodiga natt". Bägge filmernas öppningsscener är i stort sett identiska, och här finns flera scener som i mångt och mycket är kopierade rakt av. Dock skall jag inte nämna någon av dem här då jag riskerar att förstöra nöjet för er då.

Huset har en mycket stor roll i filmen, och fastän större delen utspelar sig i det så blir det aldrig långtråkigt. Bob Clark utnyttjar kameravinklarna för att skapa mer och mer spänning och husets långa skuggor bidrar naturligtvis till att filmen blir så kuslig som den är.

Våldet finns här naturligtvis, men det mesta sker off-screen och filmen är definitivt inte "En sanslöst blodig kill for kicks-film" som det fruktansvärda nya omslaget vill påskina. Låt dig inte luras; det här är en mycket välgjord skräckfilm och en av de bästa du kan se i genren.

Däremot vill jag passa på att varna för den anskrämliga remaken som kom för några år sedan. Där kan vi prata om "sanslöst blodig kill for kicks-film". Kanske texten på omslaget hamnade fel... =)

Jag rekommenderar varmt "Stilla natt, blodiga natt". Trots att den har 35 år på natten så känns den fortfarande pigg och vital och slår, som sagt, många av de nya skräckfilmer som kommer idag på fingrarna. Den visar att på den tiden kunde man göra spännande rysare, en kunskap som tyvärr har glömts bort idag...

Läs även andra bloggares åsikter om Black Christmas, Bob Clark, Olivia Hussey, Margot Kidder, Andrea Martin, Halloween, John Carpenter

http://intressant.se/intressant